Pseudoforskarnas strategier

Publicerat i Folkvett nr 4/2001.

Sven Ove Hansson. Pseudoforskare använder många strategier för att framstå som etablerade. Här är några – tillsammans med råd för hur man kan undvika att låta sig luras av dem.

I Sökaren återfanns för ett tag sedan (nr 6, 1999) en artikel av Brian Martin med rubriken ”Strategier för oliktänkande forskare”. Termen ”oliktänkande” innefattar uppenbarligen det som i andra sammanhang kallas pseudovetenskap, och flera av de strategier han rekommenderar är välbekanta för envar som studerat pseudovetenskapens utbredning. Icke desto mindre är hans sammanställning intressant. Den kan tjäna som underlag för att diskutera vilka motstrategier som är lämpliga för oss som vill försvara det kritiska tänkandets roll inom vetenskapen.

1. ”Att härma den ortodoxa vetenskapen”

är den första strategi som Martin förordar. För att en text ska bli erkänd som vetenskaplig, menar han, ska den ”utformas enligt standardmallen”. Detta innebär ”en tyglad, opersonlig stil, lämpliga hänvisningar till tidigare arbeten och användning av den jargong som hör till ämnet, allt i en koncentrerad förpackning som liknar andra skrifter på området”.

Motstrategi: Att aldrig betrakta den yttre formen som garanti för den vetenskapliga kvaliteten.

2. ”Att upprätta en institution”

”Eftersom manus från institutionsadresser brukar behandlas seriösare än manus från hemadresser kan det finnas anledning”, säger Martin, ”att upprätta en institution – även om bara en människa arbetar där”. Även detta är en strategi som känns igen. En stor del av den pseudovetenskap som produceras kommer från institutioner vars namn och brevpapper är betydligt mer imponerande än verksamheten.

Motstrategi: Att aldrig bli imponerad av institutionsnamn. Att vid behov efterfråga en lista över institutionens anställda och de senaste årens publikationer. Att vara särskilt vaksam mot institutioner vars namn innehåller namnet på en känd universitetsort.

3. ”Att inrikta sig på kanaler med lägre status”

Brian Martin råder den oliktänkande att inte fokusera enbart på de mera prestigefyllda vetenskapliga kanalerna. Det finns, framhåller han, ”tusentals tidskrifter och alla slags konferenser, med alla tänkbara stilar, inriktningar och statusnivåer.” Detta är ett riktigt påpekande; i synnerhet i fråga om konferenser. Det finns vetenskapliga konferenser där nästan alla som anmäler sig får göra presentationer.

Motstrategi: Att alla som arrangerar vetenskapliga konferenser gör vad de kan för att förhindra att konferensen missbrukas för icke-vetenskapliga syften.

4. ”Att värva beskyddare”

Enligt Martin har den oliktänkande forskaren stor nytta av att finna en ”vidsynt vetenskapsman inom huvudfåran” som kan tjäna som ”beskyddare”. En sådan person ska helst vara ”någon som har relativt hög ställning, utmärkt gott renommé inom huvudfåran, goda meriter, gott om fritid och villighet att ta risker för ens egen skull.” Martin skulle lika gärna ha kunnat skriva: ”en pensionerad professor som känner sig ensam och utanför”.

Motstrategi: Att ha en kritisk hållning även till etablerade forskare, och särskilt observera gränserna för deras kompetens.

5. ”Att söka ett annat auditorium”

”I stället för att försöka bli trovärdig bland ortodoxa vetenskapsmän kan man” enligt Martin ”välja att söka ett annat auditorium”. Den strategin känner vi väl igen. En stor del av den pseudovetenskapliga bokutgivningen härstammar just från personer som har misslyckats med att etablera sina teorier i vetenskapliga media, och därför vänder sig till allmänheten i stället.

Motstrategi: Att kritiskt granska även de vetenskapliga påståenden som görs i populärpress och i böcker avsedda för massmarknaden.

6. ”Att avslöja hur avvikande åsikter trängs undan”

Martin uppmanar sina meningsfränder att dokumentera sina kontakter med vetenskapssamhället. ”Detaljerad dokumentation bör sparas om alla angrepp och en noggrann, återhållsam och samvetsgrant korrekt redogörelse färdigställas och användas för att avslöja angriparnas taktik.”

Motstrategi: Att i alla kontakter med pseudovetenskapens företrädare tala så att man inte behöver beklaga om telefonsamtalen spelas in, och skriva så att man inte behöver beklaga om korrespondensen senare blir publicerad.

7. ”Att bygga upp en social rörelse”

För att åstadkomma en förändring i samhället kan det, enligt Martin, till slut bli nödvändigt att grunda en social rörelse som bygger på de ”oliktänkande” idéerna. Att göra detta ”är inte en snabb väg till framgång men i det långa loppet kan det ge de bästa utsikterna till att utmana de hävdvunna intressena”.

Motstrategi: Att vetenskapens anhängare själva skapar organisationer för att försvara vetenskap och kritiskt tänkande.