Övertygande? Inte det minsta

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1999.

En ny världsbild växer fram. Om parapsykologi och biomagnetism.Göran Brusewitz. ICA Bokförlag 1999.

Göran Brusewits är ordförande i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, och har med sin nyutkomna bok velat ge en översikt över parapsykologin idag. Och inte bara det, han har velat knyta ihop traditionella parapsykologiska fenomen, som psykokinesi (förflyttning av föremål med tankekraft) och klärvoajans, med andra, minst lika kontroversiella områden, såsom överlevandet av döden, akupunktur, healing och slagrutor. Lyckas han med detta, och med sitt mål att antyda ”en ny världsbild”?

Ja, det får man nog säga. Övertygar han? Inte det minsta.

Boken är tredelad. I den första delen serveras vi gamla välbekanta uppfattningar om sambanden mellan kvantmekanik, medvetande och parapsykologi. Del två, som heter ”Parapsykologi”, är den proportionerligt längsta. Tämligen omgående heter det: ”Vi vet att parapsykologiska upplevelser inte är några isolerade avvikelser. De ingår i det stora mysteriet ’mind’ eller medvetande.” (s. 61) Och även de synbarligen mest aparta pseudovetenskaper tycks befrukta varandra: ”Telepati är mycket vanligt i relationer inom psykoterapin.” (s. 64) Brusewitz är i allmänhet ganska generös med referenser, men här, liksom på många andra ställen, får läsaren inga upplysningar om vilken forskning som eventuellt skulle stödja hans påstående. Mitt intryck är att viljan att ge referenser minskar ju mer fantastiskt påståendet är.

Att hänvisningar saknas är förstås illa nog, men som Folkvetts läsare säkert förstår, är det oftast själva påståendena som förefaller mig problematiska. Brusewitz skriver om försök som nyligen utförts vid Stockholms universitet under ledning av Jan Dalkvist (s. 93–94). Han påstår att försöken gav hypotesen att telepati existerar starkt stöd, och vi bjuds på en referens. Vetenskap och Folkbildnings medlemmar i Stockholm kunde dock i maj 1999 lyssna till ett föredrag av Dalkvist och kollegan Joakim Westerlund, båda medlemmar i Förningen för Parapsykologisk Forskning. Deras uppföljningsstudier bekräftade inte de tidigare resultaten. Brusewitz borde rimligen ha hört talas om dessa negativa resultat när boken gick i tryck (förordet är skrivet i augusti 1999).

I delkapitlet ”Kritik av parapsykologi” konstaterar Brusewitz att det inte finns ”några logiskt bindande skäl till att psifenomen skulle vara omöjliga” (s. 119). Detta säger emellertid ingenting, eftersom det ytterst sällan föreligger logiskt bindande skäl att förkasta något inom vetenskapen. Det betyder emellertid inte, att allt som inte förkastas av logiska skäl måste vara sant. En missvisande liknelse är följande: ”När bil, tåg och månfärder blev en del av vår verklighet ansågs de omöjliga.” (s. 199) Brusewitz har ju själv framhållit att vissa psifenomen anses bryta mot naturlagar och exempelvis att orsak kommer före verkan. Att då påstå att dessa metafysiska principer endast är ”kärnan i ett paradigm eller forskningsprogram” (s. 120) är att förringa dem. Åtminstone lagen om att orsak föregår verkan tror jag är en princip som omfattats av så gott som alla människor i alla tider.

Reinkarnation finns. Det kanske ni inte visste, men Brusewitz ger inget utrymme för tvivel. Han refererar ett antal asiatiska fall med barn som påstått sig minnas tidigare liv. Naturliga förklaringar avfärdas snabbt med: ”Vid närmare granskning av flertalet fall visar det sig att den här typen av förklaringar är dåligt underbyggda och mycket långsökta.” (s. 134) Vem som utfört dessa granskningar får vi i vanlig ordning inte reda på.

Bokens tredje del heter ”Biomagnetism och helhetsmedicin”. Den bärande tesen här kan sammanfattas: ”Liv kanske ytterst baseras på elektricitet och inte på kemi.” (s. 151) I så fall kan man nämligen förklara exempelvis slagrutor och jordstrålning. Brusewitz är i sin löpande framställning lika okritisk här som på alla andra områden. Men i ett kortare avsnitt kommenterar han faktiskt skeptikernas syn på slagrutan. Han nämnder bl.a. en artikel av Rolf Manne i Folkvett, och att även de slagrutetroende tyskarna Betz och König utsatts för kritik. Helt överraskande kommer faktiskt Brusewitz till denna slutsats: ”Frågan om slagrutans funktion är långt ifrån avgjord. Det är nödvändigt att upprepa och utvidga de försök som gjorts. Så länge oenigheten kvarstår kan man inte dra några slutsatser.” (s. 168) Tänk om Brusewitz åtminstone vore så här balanserad i resten av boken!

