Till vetenskapens försvar i Indien

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1994.

H. Narasimhaiah (red.): Science, Nonscience and the Paranormal. The Bangalore Science Forum. Bangalore, Indien, 1987.

Det är vid det här laget ganska gott om samlingsvolymer på engelska med kritiska granskningar av olika paranormala fenomen. Den här indiska volymen skiljer sig från flertalet genom att utöver ett urval av de bästa amerikanska texterna (mest från Skeptical Inquirer) också innehålla ett antal inhemska bidrag av hög kvalitet. Indien torde vara, jämsides med USA, det land som har den mest aktiva skeptikerrörelsen. Vi har mycket att lära av de indiska skeptikerna, inte minst som många av deras studieobjekt så småningom når västerlandet i starkt kommersialiserad form.

Ofta tillämpar de indiska skeptikerna mycket handfasta undersökningsmetoder. Så här berättar t ex bokens redaktör, fysikprofessorn H. Narasimhaiah, om en undersökning som han själv var med om att genomföra. Det gällde en sjuårig pojke vid namn Sai Krishna som redan skaffat sig stor berömmelse för sin förmåga att framkalla helig aska ur intet. (Ett mycket vanligt fenomen i Indien, utövat också av den mera kände Sai Baba.) En kommitté av skeptiker hade sällat sig till den unge pojkens tillbedjare vid en ceremoni.

”Tre medlemmar av kommittén, Dr. Vinoda N. Murthy, professor B. Kuppa Swamy och Dr. Anupama Niranjana åkte till Pandavapura torsdagen den 8 juli 1976 och förväntade sig att få se miraklet, som vanligen inträffar på torsdagar i samband med Bhajan (böner). Kommitténs medlemmar avslöjade inte sin identitet och satt bland de andra tillbedjarna. Den dagen skedde inget mirakel. Torsdagen den 15 juli 1976 åkte samma tre medlemmar dit igen incognito. Bhajan tog slut. Den sovande pojken vaknade. Det skedde inget mirakel. Församlingen var på väg att skingras. Då märkte Dr. Vinoda N. Murthy att pojken upprepade gånger satte sin hand mot midjan och verkade besvärad, och hon såg också ett snöre dingla fram. Av nyfikenhet och misstänksamhet drog hon i snöret och, kan man tänka sig, den gömda askan ramlade ut ur underkläderna.”

Episoden blev mycket omskriven i Indien, och satte stopp för Sai Krishnas karriär som helig man.

Efter denna framgång bestämde sig kommittén för att undersöka den berömde Sai Baba. Narasimhaiah, som var kommitténs ordförande, skrev brev efter brev till Sai Baba och begärde att få undersöka hans mirakel med vetenskapliga metoder. Sai Baba bevärdigade honom inte ens med ett svar, men de skickligt formulerade breven fick en hel del uppmärksamhet i den indiska pressen.

Narasimhaiah var också ordförande i en kommitté som fick uppdrag av delstatsregeringen i Karnataka att undersöka s k Banamathi, dvs trolldom och häxkonster, som ställt till med mycket bekymmer på många håll i delstatens norra delar. Värst drabbad var byn Pastapur, där många invånare mådde mycket dåligt av de besvärjelser som de trodde sig vara utsatta för.

I januari 1981 åkte kommittén till Pastapur och genomförde en stor intervjuundersökning. Byn är avlägset belägen och kunde bara nås på mycket dåliga vägar. Elektricitet var inte indragen i byns bostadshus, och de hygieniska förhållandena var dåliga.

Kommittén fick in ett stort antal rapporter om fenomen som ansågs bero på trolldom: Föremål försvann. Kläder började brinna. Stenar ramlade ned på hustak. Vissa föremål, bl a citroner, dök upp på oväntade ställen. När man öppnade eller stängde en av dörrarna i huset, skakade andra dörrar i huset. Kor gav plötsligt mindre mjölk än tidigare. Svarta sår uppträdde på kroppen på en del av byinvånarna.

