Jesusreliker – finns dom?

Publicerat i Folkvett nr 1/2009.

THE JESUS RELICS: From the Holy Grail to the Turin Shroud. Joe Nickell. The History Press, 2008, 251 s. ISBN 978-0-7524-4598-4.

Den katolska kyrkan anses, med viss rätt, ha hjälpt till att bevara arvet från antiken och vara grundare av universiteten i Europa. I modern tid har man bett Galileo om ursäkt och erkänt både evolutionsläran och Big Bang-teorin. Å andra sidan är det välkänt att klåfingriga munkar suddade det sista exemplaret av ett av Arkimedes arbeten för att skriva en bönbok på pergamentet. Därvid bevarades dock Arkimedes text som ett så kallat palimpsest, vilket den kanske annars inte hade gjort. Den ursprungliga betydelsen av ordet katolsk är ”allmän” eller ”universell” (jfr trosbekännelsens ”en helig allmännelig kyrka”), och mycket riktigt innefattar denna stora organisation också element av ett helt annat och mycket mörkare slag – den primitiva och vidskepliga dyrkan av fysiska lämningar av diverse heliga personer, så kallade reliker. Man kan förstå hur utbredd denna övertro är när det redan under medeltiden noterades att det fanns det så många förmenta bitar av Johannes döparens huvud att man skämtade om det.

Joe Nickell, en undersökande historiker som är knuten till Center for Inquiry i Amherst, New York, och som är flitig skribent i Skeptical Inquirer, har skrivit flera böcker i skeptiska ämnen såsom insjömonster och gråtande ikoner, och dessutom studerat relikers autenticitet. Speciellt har han intresserat sig för reliker som påstås härröra från Jesus, och det är dessa studier som sammanfattas i den här anmälda boken. Enligt kristen tro är naturligtvis Jesus Kristus den i särklass mest heliga personen. Skulle det ligga något i den utbredda tron på relikers magiska kraft måste jesusreliker vara de mest kraftfulla. Detta gör dem naturligtvis hett åtrådda, åtminstone jämfört med t.ex. det förtorkade lillfingret av något lokalt syditalienskt helgon. Ur ett mera seriöst perspektiv skulle dessutom eventuella äkta reliker av Jesus kasta ljus över den gamla och historiskt mycket intressanta frågan om hur verklig den person och de skeenden är som skildras i bibelns nya testamente, och speciellt i evangelierna.

Boken börjar med en genomgång av bakgrundsfakta om Jesu liv och allmänt om relikdyrkan. På så sätt kan den läsas med behållning även av den som inte tidigare är insatt i dessa ämnen. Nickell är öppen med att hans grundläggande attityd är skeptisk. Han framhåller att anmärkningsvärda och märkliga påståenden fordrar stark bevisning. Han klargör också det som så många verkar ha svårt att förstå, nämligen att påståenden inte skall betraktas som sanna tills motsatsen bevisats. Vetenskapens uppgift i sammanhanget är i stället att förutsättningslöst försöka finna ny säker kunskap på basis av redan känd sådan, med metoder som är kontrollerade och validerade. Här kommer både humanistiska och naturvetenskapliga forskningsmetoder in. Till de humanistiska hör ett textkritiskt studium av skriftliga källor och forskandet efter relikernas proveniens, d.v.s. ursprung eller härkomst. Av de naturvetenskapliga metoderna är kanske den mest kända kol-14-metoden, men många typer av kemisk analys, mikroskopi, pollenanalys med mera kan vara behjälpliga.

De jesusreliker som tas upp är den heliga graal, olika typer av självporträtt och ”fotografier” på svettdukar och svepningar, bitar av korset, spikarna, törnekronan, skylten på korset, Longinus spjut eller lans, liksvepningen, ansiktsduken, Jesu blod, och till sist, broderns benurna (eller ossuarium). Den mest kända och traditionstyngda av dessa är den heliga graal, kalken som man drack ur vid den sista måltiden då nattvarden instiftades, och som sedan skulle ha använts för att samla upp Jesu blod vid korsfästelsen. Historien om den heliga graal är dock i huvudsak av medeltida ursprung och den är förknippad med flera motsägande traditioner. I detta sammanhang tar Nickell upp den berömda romanen Da Vinci-koden. Den blev en bästsäljare, men också den är humbug, eftersom den gör anspråk på att vara historiskt korrekt – ett välbeprövat knep för att sälja lite extra av fantastiska skrönor, i litteraturens såväl som filmens och TV-seriernas värld.

