Andra Randimötet i London

Martin Rundkvist rapporterar från 2010 års Amazing Meeting i London.

James ”The Amazing” Randi är galjonsfigur för årliga skeptikerkonferenser, TAM, The Amazing Meeting nummer si och så, dels i USA men sedan 2009 även i England.

I min rapport från det första Londonmötet (Folkvett 2009:4) klagade jag lite grand på att vi deltagare bereddes så få chanser att aktivera oss. De chanserna var ännu färre i år, förmodligen för att deltagarna var desto fler: närmare tusen personer. Det var som att gå på rockfestival: på scenen händer häftiga grejor, men det är ingen idé att ta med sig en gitarr. I år fanns till och med ett backstage-rum, så möjligheterna till otvunget umgänge med talarna och musikerna var mera begränsade. Salen var så stor och frågorna så många att folk fick köa till en mikrofon efter varje föredrag. Men allting var välorganiserat och showen var förstklassig. Allra bäst var Sue Blackmores, Marcus Chowns och PZ Myers föreläsningar.

Höjdpunkter
Psykologen Sue Blackmore berättade om sin resa genom parapsykologin, från tro till tvivel och slutligen skepsis.

Som nittonårig Oxfordstudent genomgick hon en episod av tunnelseende och utanför-kroppen-upplevelser som när hon skildrade den i föredraget snarast fick mig att misstänka att någon lagt LSD i hennes tekopp. Händelsen gjorde enormt intryck på den skärpta unga kvinnan, och hon tolkade den som att hon sett egenskaper hos den yttre verkligheten som vetenskapen ännu inte lyckats fånga. Blackmore gav sig in på åratal av stringenta parapsykologiska studier och disputerade i ämnet 1980. Men fastän hemligheten ständigt verkade lura bakom nästa hörn fick hon aldrig några signifikanta resultat. Tvivlen växte, och under ett besök i Carl Sargents laboratorium 1979 upptäckte hon att hans positiva resultat med Ganzfeld- metod berodde på att någon av experimentledarna fuskade. Bakom det sista hörnet fanns alltså ingenting. Så Blackmore tänkte om, blev skeptiker och började forska om memes i stället, Richard Dawkins begrepp för tankevärldens gener. 1991 fick hon CSICOP:s Distinguished Skeptic-pris.

Marcus Chown är radioastronom och populärvetenskaplig författare. Rubriken på hans föredrag var ”De tio knasigaste faktumen om universum”. Han inledde och avslutade med rymdbildspel satta till Eltons Johns ”Rocket Man” och David Bowies ”Space Oddity” (och först nu inser jag att den senare låttiteln anspelar på Kubricks film 2001: A Space Odyssey). Däremellan berättade han några ganska hårresande saker som fysiken kommit fram till, som att man kan se solen skina tvärs genom Jorden om man bara har en neutrinodetektor, att solen skulle funka lika bra om hela dess massa byttes ut mot bananer, och att eftersom universum är oändligt stort och därtill varierat så finns det massor av nästan identiska versioner av vår planet och dess innevånare utspridda här och var.

PZ Myers är biolog och mest känd för sin extremt välbesökta blogg Pharyngula. Där skriver han ibland om utvecklingsbiologi men ägnar sig framför allt åt svavelosande religionskritik. Bland amerikanska skeptiker pågår en ändlös debatt mellan accommodationists och confrontationists i frågan om hur skeptiker bör förhålla sig i religiösa frågor. Astronomen Phil Plait höll på senaste TAM i Las Vegas ett omtalat föredrag i ämnet där han intog en accommodationist-hållning sammanfattad med de svåröversatta orden ”Don’t be a dick”. Var inte så förbannat otrevlig.

Här i Skandinavien är ateismen eller en ljum skolavslutningskristendom förhärskande, men i USA är ateisterna en av de mest misstrodda och hatade minoriteterna över huvud taget. Amerikanska accommodationists menar att skeptiker därför bör undvika religionskritik eftersom den skrämmer bort folk från vetenskapen. Confrontationists tycker att skeptiker skall angripa de mest absurda och vitt spridda försanthållandena först, och att de flesta religiösa idéer hör dit.PZ Myers är ingen accommodationist. Men i levande livet är han en lågmäld och rolig person. Han berättade om anti-abortplakaten han åker förbi varenda dag när han kör till jobbet, och visade vetenskapligt korrekta versioner där de gulliga femmånadersbebisarna var utbytta mot betydligt mindre charmiga embryon. Myers tycker att vi skall göra narr av folk med skrattretande idéer. Hans svar på ”Don’t be a dick” är ”Do be a Richard” – med tydlig adress till den lika skarpe som välformulerade religionskritikern Richard Dawkins.

