Mytjakt med blandad framgång

Publicerat i Folkvett nr 3/2007.

TRO DOM INTE! Vår tids myter och hur du genomskådar dem. Lars Karlander. Stockholm: Schibsted Förlagen, 2007, 287 s. ISBN 91-7738-757-0.

I Tro dom inte! ifrågasätter datakonsulten och skribenten Lars Karlander ett antal moderna myter och ger även tips om hur man ska kunna genomskåda myterna och bli mer välinformerad.

Det mesta är inte direkt revolutionerande. Visst har Karlander rätt i att personlig bankman är ett finare ord för försäljare och att råden i slutändan går ut på att kränga bankens egna produkter och inte att förbättra kundens ekonomi, och visst finns det värre saker att oroa sig för än fågelinfluensan. Inte heller är Lars Karlander den första att ifrågasätta de värsta katastrofscenarierna när det gäller klimatförändringar. Många av tipsen för att bli mer välinformerad är också välbekanta: Försök att välja tillförlitliga informationskällor, ifrågasätt dina invanda föreställningar och dubbelkontrollera viktiga uppgifter.

Inte så mycket nytt under solen alltså, men det är roande läsning. Allra bäst blir det när Lars Karlander snubblar över något han finner orimligt och med föredömlig nyfikenhet går vidare och kontrollerar källorna. Riktigt roligt är exemplet med en svensk läkare som genom att lusläsa en forskningsrapport kom fram till att barn som såg(!) högspänningsledningar genom fönstren från sina sängar löpte nästan tio procents risk att drabbas av cancer. Problemet var bara att dessa tio procent i verkligheten var ett enda barn av drygt tio… Och inte nog med det. Efter att resultatet hamnat i en svensk tidning letade det sig över Atlanten till USA för att sedan återigen dyka upp i svensk media – och refereras till som en amerikansk undersökning.

Ett annat upplysande exempel på hur rena stolligheter går att upptäcka bara man använder sig av sunt förnuft, kontrollerar källorna och söker bättre information, ger Karlander med anknytning till klimatscenarier. Han testar en hemsida som utger sig för att simulera strandlinjens utseende vid olika havsnivåer och finner att om havet stiger sex meter skulle hela det bergiga Lofoten hamna under vatten, vilket förstås inte är sant.

Tro dom inte! är raljant och underhållande läsning skriven i en lättsam ton. Ibland är dock myterna mer diffusa och boken består då mest av Lars Karlanders allmänna funderingar kring alltifrån om det räcker med att kunna engelska som främmande språk (han manar fler svenskar att lära sig tyska) till att politiker inte behöver ha någon speciell utbildning. Här funderar han på om det inte borde finnas ”körkort” för politiker så att de har koll på demokratins spelregler.

När Karlander ger sig på att förklara att ett kungahus rent objektivt är bättre än en president blir resonemangen tvivelaktiga och risken att han skapar egna myter i stället för att slå hål på dem är uppenbar.

Visst erbjuder Karlander ibland andra perspektiv än de gängse, men i en bok som utger sig för att ifrågasätta dagens myter krävs mer än eget tyckande. Utan rejäla fakta i målet – hur ska jag ens kunna veta att något är en myt? Lars Karlander vill slå ett slag för att ifrågasätta information och inte falla offer för myter. Problemet är att om metoden är eget funderande är risken överhängande att det blir ett slag i tomma luften.