Experterna och besluten

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1999.

Ska vetenskapliga experter få mer att säga till om i politiken? Under 1900-talets sista månader har det kommit flera debattinlägg som syftar till att samhällsbeslut i ökad utsträckning ska överlåtas till experter.

Det är inte svårt att finna exempel på samhällsbeslut som hade blivit bättre om beslutsfattarna hade lyssnat bättre på experternas råd. Av detta kan man dra slutsatsen att det behövs bättre kommunikation mellan beslutsfattare och experter. Men det är en helt annan sak att hävda att experter ska ta över beslutsfattarnas roll. Det är nämligen sällan som expertkunskaperna ensamma räcker som beslutsunderlag. Ett par exempel kan illustrera detta:

• För att fatta beslut om arbetsmarknadspolitiken räcker det inte att veta hur arbetsmarknaden fungerar och vilka effekter olika åtgärder får. Man måste också ta ställning till en lång rad rent politiska frågor, t ex bestämma sig för vilka krav som ska ställas på en arbetssökande för att hon ska få ersättning från a-kassan.
• För att fatta beslut om skyddet av hotade djur- och växtarter krävs inte bara biologiska kunskaper, utan också ställningstaganden om de konflikter som ofrånkomligen uppstår mellan naturskyddet och andra samhällsintressen.

Situationen är likartad inom de flesta andra områden. Det är faktiskt ont om tydliga exempel på beslut som kan fattas enbart, eller nästan enbart, på grundval av expertkunskaper. (Fördelning av pengar till grundforskning torde höra till de bättre exemplen.)

Om man gör forskare till beslutsfattare blir det svårare att skilja mellan faktabakgrund och värderingar. Forskare kan också vara svårare att ställa till svars för misstag än politiker.

Det finns dessutom ett annat problem med att överlåta politiskt beslutsfattande till forskare: Ju mer allmänheten får se forskarnas personliga uppfattningar och värderingar hopblandade med deras kunskaper och omdöme inom sina sakområden, desto svårare blir det att upprätthålla vetenskapens ställning inom dess egentliga område.

Det är alltså en dubbel kamp som måste föras. Dels mot försöken att åsidosätta vetenskapen inom dess egna domäner. Dels mot försöken att utvidga vetenskapens revir till sådant som inte kan avgöras med vetenskapliga medel. Bådadera är lika allvarligt för vetenskapens långsiktiga ställning i samhället.