Ett samtal med PC Jersild

Publicerat i Folkvett nr 1/1998.

Årets folkbildare 1997 blev PC Jersild. Han har som få andra förenat en naturvetenskaplig karriär med en humanistisk kulturgärning. Folkvetts Rune Lindkvist har träffat honom och talat gener, moral och kristendom.

Vi sitter i det trånga köket vid hans gamla köksbord. Eftersom lägenheten saknar dörrar kommer det mitt i intervjun in en person med trappstege och börjar byta lampa i taket. Den förra var för starkt. PC har själv beordrat bytet, för att allt så långt möjligt skall bli autentiskt. Bostaden är nämligen uppbyggd på Stockholms Stadsmuseum och ingår i utställningen Stockholm nittonhundra, som just ska till att öppnas.

Här växte PC upp ute i det lilla huset i Norra Ängby, med två äldre syskon. Fadern var bibellärare. I boken Fem hjärtan i en tändsticksask, från 1989, har han ingående skildrat sin uppväxtmiljö.

Eftersom det framför allt är boken Darwins ofullbordade ? om människans biologiska natur (Bonnier Alba Essä 1997, 118 sidor) som gett honom utmärkelsen, är det kring den vårt samtal kretsar. Den bygger på sex offentliga föreläsningar hösten -96 vid Uppsala universitet. Rubrikerna är: Djuren inom oss, Mysteriet på Mount Carmel, Ett inneslutet universum, Genernas fånge?, Etik och moral och En provisorisk människosyn.

Blev det frågor från publiken efteråt? frågar jag. Jo, det hade det blivit, men någon särskild fråga minns han inte direkt.

Så börjar vi tala om hans formuleringsglädje, hans förmåga att effektivt och drastiskt sammanfatta svåra ting. Jag har samlat några exempel: Det darwinistiska långkoket, att medvetandet finns ”mellan raderna” i hjärnan, att hjärnorna ligger och ruvar, hoppingivande och hotfulla, i sina bengrottor (jfr hans roman En levande själ, 1980, med en frilagd hjärna som huvudperson), om det tråkiga och förutsägbara livet för den ständige cynikern, som alltid kraxar med korparna och som till slut hamnar ? inte i sängen, för han ids inte klä av sig ? utan ovanpå överkastet, marinerad i sin egen svartsyn.

Han poängterar hur viktiga formuleringar kan vara om man vill nå ut, men att de kan gå snett om man inte passar sig. Att han skulle av fackfolk ha direkt angripits för denna sin fallenhet kan han inte påminna sig. Han anser sig inte vara specialist på något område, och uppskattar att ha både litteraturen och medicinen-sjukvården som sina ”balkonger mot samtiden”. Den ”självupptagna” litteraturen kan behöva balanseras med en mer ”ofrånkomlig verklighetskonfrontation”.

Där passar jag på med alternativmedicinen, och han säger att nu på äldre dagar (han är född -35) har han blivit mycket mera tolerant, eftersom skolmedicinen så ofta ingenting har att erbjuda den typ av människor och åkommor det gäller, utan kanske bara tar till ”något psykiskt” som enda diagnos. ”Kan dom då i stället gå till en tant som lägger kort eller har en kristall och dom blir lyckligare av det, då kan det vara bra för dessa personer.”

Men naturligtvis måste farliga behandlingar eller icke-behandlingar beivras.

Vi kommer in på att kvacksalverilagen fortfarande inte hindrar någon att utnämna sig till ”psykoterapeut”. ”Men det är en ganska flytande gräns till de mera vedertagna terapierna”, säger han och jag vill då ha hans syn på psykoanalysen. ”Jo, Freud kom på mycket intressanta saker, som han behövde ett bildspråk för, men många psykoanalytiker har tyvärr blivit kvar i dogmatik och det får man inte bli i några system.”

Och den där ”vetenskapligheten” som många försvarare försökt hävda?

Först måste man då diskutera vilket vetenskapsbegrepp man menar. Naturvetare har ett, humanister och teologer har andra. Det är inte självklart vilka som skall ha rätt till begreppet.

Innan vi lämnar området vill han betona vilken stor nytta många psykoterapeuter gör, även om de teoretiska grundvalarna är oklara.

På tal om tankesystem frågar jag varför han i sin bok så uppskattande behandlat kristendomen. För att skapa ”en hygglig ordning i vardagsvåningen i sitt tankehus” anger han tre områden som de viktigaste: 1. ”Det genetiska bagaget” 2. Kristendomen 3. Upplysningen (Det Moderna Projektet). ”Det är Nya testamentets syn på alla människors lika värde, varje människa som ett unikum. Där ser jag kristendomen som en föregångare, att de humanistiska tankegångarna har sin rot i den.” Då tar jag fram en av hans DN-artiklar från i somras (2/8) som börjar: ”Det anses numera inte riktigt fint att kritisera kristendomen”, Finns här möjligen ett samband? Men eftersom resten av den artikeln är ett mycket skarpt angrepp på kristendomen, där han t.o.m. frågar sig om inte någon ledande företrädare borde ställas till ansvar inför en internationell domstol för själslig tortyr, låter jag mig övertygas om att samband saknas.

Tillbaka till boken, och varför ”ofullbordade” i titeln? Två skäl får jag: Dels att det syftar på hela den biologiska utvecklingen, som ju hela tiden fortsätter sitt ”långkok”, dels att det syftar speciellt på människan, som inte längre lever i ett biologiskt isolat och därför i viss mån dragit sig undan förutsättningarna för att nya mutationer skall få fäste och ge oss nya egenskaper.

PC Jersild ansluter sig till de forskare som i det genetiska arvet räknar in även vår moral. Dit hör t.ex. Frans de Waal, som i trettio år studerat schimpanser och sett exempel på att de inte alltid stöter bort handikappade släktingar. Blir inte moralbegreppet då lite ointressant stort? Är det inte ett sätt att ytterligare få detronisera människan? frågar jag. Nej, säger PC, eftersom även de moraliska handlingarna varit viktiga för vår överlevnad, finns de sedan länge genetiska förberedda, ungefär som språket eller som motviljan mot att döda människor utan avståndsvapen.

För övrigt tycker han att naturvetenskapen borde dela plats med de s.k. kulturartiklarna, att naturvetarjournalister borde vara lika självklara för en stor dagstidning som t.ex. konstkritiker och att forskare mera skulle motiveras att skriva själva. Därför har han föreslagit Karolinska Institutet att ordna essäskrivarkurser för medicinare. Han tror att det akademiska motståndet mot sådant populariserande nu håller på att ändra sig, på grund av bl.a. många goda exempel från den anglosaxiska forskarvärlden. Men när han själv, för några tiotal år sedan, sökte en lärartjänst på KI och ville bifoga sin roman Stumpen till meritförteckningen, blev han allvarligt avrådd, trots att boken användes i KI:s egen läkarutbildning.

Om hur Darwins ofullbordade skall bli mera folkbildande, har han inget annat förslag än att den borde ges ut som pocket. Chansen kanske finns. Den har redan nått sin tredje upplaga.