The Amazing Meeting 5.5

Publicerat i Folkvett nr 1/2008.

Martin Rundkvist rapporterar från en amerikansk skeptikerkonferens.

Jag kommer inflygande mot Fort Lauderdales flygplats vid lunch en onsdag i januari, och jag tror knappt mina ögon när jag ser ut genom flygplansfönstret. Under mig breder en rutig lekmatta ut sig och tonar bort i diset vid horisonten. Landskapet är alldeles platt, ett enormt utdikat träsk, uppdelat av kanaler och breda motorvägar och täckt så långt ögat når med gles palmkantad låghusbebyggelse som har högst ett par årtionden på nacken. Enstaka golfbanor och små klungor av skyskrapor är det enda som bryter monotonin. Det här är det sydostfloridanska förortsbältet, suburban sprawl, och det mäter nästan 160 km längs kusten. Innan vi landar tänker jag att jag har fattat fel om stadsplanerarspelet Sim City. Anledningen till att de simulerade städerna ser så fejkade ut är inte att programmakarna varit klantiga. Spelet är i själva verket en noggrann återgivning av ett äktamerikanskt kulturlandskap.

Till dessa välmanikyrerade villaområden flyttar amerikaner efter pensionen för att njuta av värmen. En av traktens många åldringar är trollkonstnären, författaren och skeptikern James Randi. The Amazing Randi driver en stiftelse vid namn The James Randi Educational Foundation (JREF), och i verksamheten ingår sedan några år stora skeptiska konferenser under namnet TAM: The Amazing Meeting. Det är därför jag är här, som VoF:s utsände.

Jag har varit på bloggarträff i North Carolina och är därför ett par dagar tidig till mötet. När jag installerat mig på konferenshotellet inser jag snart att det vore lönlöst att flanera i trakten: allt är anpassat för den bilburne, det finns varken cykelbanor eller övergångsställen, och dessutom är allting likadant, mil efter mil. I stället anmäler jag mig som frivillig konferenshjälpreda på JREF.

På torsdagmorgonen äter jag frukost på Denny’s med JREF:s verkställande chef, Jeff Wagg, och några andra tillresta skeptiker. Frukosten är enorm. Restauranggästerna med. Wagg och de andra är mycket vänliga och samtalet är livligt. Jag får frågan om det stämmer att ateister är väl sedda i Sverige, och jag förklarar att i mitt land ser vi numera uttryck för stark och innerlig tro som ett tecken på att man är antingen en färgstark nyinflyttad sydlänning eller på gränsen till Knutby-knäpp.

En grånad dam med en bibliotekaries yttre kommer fram till vårt bord, sammanbiten och upprörd, och avbryter samtalet. ”Jag skall be för er”, säger hon. ”Ni har fortfarande en chans att ta emot Jesus. Men det är bråttom, hör ni det! Det är inte säkert att ni tillhör de utvalda!”. Än en gång tror jag knappt mina ögon. Är det Dolda Kameran? Nej, Jeff Wagg råkar tydligen ut för det här med stor regelbundenhet. ”Försök inte tvinga på oss dina idéer på det där mästrande sättet”, säger han argt. ”Försvinn och låt oss vara i fred.”

Jeff Wagg bor i Vermont uppe vid kanadensiska gränsen och sköter mestadels sitt jobb på JREF över Internet. Han är en av de lyckliga som sålde i tid under IT-bubblan och arbetade i flera år ideellt för Randi innan han blev anställd. Han är pratsam och gladlynt, och markeringen mot frukostmissionären är enda gången jag ser honom bli arg. Vi åker hem till JREF:s ljud-och-bildansvarige Rich för att ordna inför lördagens middag. Rich bor med sin syster i mammans enplansvilla sedan hon flyttat till Spanien. Familjen kommer från Ecuador. För att få plats med middagsmöblemanget måste vi lyfta undan stora pösiga soffor, ett bojstenstungt glasbord och en massa stora kitschiga prydnadsföremål. Rich är lite generad och antyder att jag gärna kan få tappa någon av de värsta pjäserna i stengolvet.

JREF:s kontor ser ut som alla andra hus i trakten: lågt, palmkantat och byggt på 80-talet. Utanför står en himmelsblå tvåsitsig sportbil av lite halvgammal modell med registreringsbokstäverna AMAZING. Byggnaden var tidigare ett advokatkontor och skänktes till stiftelsen av en anonym välgörare: likadant är det med Randi-miljonen, som stått till förfogande för den som kan uppvisa paranormala förmågor under kontrollerade former.

