Eva Kärfves förtalskampanj

Publicerat i Folkvett nr 1/2008.

STRIDER UNDER HJÄRNÅLDERN. Om ADHD, biologism, sociologism. Vanna Beckman. Enskededalen: Pavus utbildning, 2007, 318 s. ISBN 978-91-976660-0-8.

Vanna Beckman har skrivit en bok om en av de mest ihärdiga förtalskampanjer som genomförts i Sverige. Den inleddes under slutet av 1990-talet av lundasociologen Eva Kärfve. År 2000 gav hon ut sitt magnum opus i kampanjen, boken Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan, i vilken svensk damp- och adhd-forskning sågades i allmänhet, och göteborgsprofessorn Christopher Gillberg i synnerhet påstods droga ned barnen samt stå för en ondskefull människosyn. Barnläkaren Leif Elinder anslöt sig snabbt på Kärfves sida.

De flesta som kan något om neuropsykiatrisk forskning lät sig knappast luras av Kärfve. Gillberg och hans medarbetare tycktes till en början heller inte bry sig speciellt mycket om en okunnig sociologs förvirrade anklagelser. Detta ointresse visade sig dock snart vara ett misstag. Kärfves kritik fick nämligen genomslag i sociologiska kretsar, liksom i exempelvis Ordfront och Pedagogiska Magasinet, där hon fick breda ut sig oemotsagd. Kärfve och Elinder utnyttjade varje tänkbart tillfälle att smutskasta Gillberg, och därmed blev deras kritik så småningom ganska omtalad. (Leif Elinder har ännu inte givit upp, utan använder fortfarande samma taktik. Så fort Kärfve-Gillberg-affären debatteras offentligt dyker Elinder upp som gubben i lådan och upprepar sina anklagelser.)

Det fanns två genidrag i Kärfves förtalskampanj (det vill säga, geniala utifrån ett förtalsperspektiv). Det första var att anklaga Gillberg för forskningsfusk. Några belägg för att han fuskat kunde Kärfve inte presentera, men sådana anklagelser tenderar att fastna oavsett om de är berättigade eller ej. Det var emellertid inte fuskanklagelserna i sig som så småningom ledde ända fram till en rättegång. I stället var det kampanjens andra genidrag: Kärfves och Elinders begäran att få granska Gillberg-gruppens forskningsmaterial i original – hyllmeter av pärmar med information om de personer med neuropsykiatriska besvär som under lång tid följts av göteborgsgruppen. Uppgifterna var mycket omfattande och integritetsmässigt utomordentligt känsliga. Man kan förmoda att Kärfve och Elinder hoppades att finna stöd för sina fuskanklagelser i materialet, men det var i slutänden inte detta syfte de anförde för att få ut materialet. Kärfve gav sken att hon behövde få tillgång till materialet för forskning, medan Elinder bl.a. anförde egen yrkesförkovran som skäl.

Det borde ha varit självklart att så känsliga personuppgifter, som samlats in med ett löfte till deltagarna om att ingen utomstående skulle få ta del av dem, inte lättvindigt kunde lämnas ut till andra personer. Om en sådan utlämning trots allt skulle ske – mot åtskilliga studiedeltagares uttryckliga vilja – borde man som minimikrav ställa att de som skulle få ta del av materialet sysslade med ett angeläget och formaliserat forskningsprojekt, att projektet genomgått sedvanlig etisk prövning, och att vederbörlig anonymisering av uppgifterna noga utretts. Ingetdera var emellertid fallet här. Genom flera domar fastslogs likväl att Kärfve och Elinder hade rätt att ta del av materialet. (Någon utlämning kom aldrig till stånd, eftersom Gillbergs medarbetare valde att förstöra materialet hellre än att bryta löftet till studiedeltagarna.)

