Hans-Uno Bengtsson (1953-2007)

Publicerat i Folkvett nr 3/2007.

”Galileo Galilei var ingen stor man!” Så inledde docenten i teoretisk fysik Hans-Uno Bengtsson ett av sina många underhållande populärvetenskapliga föredrag, syftande på vetenskapsfaderns fysiska storlek. Föredragshållaren själv var väl till det kroppsliga formatet tämligen ordinär, men som talare, författare och folkbildare, och till sin personlighet, var Hans-Uno Bengtsson allt annat än just ordinär. Efter ovan citerade inledning fick en fängslad publik, i detta fall i Polacksbackens aula i Uppsala, njuta av en underfundig berättelse om fysikvetenskapens framväxt, kryddad med anekdoter om personer, miljöer och slaktade katter, och med slående fysikaliska exempel, såsom den möjligen enda fredliga tillämpningen av skolexemplet kastparabeln i en tidig metod för diagnostisering av prostataproblem. När Hans-Uno Bengtsson den 18 maj i år gick bort i den alltför tidiga åldern av 54 år förlorade inte bara lundafysikerna en färgstark och uppskattad kollega, utan den svenska vetenskapen förlorade en av sina stora och mest omtyckta folkbildare och underhållare.

Hans-Uno Bengtsson föddes i Lilla Tjärby utanför Laholm den 12 maj 1953 och avlade sedermera studentexamen i Halmstad. Därefter styrde han kosan mot det skånska lärosäte där han med åren blev en omistlig del av det akademiska livet. I Lund studerade Hans-Uno medicin och teoretisk fysik, och det blev det senare ämnet som skulle bli inte bara hans yrke utan lika mycket en livsstil. Han disputerade i Lund 1983 på avhandlingen Implications of confining force field structures in hard hadronic processes, men hade redan tre år tidigare debuterat som författare med essäsamlingen Spisnosigheter, och därmed lagt grunden till det författarskap som skulle göra honom känd för den svenska allmänheten.

Den akademiska banan fortsatte med en gästprofessur vid University of California i Los Angeles, där Hans-Unos stundom fräcka stil som föreläsare och lärare föranledde en och annan konfrontation med institutionens något mer konservativa ledning, vilket Hans-Uno beskriver i en fotnot i boken Fysik för fem sinnen:

Under min tid som professor på UCLA gav jag denna upplysning [att en genomsnittlig älskogsakt förbrukar ca 1 MJ energi] till eleverna i en tentamensskrivning, vilket i det pryda Kalifornien (där man vid 16 års ålder anses mogen att såväl köra ihjäl som skjuta ihjäl folk, men inte dricka alkohol eller älska) uppfattades som synnerligen provokativt och föranledde ett av mina många enskilda samtal med prefekten.

Institutionsledningen må ha uppfattat somliga av Hans-Unos tilltag som provokativa, men att han därigenom också lyckades förmedla både kunskap och vetenskapsglädje till studenterna råder det knappast någon tvekan om: studenterna på UCLA utsåg Hans-Uno till Outstanding Teacher – tre år i rad! Utmärkelserna och priserna för förmågan att förmedla vetenskapens insikter på ett lika framgångsrikt som underhållande sätt skulle med tiden komma att bli flera. På slutet av 1980-talet ansökte Hans-Uno till ett utlyst lektorat vid institutionen för teoretisk fysik i Uppsala, och som det skulle visa sig blev konkurrensen hård mellan många kvalificerande sökande. Staffan Yngve berättar: ”Den pedagogiska prövningen avgjorde tillsättningen till Hans-Unos förmån, vilket en prominent medlem av professorskåren tyckte var skandal. Detta gjorde inte Hans-Uno särskilt bekymrad. ’Det är bara att ge honom mera rep så hänger han sig själv’, var ett oförglömligt yttrande från Hans-Uno.”

Under tiden i Uppsala tog Hans-Unos populärvetenskapliga arbete fart. Han utvecklade under dessa år också den fysikshow han kom att bli berömd för, där han med fysikens hjälp avmystifierade trick som till exempel att ligga på en spikmatta. För detta förtjänstfulla värv utsågs Hans-Uno 1993 till Årets folkbildare av Vetenskap och Folkbildning. Hans-Uno lämnade sedermera Uppsala för att tillträda en tjänst vid hans alma mater Lunds universitet, där han kom att ägna huvuddelen av sin tid åt grundutbildningen i teoretisk fysik, och åt att fortsätta det mycket uppskattade författarskap som sammanlagt resulterade i dussintalet populärvetenskapliga böcker, bland vilka märks kända titlar såsom Nalle Puh och atomens existens (1993), Påsen & Sorken gör experiment (1995), Påsen & Sorken och universum (1996), Konsten att uppskatta omvärlden (1998) och Koka soppa på fysik (1997), den sista tillsammans med kocken Jan-Boris Möller.