JREF har just meddelat att man kommer att avveckla miljonutmaningen och använda pengarna på andra sätt. Projektet har nämligen inte givit de önskade resultaten: i stället för att sätta förvillande kändisar på prov har man fått ägna en massa tid åt att korrespondera med allsköns gräsrötter, en del av dem opportunistiska skurkar, många ärligt menande rutgängare, andra mentalsjuka. Det mesta av korrespondensen har i slutänden inte ens lett till några tester. Ett av de senaste bidragen är en stor härva med blå makramé, ett förvirrat snörmakeriarbete som kom in med ett dunkelt brev där meningen verkade vara att själva makramén skulle vara bevis för övernaturliga förmågor. Men man har också gjort många tester: till exempel med damen som trodde att hon kunde få folk att kissa på sig med övernaturliga medel. Jeff Wagg var försökskanin, och lyckades hålla sig. En tankeläsare har efter flera års korrespondens gått med på att genomföra sitt prov inför publik under själva konferensen, men när allt kommer omkring dyker han inte upp: han har nämligen ”räkningar att betala”. Räkningar på mer än en miljon dollar?

Stiftelsens kontor är prytt med Randis många utmärkelser, plaketter och minnessaker, men där finns också ett tiotal arbetsplatser, ett stort arkiv och Isaac Asimov-biblioteket med över 2000 volymer i skeptiska ämnen, nyligen uppordnat av en frivilligarbetande juridikstudent. I biblioteket sitter fyra skeptiker och bladar konferensmappar. De presenterar sig (och det kommer att bli ett genomgående drag) med både namn och sina alias på JREF:s webbforum. Mitt första jobb blir soptunnorna på parkeringsplatsen: de har blivit vittjade av måsar och jag städar upp. Jag är ju, förklarar jag, arkeolog och därmed mycket van att samla ihop gammalt avskräde. När jag kommer in igen får jag syn på en liten kort gubbe med vitt skägg och glasögon som håller huvudet framåtskjutet med hakan nedåt bröstet. Det är James Randi.

Jeff Wagg avdelar mig till att hålla Randi sällskap vid lunchen. Vi åker, glatt pratande, i den blå sportbilen till en mexikansk restaurang. Randi berättar att han var underbarn hemma i Kanada på 30-talet och slapp gå i skolan, vilket innebar att han blev mycket ensam och inte hade några jämnåriga vänner. Han hängde på Royal Ontario Museum, lyckades till och med övernatta i den egyptiska avdelningen en gång, och en trolleriföreställning i tolvårsåldern blev livsavgörande. Någon högre formell utbildning skaffade han sig aldrig, men han hade många olika jobb och fick en grundlig skolning i vetenskaplig praktik under några år som assistent på ett insulinlaboratorium. Labbchefen var sträng: han brukade kontaminera slumpmässigt utvalda prover med sockerlösning när de anställda var på lunch, och ve dem om det inte märktes i mätprotokollen.

Under måltiden pratar Randi nästan oavbrutet och underhåller mig med historier om gravplundring i Peru. Han är mycket skarp och mycket rolig på ett självironiskt sätt. Jag får intrycket, och de JREF-anställda bekräftar det senare, att Randi i själva verket alltid uppträder i umgänget med andra människor – som komiker, talare och trollkarl. Han är ogift och barnlös, en varmhjärtad person märker jag, men självfallet kommer jag honom inte inpå livet.

Under eftermiddagen målar jag dörren till bakgården, bär möbler och klistrar rättelseark i böcker som skall säljas under konferensen. Förlaget har utan att fråga Randi fört in några formuleringar från Uri Gellers advokat i en ny tryckning av Flim-Flam, och det måste rättas till. Den skedbändande israelen är ständigt närvarande kring Randi som dennes ärkefiende, hans porträtt hänger i Asimov-biblioteket, och under Randis anförande på lördagen börjar jag förstå varför. Det finns ju många som påstår knäppa saker. Det speciella med Geller är att han vunnit pengar och berömmelse på att missbruka enklare scentrollerier. Randi upprepar Gellers skedböjningstrick inför sittande publik och förklarar att det beskrevs i en internationell trolleritidskrift bara några år innan Geller klev fram i rampljuset med sina påstått övernaturliga förmågor. ”Han kan ju bara fyra trick”, säger Randi flera gånger, innan han visar suddiga YouTube-klipp av sina triumfer över Geller under 70-talet. Geller har byggt sin karriär på att bryta mot en helig överenskommelse mellan trollkonstnären och publiken, och Randi är hans Nemesis.