Skeptisk husmanskost
För egen del är jag inte lagd åt det idoldyrkande hållet, och därför hade jag mindre utbyte av konferensen än den som gillar blotta åsynen av skeptiska kändisar. Sådana kryllade det nämligen av. Själve Richard Dawkins föreläste om hur evolutionsundervisning skulle kunna bli ett sammanhållande kitt i en god utbildning på samma sätt som studiet av grekisk och romersk litteratur fungerade före andra världskriget vid brittiska universitet. Han sade också att han anser att islam är den mest skadliga av alla dagens religioner, men som bekant är han ju inte precis nådig mot kristendomen heller. Komikern Robin Ince intervjuade James Randi om dennes forna bedrifter, ett tillbakablickande som alltid gör mig lite generad. Men det var roligt att få veta att Randi var kompis med fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman.

Biologen och journalisten Adam Rutherford berättade underhållande om hur han, helt utan religiösa avsikter, genomgick den kristen-fundamentalistiska kursen The Alpha Course. Karen James pratade om ett projekt med syftet att bygga en replik av HMS Beagle, skeppet som den unge Charles Darwin seglade Jorden runt med. Paula Kirby skildrade ett osympatiskt brittiskt fundamentalistparti, The Christian Party, men medgav att partiet är mycket långt från några partlamentsmandat.

Författaren Simon Singh, liberaldemokratiske f.d. parlamentsledamoten Evan Harris, Sense About Sciencechefen Tracey Brown och bloggaren David ”Jack of Kent” Allen Green pratade sinsemellan om skeptisk aktivism.

Läkaren och författaren Ben Goldacre och högstadieeleven Rhys Morgan fick priser, den senare för sitt arbete med att sprida kunskap om en ovanligt obehaglig underkur.

Nya chefen för Randis utbildningsstiftelse, webbradiomannen D.J. Grothe, höll ett anförande om skeptisk policy där han intog en mellanposition i accommodation-debatten.

Han argumenterade för att det som förenar skeptiker egentligen inte är det vetenskapliga engagemanget utan en gemensam moralkod där sanningsenlighet och humanism ingår.

Journalisterna Gia Milinovich, Martin Robbins, Neil Denny, Kate Russell och Rebecca Watson pratade sinsemellan om de nya medierna, med bloggar och webbradio och Twitter.

Skådespelaren och författaren m.m. Stephen Fry kunde inte komma till konferensen men bidrog i stället med en färsk videointervju där han pratade i munnen på musikern Tim Minchin om skepticism i en halvtimme. Båda framstod som utpräglade VoF:are och humanister, fast det var lite svårt att uppfatta allt de båda talträngda kvickhuvudena sade.

Men vad är detta?
Några programpunkter hade, fast de var roliga och intressanta, egentligen inget vare sig med skepticism eller allmän vetenskap att göra.

Psykologen Richard Wiseman, som detta år liksom i fjol agerade konferencier, intervjuade sin gamle kompis skådespelaren Andy Nyman om dennes förehavanden på scenen. Nyman skriver också manus åt mentalisten Derren Brown.

De serieintresserade i publiken gladdes åt att få lyssna på legenden Alan Moore (Watchmen, League of Extraordinary Gentlemen), intervjuad av komediennen Josie Long.

Han framstod som illmarigt irrationell när han hävdade att han dyrkar en egenhändigt påhittad romersk ormgudinna, men har uppenbarligen en skarp hjärna. Stora delar av hans framträdande bestod av att han läste upp en lång allvarlig dikt om sin fattiga uppväxtmiljö. Kön till boksigneringen efteråt var lång.

En av Moores gamla samarbetspartners blev intervjuad av Rebecca Watson: Melinda Gebbie, feministisk porrserietecknare. Här var flera (manliga) åhörare uppenbart störda av hur irrelevant ämnet var, men flera kvinnor tyckte det var bra. Och allt som jämnar ut demografin inom skeptikerrörelsen har mitt helhjärtade stöd. Science fiction-författaren och debattören Cory Doctorow höll ett vältaligt anförande om copyright, censur och intellektuell egendom. Hans perspektiv är uttalat historiskt: Goldwyn och Mayer beskrev han som mediapirater.

De använde ny patenterad filmteknologi utan att betala licensavgift och etablerade sig därför i avlägsnast möjliga landsortshåla där de var oåtkomliga för Thomas Edisons jurister – ett litet ställe vid namn Hollywood som ingen människa hade hört talas om. I längden, menar Doctorow, kommer konsten alltid att söka sig smidigast möjliga distributionskanal för att nå fram till sin publik. Det är ingen idé att försöka tvinga publiken att använda förbisprungen teknologi. Man får i stället kontinuerligt försöka räkna ut hur man bäst slår mynt av den nya.

Författaren Jon Ronson intervjuade dramatikern och regissören Graham Linehan, känd för TV-serierna Father Ted och The IT Crowd. Deras underhållande samtal handlade i stor utsträckning om hur de använder mikrobloggverktyget Twitter.

Musik, film och mentalism
Musikaliska pausfåglar var läkarduon Amateur Transplants.

