Kvantjaget

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1994.

Danah Zohar: Kvantjaget. En revolutionerande syn på människans natur och medvetande med utgångspunkt i den nya fysiken. Stockholm: Forum, 1990, 259 s.

Ända sen den moderna kvantmekaniken formulerades på 20- och 30-talen har fysiker och filosofer spekulerat om vilka konsekvenser denna radikalt nya syn på materien kan få. Utgångspunkten har oftast varit den brist på determinism i klassisk mening som är en essentiell del av den s.k. Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken. Enligt denna kan kvantmekaniken vanligtvis inte förutsäga resultatet av ett enskilt experiment, utan bara medelvärdet av ett stort antal identiska mätningar.

En annan, och något modernare, inspirationskälla är att under speciella förhållanden kan de kvantmekaniska effekterna på grund av vad som kallas koherens ”förstärkas” och ”förstoras” så att de kan observeras inte bara i mikroskopiska (dvs. små) utan också i makroskopiska (stora) system.

En del av dessa spekulationer har varit tankeväckande och givande. Som exempel kan nämnas att Einsteins åsikt att kvantmekaniken på grund av sin brist på determinism inte kan betraktas som en fundamental fysikalisk teori (jämför det berömda citatet ”Gud spelar inte tärning”) gav inspiration till utvecklandet av teorier med s.k. dolda variabler.

För det mesta har dock de filosofiska spekulationerna runt kvantmekaniken varit till ringa nytta och glädje för filosofin och fysiken. Speciellt gäller det de religiöst inspirerade funderingarna om samband mellan kvantmekaniken å ena sidan och Gud, själen, den fria viljan etc. å den andra. Klassikern i denna genre är Fysikens Tao av den amerikanske före detta fysikern Fritjof Capra. Ett av de senaste exemplen är Kvantjaget av den engelska journalisten Danah Zohar.

Fysikens Tao är ingen bra bok; den mystifierar i stället för att förklara, men författaren varnar åtminstone sina läsare för att hans påståenden om relationen mellan kvantfysiken och taoismen har karaktären av analogier snarare än belagda resultat. Dessutom ger han en torftig och (redan vid utgivningen) föråldrad, men dock inte helt misslyckad, introduktion till modern fysik.

Det är svårare att finna något positivt att säga om Kvantjaget. Visst kan jag tycka att författarinnan i första kapitlet beskriver sina ontologiska och existentiella bekymmer på ett ganska sympatiskt sätt, men djupet är gymnasieuppsatsens snarare än den filosofiska essäns. Resten av boken är en fullständig katastrof.

I kapitel 2 och 3 ger Zohar en förvirrad, och ofta helt felaktig, beskrivning av vad kvantmekanik är. Som exempel kan nämnas diskussionen av Schrödingers katt och relationen mellan ”system” och observatör, som är i det närmaste komisk. Ett par citat kan illustrera nivån:

”På något underligt vis som ingen ännu begriper dog den [katten] just [för att] vi tittade på den. Det var observationen som dödade katten.” (s. 40)

”Vi har redan sett att vi förvandlar kvantsystem till vanliga objekt genom att observera dem.” (s. 44)

I kapitel 4 och 5 diskuterar Zohar medvetandets natur (både människors och elektroners!) för att till sist, i kapitel 6, presentera den tes som hela boken är byggd på. Hon påstår att makroskopiska kvantmekaniska fenomen är centrala för hjärnans funktion.

Mer specifikt påstår hon att det existerar ett så kallat Fröhlich-kondensat av koherenta elektriska svängningar, och senare i boken påstår hon vidare att begrepp som själ, vilja, relationer och t.o.m. Gud kan relateras till korrelationer i sådana kondensat. Om detta vore sant vore det en av de mest revolutionerande upptäckterna någonsin inom fysik, kemi, biologi, neurofysiologi och medicin.

