post id: 33774
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=33774
  

Med begreppet förintelse­förnekelse menar vi att inte acceptera evidensen för att det skedde massomfattande folkmord under andra världskriget, främst på judar och andra ”oönskade” personer och grupper. Begreppet Förintelsen syftar oftast på just judeutrotningen och det är också främst detta som förintelse­förnekare riktar sig emot. De förnekar antingen omfattningen av folkmordet, eller att något folkmord alls skedde under nazisternas tid vid makten i Tyskland.

Dessa förnekare kallar ofta sig själva för ”revisionister”, vilket är ett passande namn då det handlar om pseudo­vetenskaplig historie­revisionism och konspirationsteorier. Det finns ett klart samband mellan förintelse­förnekelse och antisemitism. Ofta ”förklaras” det varför den vetenskapliga historie­forskningen har fel med att någon form av ”judisk världskonspiration” skulle stå bakom etablerad forskning, politiker och så kallad ”mainstream media”.

Att det under nazismens flagga skedde en utrotning – av judar, polacker, romer, Jehovas vittnen, homosexuella, funktions­hindrade och andra ”oönskade” – är ett historiskt faktum med mycket god evidens. Under nazismens tolv år vid makten dödades runt sex miljoner judar och en stor mängd andra minoriteter. Nästan hälften av dessa dog i koncentrationsläger, där man bland annat använde gaskamrar för att avrätta personer i stor skala.

Förintelse­förnekelse har funnits ända sedan Förintelsen

Förintelse­förnekandet började ungefär samtidigt som nazismen föll. Personer som tidigare öppet förespråkat förföljelse och massmord av judar gick över till att hävda att de fynd som gjordes bland annat i de övergivna koncentrations­lägren, och överlevandes berättelser, inte var övertygande.

Under 1950-talet blev den franske före detta koncentrationslägerfången Paul Rassinier företrädare för förintelse­förnekandet genom att hävda att den etablerade historie­forskningen var fel ute, och att högst 1,6 miljoner judar dog under andra världskriget. Detta vet vi är felaktigt. Men även om det vore korrekt – hur många miljoner krävs det för att något ska kvalificera som en förintelse? En miljon? Två? Fem? Frågan är ganska bisarr.

Vanliga förnekelse­argument och hur man kan bemöta dem

Inledningsvis kan man konstatera att det oftast är lönlöst att försöka ”omvända” en övertygad förnekare. Men för egen del, och för att upplysa andra som kanske följer diskussionen – till exempel online – kan det vara bra att känna till några av de vanligaste förnekelse­argumenten och varför de är felaktiga eller missvisande.

Myt nummer 1:
Det fanns ingen dokumenterad och detaljerad plan för förintelsen

Påstående: Många revisionister framhåller att förintelsen var så omfattande att den inte skulle ha kunnat genomföras utan en noggrant planlagd strategi. Eftersom det saknas dokumentation för en sådan strategi så kan inte heller förintelsen ha inträffat. Det som finns, medger man, är diverse uttalanden från naziregimen om att ”avlägsna alla judar” från Europa. Men enligt revisionisterna ska detta ha handlat om att förflytta dem, inte om att utrota dem.

Bemötande: Att ”bli av med” judarna var redan från början ett av Adolf Hitlers uttalade mål, det finns dokumenterat. I ett brev 1919 (det vill säga långt innan nazisterna kom till makten) skrev han i ett brev: ”Det slutgiltiga målet måste dock orubbligt förbli att avlägsna judarna helt och hållet”. Man kan ”i bästa fall” argumentera att han med ”avlägsna” menade att utvisa judarna från Tyskland, eller att med påtryckningar försöka få dem att mer eller mindre frivilligt lämna landet.

Men när nazistpartiet väl kom till makten, och fann att omgivande länder ganska snart vägrade att ta emot stora mängder av massdeporterade tyska medborgare (det vill säga judar), så tog man till andra så kallade ”lösningar”. Det finns gott om vittnesmål, bland annat från Adolf Eichmann och Rudolf Höss, som visar att Hitler inte bara var medveten om, utan också direkt beordrade och godkände det som hände i förintelselägren.

Slutsats: Ingen enskild agenda eller detaljerad och nedskriven plan är nödvändig för att förklara förintelsen. I stället kan det mycket väl ha varit ett resultat av en eskalerande besatthet med att ”till varje pris” avlägsna judarna från det tyska riket. Det finns gott om dokumentation om att den högsta ledningen i naziregimen, Adolf Hitler inkluderad, medvetet låg bakom förintelsen.

