Moderna myter

Publicerat i Folkvett nr 1/1995.

Bengt af Klintberg: Den stulna njuren. Norstedts, 1994.

För några år sedan var jag ute och flög, och eftersom jag var bjuden fick jag åka Euroclass. Då hamnade jag bredvid en mycket välskräddad företagsrepresentant som delgav mig sina kunskaper från affärslivet.

– Vet Du, sade juppien, hur araberna gör affärer? De bjuder Dig på kaffe, sedan sitter de nära intill Dig hela tiden och så de känner hur Du luktar. Om Du inte talar sanning ändras lukten på Din svett, och då känner de det meddetsamma. Dem lurar man inte i affärer.

Nu hade jag haft förmånen att under en inte obetydlig del av mitt liv dygnet runt ha umgåtts med araber – även i basarmiljö. Jag visste att man i dessa kretsar ofta bjuder även främmade utlänningar på kaffe eller te – även då man inte önskar sälja något till dem – och att man inte har samma inställning till kroppskontakt som förhärskade i den kulturkrets som sett juppien födas – och senare dö. Jag visste genom mitt arbete därtill tillräckligt mycket om biologi och fysiologi för att tvivla på att etniska skillnader i luktorgan existerar.

Jag hade också redan läst Råttan i pizzan av Bengt af Klintberg. Därför kände jag genast igen en urtypisk modern vandringssägen, eller snarare myt, denna gång uppenbarligen en som börjat cirkulera bland affärsfolk sedan Mellanöstern blev ett intressant fält vid mitten av sjuttiotalet. Man kan lugnt utgå att ett betydande antal affärsmän tidigare och senare hört ovanstående skröna, och att somliga faktiskt än idag går omkring och tror på den och på en rad andra historier med antiarabisk tendens. Från USA cirkulerades efter Gulfkriget bl a den historien om Saddam Hussein, att han efterkommit en fattig änkas begäran att få sin son hem från kriget genom att dagen därpå leverera ett paket med sonen styckad i småbitar. Det lustiga med denna historia är att den första gången berättades av Herodotos på 400-talet f Kr om en persisk despot, därtill i två versioner. En del av dessa politiska vandringssägner – t ex den om kuvösbarnen i Kuwait City som kastades på sophögen av Saddam – hade ju dessutom bevisligen sjösatts på en reklambyrå i London och användes av president Bush för att få krigsanslagen beviljade.

Genom att läsa Bengt af Klintbergs senaste bok om moderna vandringssägner, Den stulna njuren, kan man förvissa sig om att den sägen jag fick del av är mycket typisk för de senare decenniets västerländska populärmytologi. Dels handlar den om folk från fattigare länder, dels beskrivs dessa som primitiva (att låta sig styras av luktsinnet är djurens sed, inte människans) och hotfulla (araber är i egenskap av bestar listigare än vi, om än mindre intelligenta). Ändå rör det sig om en jämförelsevis godartad nidskildring.

Tåglufferiet, som möjligen vidgat en ungdomsgenerations perspektiv (det måste i varje fall ha varit nyttigt för ungdomar i andra delar av världen att få titta på våra unga emissarier), har tydligen varit ett annat område, där man låtit sin ångest och sitt främlingsskap i en ny miljö få utlopp i en ymnig sägenbildning. Det tycks vara i sådana kretsar som historier uppstått om vita Thailandresenärer som vaknat upp i gränden med en njure bortopererad, fått sin hund uppäten eller som fått se på då den kinesiska polisen på fläcken sköt den yngling som stulit deras kamera.

Det ljugs och skrönas alltså idag lika mycket som förut. På samma sätt som då man förr i tiden trodde sig veta att judar drack blod, att zigenare rövade småbarn och att sågfilare var spioner åt Tsaren är det också numera system i fantasierna. Mycket av vandringssägnerna speglar tidens fruktan och ångest, eller om man så vill, elände. Det handlar i dag mycket om rädslan för att invaderas av tredje världens (eller, om man är finne, av Rysslands) fattiga. Andra sägner handlar om fruktan att förgiftas av den fabricerade mat, vars framställning vi inte längre kontrollerar (från soda i kommismaten till råtthuvuden i Yoggin) eller en kombination av de båda (pizzabagaren som låter sin säd över sin produkt, arabgumman i Kairo som sätter halvätna McDonaldsburgare i ny cirkulation genom att tugga dem mjuka och steka om dem).

Mera komplicerat blir fallet då mytbildningen berör fruktan för den moderna teknologin, blandas upp med en kärna av belagd sanning och antar epidemiska former – det billiga och väl beprövade amalgamets avskaffande som tandlagningsmedel har sannolikt till stor del en sådan mytbildning till grund, kanske även rädslan att bli sjuk av strålningen framför dataskärmen (därmed inte sagt att dataarbete är hälsosamt, i synnerhet inte som lönarbete och under stress).

af Klintbergs bok anbefalles som en viktig källa för att förstå och identifiera det vansinne som medverkar i världens styrelse, och för att se systemet i galenskapen. Det är en modern folkbildarinsats värd att prisas, vilket nu har skett.

Hans Isaksson

(Fotnot: Bengt af Klintberg tilldelades Vetenskap och Folkbildnings pris som Årets folkbildare 1994.)