Hela processen, och särskilt domarna i Kammarrätten i Göteborg, torde representera den mest intressanta juridiska härdsmältan i Sverige på flera år. Christopher Gillberg har sammanfattat det kafkaliknande skeendet sålunda (citerat efter Beckmans bok, s. 171): ”Det kan enligt min mening inte vara rimligt att jag, först, av staten (genom Göteborgs universitets etiska kommitté), åläggs att avge stränga sekretesslöften (personligen och med egen namnteckning) för att få genomföra medicinsk forskning, därefter, av staten (genom Göteborgs universitets rektor), åläggs att bryta dessa hundratals sekretesslöften under hot om anmälan till Statens Ansvarsnämnd, sedan, av staten (i form av Justitieombudsmannen och åklagare), åtalas, och, till sist, av staten (tingsrätt och hovrätt), döms som brottsling för att jag inte brutit de sekretesslöften, som jag haft statens uppdrag att avge. Någonting är uppenbart fel i denna kedja, men det är svårt att se hur felet kan vara mitt.”

Numera finns detaljerad information att tillgå om hela affären. En juridisk bedömning har publicerats i en facktidskrift¹. En allmän och mycket läsvärd framställning ges i en lång inlaga till Justitiekanslern av Elias Eriksson och Kristoffer Hellstrand, bägge professorer vid Sahlgrenska Akademin i Göteborg². Översiktliga artiklar finns även tillgängliga för en internationell läsekrets^3–4. Sist men inte minst finns boken som här är under recension, Strider under hjärnåldern av Vanna Beckman.

Beckman är frilansjournalist och har under många år skrivit böcker och artiklar om ADHD, damp och autism. En stor behållning med hennes bok är kartläggningen av scientologernas stora men ganska osynliga inflytande i debatten. De hyser ett dogmatiskt – eller ska vi kalla det religiöst? – hat mot psykiatrin, som de därför motarbetar på alla upptänkliga sätt. De har grundat en frontorganisation, ”Kommittén för Mänskliga Rättigheter” (KMR), med syftet att smutskasta psykiatrin. Naturligtvis tog scientologerna med glädje emot nyheten att en svensk sociologidocent attackerade psykiatrin. Redan i boken Hjärnspöken kan man se ett väsentligt inflytande från scientologerna, dels genom att de försåg Kärfve med material som hon inte kunnat få tag i på annat sätt, dels genom att många undermåliga argument hos Kärfve verkar nödtorftigt kalkerade på scientologiska källor. Det är emellertid oklart om Kärfve utnyttjat scientologerna, eller scientologerna Kärfve, eller kanske både och. Oavsett vilket så var Kärfves och scientologernas agerande en obehaglig folie à deux.

En annan generell behållning med Beckmans framställning är de historiska tillbakablickarna och de internationella jämförelserna. Hon förklarar hur begrepp som damp och ADHD uppstod och hur deras betydelse ibland förskjutits. Hon understryker hur naturligt det är att synen på neuropsykiatriska funktionshinder ändras allteftersom kunskapen ökar. Hon ger genom intervjuer med utländska forskare en bild av hur debatten förts i andra länder. Hon ger en historisk översikt över antipsykiatrin. Hon visar hur Gillberg och hans medarbetare offentligt stått för en mångfasetterad och inkännande syn på barn med neuropsykiatriska besvär, ljusår ifrån den stigmatisering av barnen och skuldbeläggning av föräldrarna som Kärfve velat tillskriva dem.

Vanna Beckman har skrivit en viktig och kunnig bok. Jag hoppas att många kommer att läsa den.

Referenser

1. Elisabeth Rynning, ”Integritetsskyddet i forskningen – en känslig historia”, Förvaltningsrättslig Tidskrift, 2005, s. 459–486.
2. Elias Eriksson & Kristoffer Hellstrand, Skrivelse till Justitiekansler Göran Lambertz daterat 26 januari 2006, tillgänglig på www.childnps.se/dokument.html (jämte senare addenda).
3. Jonathan Gornall, ”Hyperactivity in children: the Gillberg affair”, British Medical Journal 335, 2007, s. 370–373.
4. Sven Ove Hansson & Barbro Björkman, ”Bioethics in Sweden”, Cambridge Quarterly of Healthcare Ethics 15, 2006, s. 285–293.