Språkmyter granskade

Publicerat i Folkvett nr 3/2009.

LAGOM FINNS BARA I SVERIGE och andra myter om språk. Mikael Parkvall. Stockholm: Schibsted 2009. 172 s. ISBN 978-91-7738-797-8.

Av alla kunskapsområden vi har att förhålla oss till hör språk avgjort till de mer förrädiska. För det första är vi duktiga på åtminstone vårt modersmål; även tämligen obildade språkbrukare förfogar över enorma kunskaper. För det andra är vi ofta dåliga på ämnet i stort; även mycket bildade språkbrukare kan ha stora kunskapsluckor, inte bara beträffande grammatik eller svenskans utveckling sedan Gustav Vasa, utan även om sådant som vi tror att vi vet. För det tredje har vi ofta ett känslomässigt förhållande till det hela; redan en formulering som ”vart bor du” uppfattas tydligen av många som en personlig förolämpning. Denna blandning av kunskap, okunskap och engagemang kan lätt bli såväl rörig som explosiv.

Parkvalls bok kan göra oss bättre på svenska, möjligen lugna en och annan språkpolis, men framför allt åtgärda eller åtminstone uppmärksamma oss på saker som vi kan ha fått om bakfoten.

Nu är det nog få som tror på precis alla myter som avlivas här, om de alls kände till dem (många var helt nya för mig, fastän jag studerat just språk och myter under ett antal år). Men sådant är oundvikligt i sammanhanget, och utläggningarna i sig blir sällan mindre intressanta för den sakens skull. Ta till exempel frågan om vilket som är världens gamlaste (sic!) språk. Någon som har några förslag? Parkvall menar att litauiska nog är det språk som oftast får ”äran”, eller vad det nu är – utredandet av exakt hur problematiskt begreppet ”ålder” är på språk är nog så läsvärd, även om jag själv inte kände till vad som påstås om just litauiska.

Möjligen hade det gett ett gedignare intryck om Parkvall citerat färre insändarsidor, bloggar och liknande. Sådana är onekligen rika på missförstånd och fel av alla de slag, men i vilken grad de speglar allmänna uppfattningar varierar kraftigt.

De 25 kapitlen är olika starka, delvis på grund av frågorna i sig men även på hur de behandlas. Minst angelägen känns polemiken mot några mer eller mindre kända språkvetare som tydligen skrivit underliga saker, eller för den delen ett antal anonyma skribenter på diverse svenska tidningar sedan tiotalet år tillbaka. Teckenspråk och esperanto ligger tydligen Parkvall varmt om hjärtat. Mina favoritavsnitt är annars analyser av språkpoliser eller -purister, vars argument (när sådana alls påträffas) smulas sönder utan större besvär.

Lagom… är en stundtals kanske väl mångordig men avspänd och förutsättningslös beskrivning av diverse aspekter av språk, lingvistik, etymologi och närliggande ämnen, med utgångspunkt i ett antal mer eller mindre spridda missuppfattningar inom ämnena. Inte för att populär språkvetenskap är något nytt – Fredrik Lindström, Catharina Grünbaum och Lars-Gunnar Andersson är bara några tidigare aktörer på den arenan – men Parkvall är minst lika bra som någon av dessa, såväl beträffande de språkvetenskapliga kunskaperna som förmågan att dela med sig av dem på ett lättfattligt och engagerande sätt. Vem man allra helst tar del av är en smaksak, men Parkvall torde falla mången språkintresserad på läppen. Och kanske några till.