Populisternas sanning

Publicerat i Folkvett nr 1/1999.

Finns det en klokhet hos de vanliga människorna, ett slags ursprunglig sanning nere i folkdjupet? Många tycks tro att det förhåller sig på det sättet, och ord som folkviljan, folkets röst och sunt förnuft har blivit legio i debatten.

Idén om de enkla och vanliga människorna som inte förstörts av utbildning och civilisation känns igen från 1700-talsförfattaren och filosofen Jean-Jaques Rousseau. Men i den här nya tappningen handlar det knappast om en tro på att människan i grunden är god och ren som ett barn. Snarare är det fråga om att drapera ett mer primitivt rättstänkande: Sköt dig själv och skit i andra! När det hänvisas till folkets röst handlar det oftast om att man vill folkomrösta om invandrarna, återinföra dödsstraffet eller förbjuda aborter.

Jag anser att det är precis tvärtom: kunskap för oss närmare sanningen och gör oss mer toleranta och vidsynta. Den som hävdar motsatsen öppnar upp för stämningar som kan skapa ett totalt inhumant samhälle.

Debattörer som hänvisar till folkviljan blir sällan ombedda att förklara exakt vad de menar: Hur kom de fram till sina slutsatser om vad folket vill? Finns det underlag för påståendena?

Den som dristar sig till att fråga skulle förmodligen få ett negativt svar. Folkets röst är något som upplevs intuitivt. Ett ganska anmärkningsvärt konstaterande kan tyckas i vår upplysta tid. Det handlar nämligen om ett slags folktro: Den som inte låtit sin syn fördunklas av etablissemangets dimridåer kan själv se hur det står till i samhället. Den som inte ser bevisar därmed sin oförmåga, några andra alternativ gives ej.

I myten ingår också att folkviljan är förtryckt. Det betyder att alla försök att ifrågasätta de påståenden som förs fram bara förstärker bilden av att sanningen inte tillåts komma upp till ytan. Kring detta byggs grumliga konspirationsteorier om den lilla människan som motarbetas av maktapparaten.

Många av de politiska grupperingarna som uttrycker sig på det här viset skulle kunna betecknas som populister. Ordet populus betyder folk på latin, och partierna gör anspråk på att föra det samlade folkets talan. Detta folk ställs i motsättning till samhällets maktelit, företrädelsevis politiker, myndigheter och andra beslutsfattare.

Av någon anledning talas det mindre om näringslivet och kapitalet som makthavare. Kanske beror det på att personer som driver sådana här partier ofta själva är företagare (över hälften av ny demokratis riksdagsledamöter hade titeln direktör). Populistiska partier har ofta startat som småföretagarprotester och sänkta skatter och mindre byråkrati har alltid varit framträdande krav.

Framställt på det här viset känns det nog inte som om det handlar om någon genuint folklig protestyttring. Men väljarunderlaget för sådana här partier har breddats och numera får de många röster även från arbetarklassens väljare. Detta är en trend i hela Europa, inte minst i Frankrike där man räknar med att 30 procent av arbetarklassen röstar med Le Pen (det återstår dock att se om han behåller greppet efter splittringen av Front National våren 1999).

En förklaring till genombrottet är förmodligen att man fört upp invandringsmotstånd och nationalism på dagordningen. Två frågor som i regel skys av det politiska etablissemanget vilket har lämnat fältet öppet för nya politiska partier.

Det finns en längtan hos många människor att hitta enkla svar på komplicerade frågor. Populisterna tillfredsställer detta med råge. Invandringsfrågan förser befolkningen med en grupp syndabockar, och nationalismen skapar en tillhörighet för den som kanske inte annars har så mycket att vara stolt över.

Men vad är en nation, och vad är ett folk? Enligt den strikta definitionen ska en nation vara sammansatt av ett folk med ett språk, en kultur, en religion och en gemensam historia. Det existerar knappast ett sådant rike på jorden. Men precis som när det gäller begreppet ”folkets röst” är invändningarna förutbestämda att falla platt till marken. Den som tror på nationen ser dess kraft, andra må tvivla.

Den brittiske forskaren Roger Griffin anser att svårigheterna med att bemöta nationalismen tidigare under århundradet hade att göra med att den liberala politiska traditionen saknade redskap för att hantera de irrationella och närmast religiösa dragen. Det är lätt att konstatera att vi även idag oftast bemöter nationalism och invandringsfientlighet som politiska fenomen. Att detta inte är särskilt verkningsfullt visas av de framgångar som liknande partier har över hela Europa.

Anna-Lena Lodenius är frilansjournalist och författare och har skrivit flera böcker om dagens nazism och rasism. Hon har en inriktning på grävande journalistik som bland annat resulterat i reportage i tidningar, radio och tv-programmen Kalla fakta och Striptease. Kommer i vår med boken ”Svenskarna först?” tillsammans med Mats Wingborg på Atlas förlag.