Forntidsfantasterier

Publicerat i Folkvett nr 2/2007.

ARCHAEOLOGICAL FANTASIES. How pseudoarchaeology misrepresents the past and misleads the public. Red. Garrett G. Fagan. Routledge, London 2006, 436 s. ISBN 0415305934.

Archaeological Fantasies är en antologi med skeptiska uppsatser om pseudovetenskaplig arkeologi och postmodernism. Bokprojektet växte ur diskussioner på ett skeptiskt webbforum om arkeologi, The Hall of Ma’at. Redaktören, antikvetaren Garrett G. Fagan vid Penn State University, har länge varit aktiv på sådana forum. Därigenom har han gjort sig tillgänglig för folk med pseudoarkeologiska idéer på ett mycket mera direkt sätt än de flesta universitetsforskare någonsin gör.

Alla bokens tretton uppsatser är intressant och njutbar läsning, åtminstone för skeptiska rationalister. Två är dock inte direkt vidkommande för ämnet.

David Websters bidrag berör de ganska konstiga tolkningar som präglade Maya-arkeologins barndom. Den klassiska Maya-kulturen skulle ha avvikit på en rad punkter från alla andra kända högkulturer, t.ex. genom att den vore genomfredlig. Att denna modell numera är övergiven beror dock inte på att den var pseudovetenskaplig i vanlig mening. Den kom till inom ett nytt forskningsfält med få deltagare varav flera saknade arkeologisk utbildning, där enskilda forskare kunde bibehålla stort inflytande över årtionden. När fältet blev akademiskt etablerat och deltagarna fler så avfärdade vetenskapens kritiska omvärderingsprocess snart många dåligt grundade tidiga tolkningar, medan de som tålde granskning behölls.

Ett annat läsvärt bidrag som inte passar riktigt in är Alan D. Sokals långa uppsats om förhållandet mellan pseudovetenskap och postmodernism. Han hämtar de flesta av sina exempel från omvårdnadsforskare och hindunationalistiska forskare. Arkeologin nämner han knappt. Som Sokal påpekar i inledningen har pseudovetenskapen och postmodernismen väldigt olika målsättningar. Pseudovetenskapen hävdar att den vet bättre än universitetsforskarna vad sanningen är. Postmodernisterna hävdar att ingen kan veta någon objektiv sanning alls. Och Sokal finner mycket riktigt inte många beröringspunkter mellan de två rörelserna. Pseudovetenskapliga författare tillgriper sällan postmodernistiska argument, och då mest bara som en väg ut när deras påståenden har blivit grundligt motbevisade. Och akademiska postmodernister ger sällan stöd åt pseudovetenskap, då främst som ett led i sin allmänna motvilja mot rationalistisk forskning. De har i regel betydligt större respekt för traditionell vidskepelse i Tredje Världen än för västerländska tefatsteorier.

Dock finns det postmodernistiska arkeologer, exempelvis svenskarna Cornelius Holtorf och Håkan Karlsson, som umgås otvunget i skrift med pseudoarkeologiska idébyggen. Det är förstås helt i linje med deras radikalkonstruktivistiska kunskapssyn. Holtorf har med en artikel i World Archaeology 37:4 (2005) gjort sig internationellt känd som missionerande hyperrelativist just i relation till pseudoarkeologin, vilket jag som hans landsman finner ganska pinsamt.

(Jag hörde i fjol av en skojfrisk tysk arkeologiprofessor om ett samtal han haft med en ung postmodernist. Professorn hade förklarat för den unge mannen att han upplevde att denne var skyldig honom tusen dollar, samt att han väntade sig respekt för sin individuellt konstruerade världsbild. Ynglingen skruvade då på sig och svarade att epistemologisk relativism inte kan appliceras i vardagslivet. Så några pengar blev det inte.)

Peter Kosso, Garrett G. Fagan, Nic Flemming och Norman Levitt bidrar med välargumenterade uppsatser om allmänna aspekter av pseudoarkeologin vars ton varierar från det eftersinnande till det pugilistiska. Kenneth L. Feder presenterar resultaten av en serie enkäter om pseudoarkeologi gjorda bland hans studenter över 20 års tid. Han drar slutsatsen att ”studenterna verkar inte vara på väg ner i någon malström av pseudovetenskapliga idéer om vårt förflutna. Snarare verkar de vara medvetna om och intresserade av påståenden om forntida rymdresenärer […] och sådant, men de flesta har helt enkelt inte något starkt intellektuellt eller känslomässigt engagemang i sådana idéer.”

