Köp inte bilder av auran!

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1997.

Clas Svahn. På Vattenfestivalen i Stockholm 1996 kunde man få sin aura fotograferad och gå till nästa tält för ”instant healing”. Allt för dyra pengar. I själva verket kan vem som helst bygga en aurakamera.

I slutet av 1800-talet blev det populärt bland medier att beskriva ett vackert färgskimmer runt seansdeltagarna. Färgerna stod ut som en extra kropp från den fysiska kroppen, ett slags etergestalt. Med hjälp av aurans utseende kunde mediet sedan ge besked om personens hälsotillstånd, ja ibland till och med om framtiden.

I dag har den mänskliga auran, som tidigare bara kunde ses av ”särskilt känsliga personer” och i mörklagda seansrum, tagit steget ut i ljuset. Den låter sig till och med fotograferas.

Fotograferingen går till så att personen placeras på en stol samtidigt som han eller hon uppmanas att lägga ena handen på en vibrerande platta. Sedan är det bara att le rakt in i kameran och invänta resultatet i form av en polaroidbild. På bilden syns ett mönster som på intet sätt liknar de auror som 1800-talets medier en gång beskrev. Någon etergestalt syns knappast, i stället lyser glada färgbollar med suddiga konturer emot betraktaren. Bilden uttolkas sedan av fotografen eller någon person ”med gåvan”.

Ett oskyldigt nöje? Knappast. Vid 1996 års Vattenfestival i Stockholm kunde man ta sitt aurafotografi i handen och gå några meter till nästa tält. Där fick du inte bara besked om vilka sjukdomar du bar på – allt tolkat utifrån aurafotografiet – du fick också ”instant healing”. En New Age-ålderns akutmottagning. Botad kunde du sedan vandra tillbaka och låta dig fotograferas ytterligare en gång. Och vips var din aura helt återställd. Såväl sjukdomar som tillfrisknande levererades av helare utifrån det färggnistrande polaroidfotot. Och gratis var det knappast. Också under Peace in mind-festivalen i Stockholm 1997 var kön till aurafotografen lång. Många ville ha svar på vad som dolde sig i deras själar.

Så gör man

I själva verket kan vem som helst bygga en aurakamera. Allt som behövs är en lins, en låda, ett polaroidbakstycke, en plexiglasplatta, några lysdioder och en sladd som slutar i en metalplatta.

Hemligheten är att man placerar plexiglasskivan med lysdioderna i strålgången mellan linsen och filmen (polaroidbakstycket). När fotografen knäpper och din leende nuna tar vägen in mot polaroidfilmen, då passerar den plexiglasskivan med lysdioderna. De lysande små lamporna hamnar också på filmen ordnade i ett vackert mönster. Lysdiodernas mönster bestäms av hur mycket ström som når fram till dem från metallplattan där du har lagt din hand. Är du svettig får du ett resultat, är du torr om handen ett helt annat. Allt beroende på resistensen, hur mycket ström som cirkulerar. På bilden syns tydligt hur ljuskällorna placerats ut i ett lager mellan personen på bilden och kameran. Ljusspillet från dem döljer delar av ansiktet och hänger som små dimmoln runt armvecken.

Visserligen kan aurafotografen hävda att det är energierna från din hand som får lysdioderna att tända sig i olika mönster och att dioderna bara är ett hjälpmedel för att göra auran synlig. Tro inte på det. Det hela är ett cyniskt sätt att locka pengar ur fickorna på människor som fullt och fast tror på att auran verkligen finns. Och kanske gör den det. Vad vet jag. Frågan är bara varför man måste använda så simpla knep för att fotografera något så eteriskt vackert som den mänskliga auran.