Utöver det egna författarskapet var Hans-Uno även en mycket flitig översättare av populärvetenskaplig litteratur. Bland hans många skickliga översättningar märks till exempel Kvarken och jaguaren av nobelpristagaren Murray Gell-Mann, som Staffan Yngve beskriver som ”en betydande kulturinsats” bland annat för översättarens noter och anmärkningar samt för de förtjänstfulla tolkningarna av dikterna i boken. Andra exempel på kända böcker som Hans-Uno översatt är Krusningar i tiden av 2006 års nobelpristagare George Smoot, Brian Greenes Ett utsökt universum, och Lee Smolins Tre vägar till kvantgravitation.

För Hans-Uno var fysiken i allra högsta grad ett sätt att förhålla sig till världen och till livet:

”Do you know, Watson,” säger mr. Sherlock Holmes i The Adventure of the Copper Beeches, när de bägge vännerna ombord på tåget rusar fram genom det sydengelska landskapet på väg mot Winchester, ”that it is one of the curses of a mind with a turn like mine that I must look at everything with reference to my own special subject.” Med utbytande av ”förbannelser” mot ”välsignelser” skulle detta kunna stå som ett motto för mitt eget sätt att nalkas världen.

Så skriver Hans-Uno i förordet till Fysik för fem sinnen (1996). Med detta förhållningssätt blev fysiken en del av livet, en del av människans historia och kultur. Därmed är det vardagliga, det mänskliga och den humanistiska bildningen – kultur och historia i stort och smått – ett naturligt sätt att närma sig fysiken och dess rön, likafullt som fysiken ger nya perspektiv åt kulturen och åt vardagens nöjen och förtretligheter. Det är knappast en slump att just Hans-Uno tog den förargliga nesan att träffas i huvudet av fågelträck till motivering och utgångspunkt för en studie i konsten att göra överslagsberäkningar när han 1999 var sommarpratare i Sveriges Radios Sommar-program.

Hans-Uno tog gärna observationer i vardagen som utgångspunkt för att förklara djupa fysikaliska insikter. Som den livsnjutare han var hade han också ett rikt kar av upplevelser att ösa ur. Vid sidan av det understundom dubbla heltidsarbetet som universitetslärare, studierektor, författare och föredragshållare var Hans-Uno engagerad i ett flertal sällskap och föreningar. I många av dessa har han varit en tongivande och profil som satt tydliga spår där han varit verksam. Han var bland mycket annat motorcyklist, gourmet, amatörflygare och litteraturentusiast, och lär vid ett tillfälle ha sagt att han utomlands förmodligen var mer känd som Sherlock Holmes-forskare än som fysiker.

Litteraturen betydde mycket för Hans-Uno, och de litterära referenserna är många i hans populärvetenskap. I många avseenden, och inte minst detta, uppvisade Hans-Uno ett klassiskt bildningsideal. Han hade en ett närmast encyklopediskt kunnande som han gärna delade med sina läsare och åhörare. Han begärde också av sin publik att den skulle hänga med i svängarna, till exempel genom att återge ibland långa citat på språk som tyska, franska och latin. Hans-Unos mångsidighet och bildning gjorde honom i högsta grad till en modern renässansmänniska.

Den vetenskapsintresserade allmänheten kommer antagligen att minnas Hans-Uno Bengtsson framför allt som en mycket skicklig vetenskapsambassadör. Under sin karriär belönades han för sitt populärvetenskapliga arbete med ett flertal prestigefyllda priser, varibland märks till exempel Kungliga vetenskapssamhället i Uppsalas stora pris och Rosén-priset. Det var en stor folkbildargärning som fick ett alltför snart slut när cancern på kort tid tog Hans-Uno Bengtssons liv.

Vid Hans-Unos begravning i Klosterkyrkan i Lund genomförde hans kamrater i Skånes veteranflygförening överflygning i så kallad missing man-formation, och saknad men i ljust minne bevarad är Hans-Uno Bengtsson.

Mitt varma tack till Staffan Yngve vid Institutionen för teoretisk fysik vid Uppsala universitet för hans generösa bidrag med information till artikeln.