Katherine Reece beskriver sin intellektuella resa från knasarkeologisk entusiast till innehavare av det ovannämnda skeptiska webbforumet. Under sin lantliga uppväxt i den amerikanska mellanvästern stötte hon på Erich von Däniken långt innan någon riktig arkeologisk populärvetenskap nådde henne. Det som till slut vidgade hennes horisont och gjorde henne till arkeologisk rationalist var Internet. Det finns mycket skräp på nätet, men massor av riktig arkeologi också.

Den brittiske TV-producenten Christopher Hale skildrar den ganska plågsamma processen att göra bra dokumentär-TV om pseudoarkeologi i en tid då tittarsiffrorna styr och då von Dänikens andliga arvtagare (främst Graham Hancock) förfogar över legioner av ilskna beundrare.

Bokens konkreta kärna är fyra fallstudier av pseudoarkeologi. Paul Jordans bidrag heter lämpligt nog ”Det esoteriska Egypten” och skildrar huvudsakligen pyramidspekulationer. Bettina Arnold tittar kortfattat på arkeologiska aspekter av den rasmysticism som odlats i Hitlertyskland och bland keltiska nationalister. Jag läste med intresse om Himmlers kortlivade nyhedniska Tingsrörelse under åren 1933–35, som bl.a. ledde till uppförandet av tolv heliga amfiteatrar runt om i Tyskland. Dessa är helt enkelt en diagnostisk fornlämningstyp för nazistkulturen. En placerades med typisk hårdhänthet i resterna av en förromersk befäst bergstoppsbosättning nära Heidelberg.

Mary Lefkowitz återger de tragikomiska grälen om vem som först var civiliserad mellan afrocentrister (som Martin Bernal med boken Black Athena) och grekiska hellenocentrister. När afrocentristerna påstod att den klassiska grekiska kulturens rötter fanns i Egypten (d.v.s. Afrika, gubevars) svarade hellenocentristerna inte lugnt med att läsa högt ur Odysseen. I stället påstod de att världens första pyramider hade uppförts i Grekland, varifrån idén sedan minsann skulle ha strålat ut i världen. Nu finns det tyvärr inga pyramider i Grekland, men det finns ett slags ganska sällsynta lantliga försvarstorn från mitten av första årtusendet f.Kr. Bottenvåningen på dessa blygsamma små byggnader har murar som lutar inåt, så i de fall där övervåningen inte finns kvar kan man föreställa sig att byggnaden en gång varit pyramidformad – om man verkligen vill. Dessa hellenska proto-pyramider tillskrevs dateringar omkring år 3000 f.Kr. på mycket lösa grunder.

Nationalistisk pseudovetenskap av det här slaget är ingen vacker syn, och bokens mest oroväckande bidrag är Michael Witzels uppsats om hindunationalistism och pseudovetenskap. Hindutva-rörelsen kastar sig handlöst ner i precis samma kombination av pseudovetenskap och hyperrelativism som frodades i Tyskland under mellankrigstiden, dock (än så länge) utan några ideer om rasrenhet. Det har lett till universitetsinstitutioner i Veda-astrologi och skövlingen av Babri-moskén i Ayaodhya 1992. Så också till oräkneliga virriga påståenden om att Veda-skrifterna skulle föregripa kvantmekaniken och att indoarierna skulle ha stormat ut ur Indien för att sprida civilisationens ljus över världen. Bakom alltsammans ligger den postkoloniala situationen där chauvinister styrkta av ”post-kolonial teori” odlar en antieuropeisk och vetenskapsfientlig dolkstötslegend för det självständiga Indien.

Boken (som har ett detaljerat register) bör kunna ha en given plats i hyllan hos var och en som är intresserad av arkeologi, populärvetenskap och gendrivandet av ogrundade påståenden och extremrelativism. För en skandinavisk arkeolog erbjuder den uppfriskande post-postmodernistiska perspektiv. Uppsatserna berör knappt Nordeuropa, och författarna ser uppenbarligen inte de brittiska teoriarkeologer som länge dominerat den västeuropeiska debatten som vidkommande för diskussionen. Här är arkeologi helt enkelt en vetenskap. Inte på så sätt att den borde vara precis som naturvetenskaperna, men i den bemärkelsen att alla undersökningar av hur världen är och har varit beskaffad måste ske med förnuft och försiktighet om man skall kunna få fram någon riktig kunskap. Låt oss hoppas på en motsvarande utveckling hos oss med.

Denna recension publicerades första gången i Fornvännen 2007:1.