Stort utrymme ägnas även åt en relik som fått en hel del uppmärksamhet på senare år, nämligen svepningen i Turin. Nickell gör pedagogiskt och grundligt klart att det inte finns några skäl alls att betrakta den som äkta. Till exempel ingick sådana svepdukar inte i judisk begravningstradition vid Jesu tid. Vävmönstret är heller inte av en typ som förekom vid den tiden. Det finns mycket goda historiska källor som berättar hur duken plötsligt dök upp i Frankrike (Lirey) någon gång mellan 1353 och 1357. En biskop i trakten gjorde en undersökning av ursprunget och fick t.o.m. förfalskaren att erkänna. Biskopen D’Arcis skriver 1389: ”Denna historia spreds inte bara i kungariket Frankrike, utan så att säga över hela världen, så att människor kom från alla håll för att betrakta den. Och vidare för att dra till sig massorna så att pengar med list kunde avhändas dem, ordnades låtsasmirakler, vissa personer anställdes för att spela helade då svepningen framvisades, som alla trodde var vår Herres svepning.” Tre oberoende kol 14-dateringar visar också entydigt att svepningen tillkom vid just denna tid där den placeras av historiska källor. Det enda miraklet i sammanhanget är att det fortfarande finns människor som tror på Turinsvepningens äkthet.

När det gäller delar av korset och andra reliker förknippade med korsfästelsen har det skapats en särskild legend för att ge dem proveniens. Denna går ut på att Konstantin den stores (274–337) mor, kejsarinnan Helena, skulle ha rest till Jerusalem och låtit göra utgrävningar. Därvid skulle korset med tillbehör ha hittats. Otaliga bitar av korset i många olika träslag finns spridda i kyrkor över hela den katolska världen. Upp till trettio olika spikar från korset finns också på olika ställen i Europa. Andra ställen har taggar från törnekronan, bitar av skylten (titulus) med texten Jesus av Nasaret, judarnas konung (ofta förkortat INRI i konsten), spjutet som den romerske legionären använde för att sticka Jesus, och droppar av Jesu blod.

I själva verket kan dessa föremål aldrig spåras historiskt ens så långt tillbaka i tiden som till 300-talet. Det fanns ju inget i Jesu lära eller den tidiga kristendomen som uppmuntrade till relikdyrkan, utan budskapet är, så vitt jag förstått det, i huvudsak det motsatta. Att alla dessa parafernalia skulle ha stuvats undan och noga sparats vid tiden för Jesu död på korset verkar ur det perspektivet ganska osannolikt. Alla jesusreliker som Nickell kunnat undersöka har det gemensamt att det inte finns det minsta skäl att betrakta dem som äkta. I stället är det så att det under medeltiden uppstod en relikindustri som tillhandahöll denna typ av föremål till nybyggda kyrkor och katedraler som behövde dragplåster. Med föremålen följde självklart alltid olika typer av ofta mycket uppfinningsrika skrönor om hur de kommit att bevaras och fraktas till platsen. Många, även inom den katolska kyrkan, har beskärmat sig och sett med vämjelse på geschäftet. Detta avståndstagande har dock varit till liten nytta. Historien om jesusrelikerna bekräftar med obönhörlig tyngd den latinska sentensen Mundus vult decipi: världen vill bedragas.

Nickell har gjort en viktig insats med denna sammanställning av jesusrelikerna och deras dubiösa ursprung. Historisk forskning om Jesus har definitivt inget annat än förvillelse att hämta bland alla dessa föremål. Boken är lättläst och koncis och innehåller 59 illustrationer i svartvitt. Den är oundvikligen lite torr här och där med alla sina litteraturhänvisningar och noter, men det är mycket allmänbildande att läsa den. Den som vill veta mera om medeltiden, den katolska kyrkan, och om historierna om Jesu liv och död, kan lära sig mycket i denna berikande och upplysande skeptiska text.