Så vilka är argumenten? 1968 publicerade den engelske teoretiske fysikern H. Fröhlich två artiklar (Physics Letters vol. 26A, s. 402, International Journal of Quantum Chemistry vol. II, s. 641) där han beskriver en teoretisk modell för vibrerande elektriska dipoler kopplade dels till ett värmebad, dels till en yttre drivmekanism.

Han visar att under vissa förhållanden kan man i denna modell få en typ av koherens, och vidare spekulerade han att eftersom cellmembran och och makromolekyler har många polära enheter, så kanske denna modell är relevant för verkliga biologiska system. Dessa idéer utvecklades av Fröhlich och av andra i senare artiklar, och experiment har gjorts för att försöka påvisa existensen av Fröhlich-kondensaten.

Trots att flera grupper gjort experiment finns inga klara belägg för att sådana kondensat verkligen existerar i levande organismer. Enligt vad jag vet finns det inte ens några experiment som gör hypotesen trolig.

I en ideal värld kunde diskussionen av Kvantjaget sluta här; i den verkliga världen har boken fått massor av okritisk uppmärksamhet både i press och radio, så det är på sin plats att ytterligare granska Kvantjaget och då speciellt med avseende på Zohars argumentationsteknik.

Fastän beskrivningen av kvantemekaniken i kapitel 2 och 3 är hopplöst förvirrad finns spår av att författarinnan ettdera vet något hon inte vill säga till läsarna eller (troligare) att någon med kunskaper i kvantmekanik påpekat att vad hon skrivit är felaktigt. Exempelvis finns en hel del brasklappar vad gäller resonemanget om Schrödingers katt. Också i den inledande diskussionen om ”kvantmedvetandet” och Fröhlich-kondensaten påpekar hon att det rör sig om ”antaganden”, ”analogier” (s. 77) och ”tro” (s. 86). Från och med kapitel 7 släpper hon dock alla hämningar efter att på s. 99 ha konstaterat att

[våg-partikel-dualiteten] blir mycket mer än en metafor. ”Kvantstoffets” våg-partikeldualitet blir då det mest primära förhållandet mellan kropp och själ i världen och kärnan i allt det som vi på högre nivåer uppfattar som livets psykiska och fysiska aspekter. (Zohars kursivering).

När hon återkommer till Schrödingers katt på s. 183 konstaterar hon, denna gång utan någon som helst tvekan, att ”Genom att observera Schrödingers katt räddar eller dödar jag den”. Tron och antagandena i de första kapitlen har blivit etablerade sanningar.

Det vore slöseri med tid att närmare gå in på de följande kapitlens resonemang om ”kvantidentitet”, ”kvantrelationer” etc., men de är fyllda med påståenden i stil med ”Det är något djupt kvinnligt i att se jaget som ett led i en kvantprocess” (s. 154) och utläggningar av typen:

[livets] kreativitet härrör från den förmåga som alla levande system (Prigoginesystem av Fröhlichtyp) har att hämta ostrukturerad, trög och kaotisk materia från den omgivande miljön och engagera den i en dynamisk, ömsesidigt skapande dialog som resulterar både i mer komplex struktur och i större ordnad koherens. (s. 227).

Det torde framgå att jag anser att Kvantjaget är en osedvanligt motbjudande bok, och den som därför misstänker att citaten ovan är icke-representativa eller tagna ur sitt sammanhang, i den mån ett sådant finns, kan låna Kvantjaget på närmaste folkbibliotek och döma själv. (Chansen är stor att den finns tillgänglig; så har t.ex. Göteborgs stadsbibliotek köpt ca 25 exemplar.) Zohar framställer sina fullständigt ogrundade (och i mitt tycke dessutom tråkiga) hypoteser på ett bedrägligt sätt – om hon själv tror på vad hon skriver eller bara profiterar på behovet av kvasireligion är härvid helt ointressant.

Thors Hans Hansson
Professor i teoretisk fysik, Stockholms universitet