Träigt om astronomihistoria

Jakten på Venus av Andrea Wulf
Översättning: Göran Grip.
Leopard 2012. 347 s.

Boken presenteras som en skildring av vägen till en beräkning av avståndet mellan jorden och solen med hjälp av venuspassagerna 1761 och 1769, återgett i form av ett spännande äventyr, med dramatik och passion. Redan tidigt i boken översköljs man av Andrea Wulfs patologiska passion för att återge banala yttranden som citat. Till exempel kan fraser som ”med olika båtar” eller ”hela Europa” återges från originaldokument. För mig framstår detta som en avancerad form av namedropping – Wulf vill visa oss att hon verkligen har läst dokumenten, och inte likt en mindre hederlig människa googlat fram några uppsatser. Tyvärr visar hon detta ungefär fem gånger per sida, vilket leder till att för många meningar avbryts av ett citat i stället för att flyta på som vanligt. I slutet finns en källhänvisning för varje citat.

Vad jag inte begriper är varför hon inte i stället skrev de mindre uppseendeväckande detaljerna med egna ord och en fotnot till källan – boken saknar källhänvisningar inom styckena. Bokens vetenskapliga aspekter, framför allt metoder och material, återges endast i mycket svepande drag, och ger ytterst lite förståelse av vad astronomerna egentligen gjorde. Men som tur är har Wulf ansträngt sig för att detaljerat återge de inblandade forskarnas teologiska uppfattningar, vilket väl får ses som någon form av kompensation.

När man läser om vad som händer i boken – dödsfall, stormar och skärmytslingar – så får man känslan att det säkert kunde ha berättats på ett gripande sätt. I stället får vi fakta presenterade i en ton som påminner om en inköpslista, fast det hela är strukturerat som en (inte så) dramatisk berättelse. Och hela tiden lyckas Wulf skickligt undvika de fakta och beskrivningar som skulle kunna fascinera och intressera läsaren. Hon presenterar det hela på ett vansinnigt torrt vis. Faktum är att Wulf inte ens lyckas skapa en känsla av att hon själv funnit uppgiften speciellt intressant.

Kanske kan en läsare som har ett brinnande intresse för astronomins historia men samtidigt är tillräckligt tillbakalutad för att vilja läsa en ytlig populärvetenskaplig skildring av den, få ut något av denna bok. Personligen tycker jag inte ens att den duger till att slå ihjäl tid med, och rekommenderar den inte.

Leonard C. Nielsen