Medial framgång igår och idag

Publicerat i Folkvett nr 1/2008.

Garvarn berättar några lärorika anekdoter ur godtrogenhetens historia.

En fransk 1800-talsrättegång

År 1875 dömdes den franske fotografen Edouard Isidore Buguet till ett års fängelse och 500 francs i böter av en domstol i Paris. Hans brott var bedräglig tillverkning av andefotografier. Mannen som rekommenderat Buguet att starta denna verksamhet, redaktören för Revue Spirits, M. Leymarie, fick ett liknande straff. Buguet och Leymarie var utan tvivel skyldiga; Buguet erkände och var domstolen mer än behjälplig när saken utreddes. Polisen hade beslagtagit all ateljéutrustning, i vilken ingick en poseringsdocka och ett stort lager av huvuden. Denna rekvisita tillsammans med dockor och Buguets assistenter hade tjänat som original för de andar som Buguet fångade på bild och genom dubbelexponeringar placerade bredvid ateljéns kunder. Buguet förklarade i detalj för domstolen hur detta bedrägeri satts i system och hur ett flertal förevisade fotografier framställts.

Under rättegången hördes journalister, fotografisk expertis, musiker, affärsmän, en författare, en optiker, en historieprofessor, en artilleriöverste, etc., som samtliga vittnade till Buguets fördel. De intygade bestämt att inget bedrägeri hade förekommit. Många hävdade att de fått fotografier som utan något som helst tvivel föreställde avlidna nära och kära. Ett efter ett konfronterades dessa vittnen med Buguet som förklarade för dem hur bedrägeriet gått till, hur han framställt just deras fotografier. Ett efter ett lämnade dessa vittnen båset, envist protesterande att de inte kunde betvivla sådant de sett med sina egna ögon.

En polistjänsteman vittnade om att Buguet visat honom ett porträtt som fått tjäna som syster till en kund, moder till en annan och vän till en tredje. Av undersökningen framgick också att ett klart definierat huvud, vilket Leymarie bestämt hävdade föreställde hans nästan livslånga vän Poiret, igenkändes av ett annat vittne som hans svärfar, fortfarande vid liv, boende i Breux och för övrigt mycket irriterad över sin för tidiga introduktion i andevärlden ¹.

Buguet erkände och demonstrerade sitt bedrägeri. Ändå lämnade Buguets kunder rättegången övertygade om att fotografierna de köpt av honom verkligen föreställde deras avlidna anhörigas andar.

Projekt Alpha

År 1979 kontaktades McDonell Laboratory for Psychical Research vid Washington University i St. Louis av två unga män som sade sig ha paranormala förmågor. Deras demonstrationer övertygade parapsykologerna vid forskningsinstitutet och ett projekt som skulle sträcka sig över fyra år påbörjades. Äntligen såg det ut som om forskningen skulle nå ett genombrott inom parapsykologin!

De två unga männen, Steve Shaw och Michael Edwards, var i själva verket illusionister med det dolda uppdraget att visa hur lätt det är att lura vetenskapsmän och hur parapsykologer medvetet slarvar för att uppnå önskade resultat.

Ett av testerna Shaw och Edwards fick genomgå var att ta hem förseglade plastlådor vilkas innehåll de skulle påverka telekinetiskt, med tankekraft. En av lådorna innehöll en stubintråd som man lyckades bränna av genom att sticka in nålar i lådan utan att förstöra vaxförseglingen. Nålarna anslöts sedan helt enkelt till ett bilbatteri och ytterligare ett bevis för existensen av telekinesi kunde läggas till parapsykologernas bevissamling.

Det gick så långt att Shaw och Edwards medvetet började lämna spår efter sig och läckte ut varningar om att deras förmågor bara var trick. Men forskarna på institutet lät sig inte påverkas utan fortsatte att samla på sig positiva resultat.

Till slut kallade Shaw och Edwards till presskonferens och hela bluffen – som kom att kallas Projekt Alpha – avslöjades. McDonell Laboratory for Psychical Research förlorade sin finansiering och lades ned som ett direkt resultat av avslöjandet, och projektet betraktas som ett av den parapsykologiska forskningens största bakslag. Michael Edwards fortsatte inte sin karriär som illusionist men Steve Shaw är idag, under artistnamnet Banachek, en av världens främsta magiker/mentalister².

Parapsykologen Walter Uphoff fortsatte tro att Shaw och Edwards verkligen hade paranormala förmågor och andra forskare menade till och med att de ljög om att de var illusionister.

