Lars Johan Erkell, zoologilektor vid Göteborgs universitet, reder ut vad det kan finnas för samband mellan Darwin och socialdarwinism.

De flesta vet nog vad socialdarwinism är för något – i alla fall på ett ungefär: en grym och omänsklig ideologi som hävdar att den som är sjuk och/eller fattig inte har något existensberättigande utan lika gärna kan lämnas att dö för det allmänna bästa. Och eftersom ”darwin” finns i namnet har det säkert något med Darwins evolutionsteori att göra. Så egentligen är det nog evolutionsteorin som är roten till det onda.

Som så ofta behöver inte en uppfattning vara berättigad bara för att den är vanlig. Socialdarwinismen har en invecklad bakgrund, men vi skall här begränsa oss till att granska vad begreppet står för, och diskutera i vilken utsträckning Darwin har med saken att göra.

Vad är socialdarwinism?
Vad är då socialdarwinism? En sorts ideologi, brukar man få höra, men i så fall en ideologi utan kärna. Det finns inget socialdarwinistiskt manifest eller någon annan programskrift.

Inga organisationer, inga tidskrifter eller konferenser, inte heller några enskilda personer som kallat sig socialdarwinister. Historikern Gregory Hodgson har visat att ordet ”socialdarwinism” förekommer bara nio gånger i anglo-amerikanska akademiska artiklar publicerade mellan 1850 och 1914, det som hålls för att ha varit socialdarwinismens storhetstid [1]. En osynligare ideologi får man leta efter. Man borde snarare använda ordet ”tankeströmning” som beteckning för denna samling av löst sammanhållna tankar som låg i tiden, och som i olika konstellationer kunde omfattas av människor med vitt skilda politiska uppfattningar. Historikern Gertrude Himmelfarb räknar upp dryga halvdussinet varianter av socialdarwinistiska samhällsteorier [2].

Centrala socialdarwinistiska tankar var att samhället befann sig under utveckling från ett lägre till ett högre stadium, men att denna utveckling var i fara eftersom mindervärdiga (läs: sjuka och fattiga) människor fick för många barn, vilket ledde till att befolkningen riskerade att degenerera. Man såg fattigdom som i stor utsträckning orsakad av dålig karaktär, och man menade också att denna karaktärssvaghet var ärftlig. Det var alltså viktigt att man inte hjälpte fattiga människor; det skulle bara resultera i att det föddes ännu fler ”mindervärdiga” individer.

Man såg det också som ”naturligt” att de svagare skulle gå under. Tankar av detta slag beredde vägen för 1900-talets rashygieniska tvångssteriliseringar.

Men själva ordet då?
Om man ser på hur ordet ”socialdarwinist” faktiskt används när det dyker upp så finner man att det inte är något man kallar sig själv, det är någonting man beskyller andra för att vara. I den anglo-amerikanska litteraturen mellan 1850 och 1931 förekommer begreppet bara i 21 artiklar, och det är där något samtliga författare tar avstånd ifrån med ett undantag. Undantaget är Collin Wells, som dock betonar att hans socialdarwinism inte har något med Darwins evolutionsteori att göra [1].

Denna avståndstagande och fördömande inställning blir mycket tydlig i historikern Richard Hofstadters Social Darwinism in American Thought, 1860-1915 från 1944, boken som på allvar etablerade begreppet socialdarwinism i det politiska samtalet. Hofstadter – som var anhängare av Roosevelts New deal-politik – använde beteckningen ”socialdarwinist” för att beteckna konservativa politiska motståndare som var anhängare av den ekonomiska laissez- faire-doktrin som säger att staten inte skall ingripa i enskilda människors affärer, och heller inte skall stödja svaga individer eller grupper. Hans bok var i mycket ett politiskt inlägg och det är i det sammanhanget man får se hans användning av begreppet [3]. Hofstadters bok har präglat debatten starkt sedan den kom ut.