Det verkar som om parapsykologers påståenden och den etablerade vetenskapens sanningskrav ställer den blivande parapsykologen inför ett tydligt val: Antingen återbördas hon till de etablerade kraven och blir skeptiker, eller också ansluter hon sig till en värld där helt andra (lägre) vetenskapliga krav ställs, och där de troende meddelar sig med varandra i tidskrifter som knappast någon utanför den aktiva kretsen tar någon notis om. Att Brusewitz tillhör denna krets är uppenbart, och jag tror att jag givit antydningar om vilka beviskrav som gäller där. Men delkapitlet ”De stora frågorna inom biologi” torde slå alla rekord.

Engelsmannen Rupert Sheldrake har lagt fram en teori om s.k. morfogenetiska fält, eller formbildningsfält. ”Man kan likna fälten vid magnetfält som har en form även om de är osynliga.” (s. 185) Fler upplysningar om vad dessa fält är erbjuder inte Brusewitz. Men de har vida implikationer: ”Tanken är att det formbildande fält som formar ett växande djur eller en planta bestäms av egenskaper hos tidigare organismer i arten via direkta förbindelser genom tid och rum, ett fenomen som Sheldrake kallar formresonans. Hypotesen är mycket allmängiltig och fungerar både på mikro- och makronivå (den kan förklara mikronivåns kvarkar och molekyler men också makronivåns planeter och galaxer). Dessutom anser Sheldrake att så skilda saker som djurs instinktiva beteende, människans minne, inlärning, språk, myter, seder, vetenskapstraditioner och kulturella särdrag formas och upprätthålls av formresonansen inom respektive formbildningsfält.” (s. 195) Läsaren måste här ta ställning till om Sheldrake är tidernas största geni. Jag gissar att svaret är nej. Brusewitz erkänner att hypotesen är ”minst sagt revolutionerande”, men skyndar sig att tillägga att den faktiskt kan testas, och att så skett ”med blandat resultat” (s. 185) Referenser ges icke.

En ny världsbild växer fram är försedd med inte mindre än fem förord, ett av Brusewitz och de andra av välvilligt inställda kolleger. Roligast är Jens Tellefsens förord. Tellefsen är fysiker på KTH, vice ordförande i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning och en varm anhängare av parapsykologiska fenomen. Han utsågs till Årets förvillare av Vetenskap och Folkbildning 1991. Han spekulerar i hur Brusewitz’ bok kommer att tas emot av skeptikerna, eller ”pseudoskeptikerna”, som han kallar dem. I bästa fall kommer de att ta till sig den ”nyanserade informationen”, i värsta fall kommer de att brännmärka den, men i så fall ”är det möjligtvis det bästa betyg som boken trots allt kan få”.

Brusewitz inleder sitt eget förord i klagande ton: ”’Det är en skandal att de parapsykologiska fenomenen ännu inte erkänts’, sade de som 1882 bildade det engelska Sällskapet för Psykisk Forskning. Läget idag är ungefär detsamma.” (Detta citat är extra roligt eftersom Adrian Parker i sitt förord hävdar att det engelska sällskapet höll en ”stenhårt neutral inställning” till paranormala fenomen.) Ja, läget är ungefär detsamma, men medan de troende levererar en rad bortförklaringar till detta hundraåriga misslyckande, ställer vi skeptiker den avgörande frågan: Kan det vara så att psifenomen helt enkelt inte existerar?

Alldeles oavsett hur det ligger till med den saken, kan jag konstatera att En ny världsbild växer fram inte håller måttet. I den mån boken är representativ för det svenska Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, fruktar jag att allt hopp är ute för den sammanslutningen. Göran Brusewitz’ tillskyndare kan möjligen ändå känna viss tröst: Nu blir i alla fall Jens Tellefsen glad.

Jesper Jerkert

Litteratur

• Manne, R. (1993): ”Slagrutor – och slagruteforskning”, Folkvett 3/1993.
• Manne, R. (1997): ”Bästa undersökningen håller inte måttet”, Folkvett 3-4/1997