Konferensen är en miniatyrversion av de stora TAM-mötena som pågår i flera dagar och har därför nummer 5.5. (Nummer 6 äger rum i Las Vegas i juni.) Temat är ”Skepticism och aktivism”. Mötet inleds på fredagen med fyra timmars föreläsning om webbradio (podcasting) och bloggar. Jag lyssnar sedan ett par år enbart på webbradio och inte den eterburna varianten, så jag tycker det är roligt att få lära mig lite detaljer bakom kulisserna.

Föreläsare är författaren Bart Farkas, som skrivit över hundra böcker varav många om datorspel och en om webbradio, Rebecca Watson som sitter i panelen på webbradioprogrammet Skeptics’ Guide to the Universe och driver bloggen Skepchick, samt Brian Dunning som gör webbradioprogrammet Skeptoid. Vi får bland annat lära oss att panelen på Skeptics’ Guide inte träffas när programmet skall spelas in: varje onsdagkväll har de i stället ett flerpartssamtal över Skype via nätet, varje deltagare spelar in sig själv lokalt, och efteråt skickas alla filerna till Steven Novella som klipper ihop dem. Av akustiska skäl spelade Watson länge in sina bidrag sittande i sin garderob! Dunning avslöjar sitt knep för att kunna vara produktiv på fritiden trots familjens krav: han kliver helt enkelt upp två timmar tidigare än nödvändigt om morgnarna.

På fredagkvällen har jag Watson till bordet. Hon är copywriter på en modefirma och en de mest dynamiska yngre krafterna i skeptikerrörelsen. Skepchick började som en nakenkalender vars intäkter gick till att skicka en kvinnlig deltagare till TAM. Nu är det en stor gruppblogg, Watson är med i Skeptics’ Guide och hon är dessutom på god väg att bli eterradiostjärna på offentligfinansierade National Public Radio. Programmet skall heta Curiosity, Aroused, vilket är dubbeltydigt: det kan betyda både ”Nyfikenheten, Väckt” och ”Nyfikenheten, Kåt”. Sådant roar Watson, liksom att hon lyckades få med en diskussion av den kinesiska djurkretsen i ett provavsnitt och alltså fick säga cock en massa gånger. Eftersom den typiska konferensdeltagaren är en knubbig man i medelåldern, och eftersom Watson är en ganska högljudd person, märks hon väldigt mycket. Innan jag drar mig tillbaka på kvällen försöker hon tvinga mig (och alla andra inom hörhåll) att ta ett kvällsdopp i hotellpoolen. När jag smyger iväg till mitt rum plaskar hon muntert runt i halvmörkret tillsammans med en collegelektor i scenteknik.

På lördagen äger den egentliga konferensen rum. Det var meningen att militären och politikern Hal Bidlack skulle vara konferencier, men han har bestämt sig för att kandidera till kongressen så i stället har vi Phil Plait. Denne är astronom, driver världens högst rankade skeptikerblogg Bad Astronomy och har nyligen sagt upp sig från sitt jobb för att verka som populärvetenskaplig författare.

Dagens första föreläsning hålls av Kelly Jolkowski, som driver Project Jason. Där motarbetar man ”synska medier” som försöker tjäna pengar på familjerna till folk som har försvunnit genom att förespegla att de kan tala om vad som hänt de försvunna. Jolkowskis 19-årige son försvann spårlöst 2001, och snart kom de synska rusande med sina erbjudanden. Föredraget är långt, känslosamt och lite ofokuserat, Jolkowski visar vid ett tillfälle ett kitschigt Jesusporträtt, men hon får ändå ett varmt mottagande. Det vill inte säga lite, då amerikanska skeptiker i mycket högre grad än de svenska är passionerade ateister. De har ju mycket mera att kämpa emot än vi, och jag talar med flera stycken som vuxit upp i evangeliskt kristna hem. En ung kille beskriver sig till och med som en born-again Christian in transition, d.v.s. han är kristen skeptiker på god väg att bli ateist.