De kallar sin genre musical one-liners, där de spelar några takter av en känd poplåt med ny text bara så långt att publiken känner igen den och de kommer fram till skämtet. Till tonerna av Lady Gagas hit ”Poker Face” varnade de t.ex för att lämna skeden stående i koppen när man dricker te, ”or it may poke your face”. Mycket omtyckt! Nämnde Jon Ronson hade nyligen publicerat en omtalad intervju i The Guardian med amerikanska puckorapduon Insane Clown Posse. Dessa gjorde 2002 en helomvändning och påstod att deras våldsamma och kvinnofientliga texter egentligen alltid varit ett sätt att locka publiken till Jesus. Nu rappar de om huru undersam världen som Gud skapat är, och ger kängor åt de irriterande forskarna som har mage att försöka räkna ut hur allting egentligen hänger ihop. Giraffer, till exempel, de är ju mirakel på fyra ben och inget annat! Frasen ”Fucking magnets, how do they work?” har blivit bevingad. Därför blev Ronsons framförande av denna låt och några till med beatbox-ackompanjemang av Tim Minchin bejublat.

Minchin själv framförde några av sina egna skeptiska låtar till publikens förtjusning. Sedan ägde premiären rum på den tecknade filmversionen av hans musikaliska poem ”Storm”, där Minchin blir osams med en söt men enerverande new age-tjej om skeptiska ting på en parmiddag.

Filmen är fint gjord i en 50-talsinspirerad stil à la Power Puff Girls, kongenialt med diktens jazzkomp. Det påföljande scensamtalet mellan Minchin, filmens regissör och dess producent var dock enligt mångas mening rätt segt, och det var inte bara jag som var besviken över att Minchin aldrig satte sig vid flygeln igen efteråt. Dock hängde han länge i baren med fansen, vilket förtjänar beröm.

Mentalisten Chris Cox är förmodligen rätt duktig, men effekten förtogs i år liksom i fjol av hans stil. Killen skriker sig nervöst genom sitt material i 120 knyck, och när aha-ögonblicket kommer är åtminstone jag så trött och förvirrad att jag inte fattar vad det är han egentligen presterat.

Publiken
Som sagt hade man ungefär tusen skeptiker att umgås med i pauserna under konferensen. Utöver britter och amerikaner pratade jag med många norrmän och svenskar, någon enstaka dansk och finne, och diverse kontinentaleuropeer, men de romanska länderna var starkt underrepresenterade.

Enstaka turkar och israeler, en singaporean och en nyzeeländare var de östligaste ditresta som jag pratade med. Det var roligt att lära känna delar av Skeptikerpoddens redaktion, fast lite desorienterande först att prata med folk vars röster man bara brukar höra i hörlurar på pendeln. Podden-Maria såg vi knappt till eftersom hon var upptagen med att intervjua föredragshållarna.

Könsfördelningen på Randimötet var långt jämnare än VoF:s eviga 17:3. Och det var inte bara visa gamla farmödrar heller: massor av yngre kvinnor med intellektuell framtoning var där, och till och med ett gäng gymnasietjejer med rosa hår och buntar av festivalarmband som köade till mikrofonen. Rebecca Watson och de andra geekbrudarna på Skepchick gör ett viktigt arbete. Däremot var den etniska och sociala likriktningen påfallande.

Från Londons tunnelbana, där trafikanterna ser ut som ett FN-sammanträde, kom jag till en konferens där alla var ljushyllta akademiker. Det brukar irritera mig när Randi talar illa om filosofie doktorer, men i det här sällskapet var det onekligen modigt av honom. Doktorerna i publiken var nämligen många nog att invadera Åland med om man bara kunde lära dem hantera vapen och lyda order. Jag träffade på en enda kille med ett arabiskt namn, men denne Muhammed var förmodligen en genomanglifierad ingenjör.

Konferensen slutade för min del med en glad kväll på en hyrd pub i Camden Town där Rebecca Watsons make Sid anordnat levande musik. Jag åt pork belly and chips och dansade till Voodoo Trombone Quartet, en fullständigt knäckande funk- och skaorkester som förvirrande nog inte är en kvartett och inte har någon trombon. Däremot voodoo, valthorn och barytonsax, den senare kraftfullt trakterad av en spenslig kvinna med framtoning som en intendent på ett konstmuseum. Hela hon är ungefär lika stor som instrumentet. På gitarr fann vi musikvetaren Milton Mermikidis, känd från George Hrabs webbradioprogram, som också varit inblandad i ljudsättningen av den minchinska filmen. Och glädjen stod högt i tak.

Slutord
TAM-mötena är skeptiska rockfestivaler. Det man hör där skiljer sig inte så mycket från det man hörde veckan innan på skeptisk webbradio, men man ser en massa kändisar, man träffar en massa folk och man har goda chanser att få en bok eller kroppsdel signerad av sin favoritskeptiker.

Det är väckelsemöten för de redan vakna. Man går därifrån styrkt i den skeptiska anden, redo att skriva ett argt brev till Studieförbundet Vuxenskolan eller anordna en skeptisk pubkväll.