Ett TV-medium i Norge

Den 17 oktober 2004 sände TVNorge ett avsnitt av Fornemmelse for mord i vilket det svenska mediet Lena Ranehag namngav en småbarnsmamma – och informerade om hennes adress – som skyldig till att ha kört på och dödat 26-åriga Marita Ona i Romerike i oktober 2003. Programledaren Per Asle Rustad gjorde på TV-kanalens hemsida mycket stor sak av att programmet med hjälp av Lena Ranehag identifierat brottets gärningsman.

Emellertid kunde polisen i Romerike efter förhör fria den namngivna kvinnan från varje misstanke. Kvinnan var för övrigt chockad över anklagelsen och överväger att vidta rättsliga åtgärder mot TV-kanalen. Mediet Lena Ranehag vägrar prata med pressen men meddelar via programseriens pressansvarige att hon står fast vid vad hon sagt i programmet men att hon inte har någon åsikt om huruvida informationen hon givit är riktig eller felaktig. Ranehag var också med i ett tidigare avsnitt av norska Fornemmelse for mord då hon pekade ut en plats där Marianne Rugaas Knudsen, som försvann 1981, skulle ligga begraven. Man grävde upp en yta på 25 kvadratmeter utan att hitta någonting. Även i det avsnittet namngav man en förövare, vilken vid närmare undersökning visade sig ha varit på kryssning utomlands vid tiden för försvinnandet³.

Lena Ranehag har TVNorges fulla förtroende och programledaren Per Asle Rustad säger i en intervju angående hennes utsaga i Marita Ona-fallet: ”Hon är ett mycket duktigt medium som vi kommer att använda mycket framöver”.⁴

Viljan att tro

Exemplen åskådliggör den viktigaste förutsättningen för att medium ska kunna verka: människor vill tro och de är villiga att göra nästan vad som helst för att försvara sin tro – och därmed försvara den som bekräftar att deras tro är riktig. Mediets egentliga framtoning är faktiskt mindre avgörande för att om det skall lyckas; viljan hos kunderna att det skall lyckas är avgörande. Mediet kan läsa på, öva, prova, gå på kurser eller meditera hur mycket som helst – snart upptäcker det att man inte behöver förklara sina misstag, det gör kunderna själva.

Det spelar ingen roll om kunderna är journalister, vetenskapsmän, författare eller vad som helst – kan mediet tillfredsställa deras grundläggande emotionella begär är de fullt beredda att klippa av de rättesnören de har i sina professionella roller. De är också mer än villiga att använda sina titlar som garanti för mediets förmåga.

I Sverige kan detta illustreras av TV-producenten Caroline Giertz och hennes relationer till medier som Jörgen Gustafsson och Elisabeth Lannge. Medierna i Giertz TV-serier Förnimmelse av mord och Det okända fick genomgå ”tester” för att få delta. Giertz avslöjar hur dessa gick till:

”Jörgen [Gustafsson] och Terry [Evans] testade vi innan ’Förnimmelse av mord’ och då med ett mordfall som var löst. Elisabeth [Lannge] med ett spökhus i – Enköping? Jag kommer faktiskt inte ihåg var det låg. Det var så länge sen. Och Anders [Åkesson] med en vanlig seans”⁵.

De så kallade testerna bestod alltså av att medierna gjorde det de alltid gjort och bedömdes av människor som tror helhjärtat på dessa medier – i grund och botten var det väl enbart personkemin och godtycke som avgjorde vilket medium som kom med, precis som när ett medium möter en vanlig sitter. Men självklart är Giertz mån om att utmåla dessa tester som extremt rigorösa och hårda. Hennes personliga omdöme var ju också oerhört utslagsgivande. För en sådan som Lannge skulle enligt Giertz ”inte lyckas lura mig eller få några ledtrådar. Jag är faktiskt journalist. Men hon sa saker som fick mig att börja revidera min världsbild”⁶.

Noter

1. Harry Houdini, A Magician Among the Spirits, 1924, (1972, Arno Press), s. 120–122.
2. www.banachek.org/nonflash/project_alpha.htm
3. Sigbjørn Strand, ”Synske løser ikke krimgåter”, www.dagbladet.no/magasinet/2004/10/29/412868.html
4. Romerikes Blad, 2004-10-20.
5. C. Giertz (2005, juni, 10, kl. 14:47) Kommentar i TV4:s forum Det okända, www.tv4.se – numera borttaget.
6. C. Giertz (2004, november, 25, kl. 13:27) Kommentar i TV4:s forum Det okända, www.tv4.se – numera borttaget.

Garvarn har tillåtits förbli anonym. Anledningen är att han ofta besökt och fortfarande besöker verksamma medier i syfte att studera deras fuskmetoder. Garvarns riktiga identitet är känd av redaktionen.