Mark Roberts guidar turister i New York, och han håller ett underbart föredrag om konspirationsteorier kring attackerna den 11 september 2001. Det är ett kontroversiellt ämne, och han är utomordentligt hatad bland troende 9/11 Truthers för sitt trägna debunkingarbete på området. Då och då reser sig åhörare upp och läser (vilket Roberts förberett) ilskna repliker från folk på nätet som tycker att Roberts borde skjutas, jämför honom med Hitler o.s.v. Jag frågar Roberts vad det är för krafter som ligger bakom 9/11 Truth-rörelsen, och han förklarar att medlemmarna dels är antifederala libertarianer som tror att regeringen konspirerar mot dem, dels folk som ogillar president Bush II och gärna vill se honom som medskyldig till attackerna. Roberts själv är dock allt annat än Bush-anhängare.

Robert Lancaster är en annan skeptisk aktivist, känd för webbsajterna Stop Kaz och Stop Sylvia Browne där han publicerar kritiska analyser av två synska medier som fått stort utrymme i amerikanska etermedier. Lancasters ton är genomgående lugn och saklig vilket ger ett ganska förkrossande helhetsintryck.

Litteraturstudenten Alison Smith arbetar deltid på JREF och håller ett kort föredrag om sin organisation Skeptical Analysis of the Paranormal Society, vars sikte är inställt på ett slags mycket populära men fullständigt larviga dokusåpor om spökhus. Vi har haft liknande i Sverige, men de har inte alls fått samma genomslag här. Från ett europeiskt perspektiv är det lite rörande att se hur en byggnad från 1920-talet i USA kan uppfattas som Mycket Gammal och Gåtfull.

Science fiction-författaren och webbradiorösten Michael Stackpole håller ett entusiastiskt men ganska rörigt föredrag om skeptisk aktivism, om hur man kan bete sig i radiodebatter med skapelsetroende, om hur han själv genom The Pulling Report bidrog till att ta död på ryktena om att bordsrollspel som Dungeons & Dragons skulle leda till våldsbrott och självmord.

Hela dagen är omväxlande och underhållande, med ömsom långa, ömsom korta föredrag och flera pauser. Till sist sitter jag själv med på en debattpanel där dagens talare svarar på publikens frågor. När jag berättar om Zenon Panoussis (Årets Folkbildare 1998) och hans insatser för att sprida kunskap om scientologin applåderar hela publiken spontant, över 200 personer.

På kvällen har Rebecca Watson hyrt ett par rum på hotellet intill för en avslutningsfest, så att det inte gör något om alla blir portade på grund av oväsendet. Här är det full fart, jag blir bjuden på dyr choklad och lönnvedsrökt ost och jag pratar med ett par politiskt aktiva collegestudenter som kört ner från norra Florida. De skildrar hur skapelsetroende predikanter ibland kommer till deras campus för att hålla föredrag, och hur bra det då känns att komma invandrande med 25 skeptiska kompisar i auditoriet och dominera publiken.

Fort Lauderdale-området är inte världens roligaste, men konferensen var desto bättre. Talarna var bra, deltagarna smarta och vänliga, och som svensk togs jag emot med öppna armar inte minst för att jag hade rest så långt. Skeptikerrörelsen är numera starkt förankrad på Internet, så i likhet med VoF:s verksamhet är den sidan viktig för JREF. När VoF fyllde 25 år firade vi med en halvdagskonferens i Stockholm, och det borde vara möjligt att göra liknande eller större arrangemang oftare här med. Likaså har vi mycket att lära av amerikanernas aktivism: ingen av talarna vid TAM 5.5 utom Randi lever på sin skeptiska verksamhet, men alla gör väsentliga insatser för att påverka samhällsklimatet i en fri opinionsbildning.

Webbsajter

Bad Astronomy: badastronomy.com
JREF, James Randi Educational Foundation: randi.org
Project Jason: projectjason.org
Skepchick: skepchick.org
Skeptical Analysis of the Paranormal Society: skepticalanalysis.com
Skeptics’ Guide to the Universe: theskepticsguide.org
Skeptoid: skeptoid.com
Stop Kaz: stopkaz.com
Stop Sylvia Browne: stopsylviabrowne.com