Inga av dessa händelser var svåra att förklara på naturligt sätt. En sari som börjat brinna hade t ex legat invid en öppen eldstad. Personer hade iakttagits kasta stenar och placera ut citroner. Det fanns överhuvudtaget inga särskilt märkvärdiga eller oväntade fenomen. Till stor del handlade Banamathi i stället om att byns invånare omtolkade vardagliga händelser till att handla om trolldom. ”Tron på Banamathi är så djupt rotad att t o m vanliga fysiska sjukdomar som astma, lepra, tuberkulos, anemi och vitaminbristsjukdomar tillskrivs Banamathi.” Människorna hade blivit så rädda att de trodde sig vara drabbade av trolldom så snart de inte mådde bra. Det hade gått så långt att t o m normala variationer i mjölkmängden från en ko – ett fenomen som annars är välbekant på den indiska landsbygden – tolkades som en effekt av trolldom.

Det saknades inte profitörer som utlovade motmedel mot trolldomen. Flera familjer hade blivit utblottade efter att ha betalat stora summor för sådana tjänster. Trolldomstron hade också på andra sätt orsakat mycket lidande och även psykisk ohälsa, menade kommittén i sin rapport till delstatsregeringen.

Rapporten utmynnade i en serie rekommendationer om vad som borde göras för att stävja trolldomsraseriet. Området borde få bättre skolor, och i skolundervisningen skulle barnen lära sig att genomskåda vidskepelse. Området borde få bättre sjukvård, bl a en utbyggnad av den närmast obefintliga psykiatrin. Vidare borde regeringen fortsätta arbetet med att avslöja påstådd trolldom.

Slutligen kan jag inte avstå från att referera den obetalbara historien om yogin som skulle skaffa fram regn. Det hela inträffade år 1985, när torkan hårt drabbade staden Bangalore. Stadens vattenmyndighet oroades över att en av dess viktigaste vattenreservoarer, dammen vid Thippagondanahalli, höll på att tömmas. Den 18 april var vattennivån bara 23 fot. (Den är 74 fot när dammen är full.)

Myndigheten engagerade då en yogi, Sri Shivabalayogi, som lovade att med sina böner kunna fylla dammen. Han väntade dock ett gott stycke mer än en månad med att genomföra ceremonin. Den 30 maj kördes han i limousin till dammen och satte sig att meditera samtidigt som en samling anhängare utförde extatiska danser runt honom. Ceremonin avslutades med att helig aska och några andra heliga föremål kastades ned i vattnet. Därefter förklarade yogin för de närvarande myndighetsrepresentanterna och journalisterna att dammen skulle vara fylld inom en månad.

Han hade en god chans att ”lyckas”, eftersom monsunregnen nu var på väg. Men lyckan stod honom inte bi. Den 29 juni rapporterade tidningarna att vattenståndet under den senaste månaden hade sjunkit från 14,5 till 7,5 fot. Men Sri Shivabalayogi blev inte svaret skyldig då han intervjuades av en tidningsreporter:

”Vem gav dig intrycket att jag har bett dessa 30 dagar bara för Thippagondanahalli? Jag bad faktiskt för hela delstaten. Regnar det inte i hela delstaten nu? Det kommer att regna kring Thippagondanahalli också. Det handlar om en vecka eller två. Vore det inte orättvist att stoppa regnet i de andra delarna av delstaten och få regn bara hit? Ska vi beröva hela delstaten dess vatten bara för att få regn i Thippagondanahalli?… Jag misslyckas aldrig. Jag har förstört min hälsa genom mina intensiva ansträngningar att bringa regn till denna torkdrabbade delstat. Tidigt varje morgon gör jag dhyana i tre timmar utan uppehåll, särskilt för Thippagondanahalli. Bekymra er inte. Det kommer att regna snart.”

Sven Ove Hansson