Myt nummer 2:
Förintelsen är endast dokumenterad via vittnesmål, och ett ögonvittne är inte en vetenskapligt pålitlig källa

Påstående: Ögonvittnen är inte objektiva och är ofta drivna av egna agendor. Alla personer faller lätt offer för sina egna åsikter och förutfattade meningar. Överdrifter, missupp­fattningar och rena lögner färgar det som historiker betraktar som bevis för vad som hände i förintelse­lägren. Alla utsagor från ögonvittnen måste i vetenskapens namn avfärdas och anses vara utan värde.

Bemötande: Först och främst så är det inte alls sant att ögonvittnen är vår enda källa till vad som hände. Tyskarna själva (det vill säga inte bara deras offer) lämnade ingen brist på dokumentation och vittnesbörd till händelserna under andra världskriget, och ingen seriös forskare har förlitat sig enbart på överlevandes vittnesmål.

Det är inte heller sant att det saknas teknisk bevisning. Det flesta koncentrations­lägren finns mer eller mindre bevarade, och i många av dem finns det kvarvarande byggnader, utrustning, och kemiska och biologiska spår som tydligt visar vad som skedde där. Det finns också bevis i form av listor på personer som beordrats på tåg destinerade för förintelseläger och som sedan aldrig mera hördes av.

Men låt säga att vi bortser från tekniska och fysiska bevis. Det är helt korrekt att enskilda vittnesmål ofta är opålitliga. Men det är en sak att ifrågasätta en specifik persons utsaga, och en helt annan att bortse från de åtskilliga tusentals och åter tusentals vittnesmål som, även om vissa detaljer kan var motsägande, ändå alla vittnar om samma generella händelseförlopp.

Slutsats: Vittnesmål är i många fall problematiska, det kan man utan kontrovers tillstå. Men för det första: vittnesmål är inte alls det enda bevis vi har för förintelsen. För det andra: även om det vore så, så är det stor skillnad på att ifrågasätta ett enskilt vittne och på att avfärda hundratusentals vittnesmål som i stora drag stämmer väl överens med varandra.

Myt nummer 3:
Auschwitz tvingades byta ut en plakett som överdrev antalet offer, vilket visar att det totala antalet offer för förintelsen inte stämmer

Påstående: En sovjetisk rapport baserad på vad som påträffades vid befrielsen av Auschwitz (det största av Nazitysklands förintelseläger), kom fram till att fyra miljoner personer hade mördats där. Baserat på denna rapport fanns där vid platsen länge en plakett som citerade det antalet. 1990 togs plaketten bort och antalet mördade vid Auschwitz reviderades ner till 1,5 miljoner. Detta tas av revisionister som bevis på att det totala antalet offer för förintelsen är gravt överdrivna och bör justeras ned till runt 3,5 miljoner.

Bemötande: Först och främst, åter igen – hur många mördade krävs för en förintelse? Är 3,5 miljoner inte tillräckligt? Men mer specifikt: uppskattningen att runt sex miljoner judar miste livet under Förintelsen var aldrig baserad på den plakett som fanns uppsatt vid Auschwitz. De beräkningar som låg till grunden för den totala siffran sex miljoner uppskattade att mellan en och två miljoner mördades vid just Auschwitz, det vill säga precis i linje med det reviderade antalet på 1,5 miljoner. Att plaketten togs ner ändrar alltså inte den totala bedömningen om hur många judar det var som fick sätta livet till i Förintelsen.

Slutsats: Det är väldigt vanligt att konspirationsteoretiker letar efter anomalier. När man väl hittar en sådan så låter man påskina att denna detalj kullkastar all annan information. En upptäckt felaktighet betyder inte per automatik att allt vi måste förkasta resten.

Att argumentera med förintelse­förnekare

Det sker i stort sett aldrig att en förintelse­förnekare erkänner sig ha fel på grund av någon påpekar det de säger inte stämmer. De kommer dessutom att veta mycket mer om förintelseförnekelse än vad man själv gör. Sannolikheten är att de kommer beväpnade med kontraargument för varje invändning eftersom de mycket väl kan ha studerat ämnet ingående i flera år.

Men ofta, och framför allt online, kan ett utbyte av argument ofta följas av en stor mängd personer som, om ingen invänder, kan få intryck av att det ligger något i vad förnekaren påstår. Och om du för egen del undrar vad som ligger bakom vissa vanliga missupp­fattningar och vanföre­ställningar så kanske ovanstående kan vara till viss hjälp.

(Detta inlägg ersätter en äldre text från ca 2009)
 
Vidare läsning:

• ADL: Debunking Holocaust Denial Claims
• Michael Shermer, Denying History (2002): Who Says the Holocaust Never Happened and Why Do They Say It?
• Wikipedia: The Holocaust
• Wikipedia: Radom Ghetto
• Lär dig att argumentera som en foliehatt med spelet Cranky Uncle

 

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.