Hur man man definiera socialdarwinism?
Ett så luddigt begrepp som socialdarwinism har förstås givits många olika betydelser. Vi skall här bara ta upp några av dem. Greta Jones såg socialdarwinismen som en starkt konservativ politisk doktrin [4]. I den definition som gavs av R.J. Halliday låg fokus på eugeniken (rashygienen), något han såg som en tillämpad socialdarwinism [5]. Robert Young menade att socialdarwinismen och Darwins evolutionsteori är två aspekter av samma sak, och att det är omöjligt att skilja vetenskapen från ideologin [6]. Mike Hawkins betecknade alla försök till evolutionsbiologiska förklaringar av människans psykologiska egenskaper – som förnuft, religion och moral – som socialdarwinism [7]. Nationalencyklopedin definierar socialdarwinism som ”en överföring av Darwins biologiska teori om kampen för överlevnad och det naturliga urvalet på samhället”. Emellertid avslutas artikeln: ”Tilläggas bör att teorin inte har mycket att göra med Darwin, som inte tänkte sig en utveckling mot högre stadier och inte heller ville överföra sin teori till samhällssfären.” Man ser att definitionerna går kraftigt isär. Enligt Young och Hawkins kan i princip alla dagens biologer betecknas som socialdarwinister, men enligt Hallidays kriterier är det svårt att hitta någon enda som kan beskyllas för att vara det. Denna spänning märks också i Nationalencyklopedins definition, som utgår från Darwins evolutionsteori men sedan säger att socialdarwinismen ”inte har mycket att göra med Darwin”. I fortsättningen används ordet ”socialdarwinism” i den oprecisa betydelse som gavs i inledningen.

Vad det handlar om är att man utgår från att socialdarwinism och eugenik självklart har sina rötter i evolutionsteorin, vilket de dock inte har [8]. Vidare vill man härleda en ideologi ur en biologisk teori, men det finns ingenting som säger att ideologin är en nödvändig följd av den biologiska teorin. Darwins teori har för övrigt använts för att motivera vitt skilda ideologier – inte minst fredsrörelser [9].

Vilka var socialdarwinisterna?
Den som kommit att framstå som socialdarwinisten framför andra är filosofen Herbert Spencer. Som framgår av följande citat ur hans bästsäljare Social Statics från 1851 (åtta år innan Darwin offentliggjorde sin evolutionsteori) är detta kanske inte så förvånande:

De vanmäktigas fattigdom, nöden som drabbar de oförutseende, de latas svält, och sättet som de svaga blir knuffade åt sidan av de starka, som lämnar så många ”stående på grund och i elände”, är dekret av en stor, vittskådande välvilja. Det kan se hårdhjärtat ut att en hantverkares oskicklighet, som han trots alla ansträngningar inte kan besegra, skall leda till svält för honom. Det kan se hårdhjärtat ut att en arbetare som blir sjuk och oförmögen av konkurrensen med sina starkare likar skall behöva utstå de påföljande umbärandena. Det kan se hårdhjärtat ut att änkor och faderlösa skall bli lämnade att kämpa för sina liv. Men ändå, om man ser på dem utifrån mänsklighetens allmänna intressen och inte åtskiljt, så märker man att dessa bistra förluster är uppfyllda av den högsta välvilja – samma välvilja som sänder föräldralösa barn till en tidig grav, och väljer ut de kraftlösa, de försupna och de efterblivna som offer för en epidemi…

I tingens naturliga ordning utsöndrar samhället hela tiden sina sjuka, efterblivna, långsamma, obeslutsamma, vantrogna medlemmar. Tanklösa om än välmenta personer som är blinda för detta faktum förordar ingrepp som inte bara sätter stopp för rensningen, utan även driver på försämringen.

De uppmuntrar slarviga och inkompetenta människors fortplantning genom att erbjuda dem tryggad försörjning, och avskräcker kapabla och förutseende människor genom att göra det svårare för dem att försörja en familj. Och på så vis, i sin iver att motverka de faktiskt egentligen hälsobringande lidanden som omger oss, skänker dessa suckande vise och stönande dumskallar i arv åt våra efterkommande en ständigt växande förbannelse.
(Översättn. MR)

Försöker man nu få in Spencer i ovanstående definitioner blir det dock svårt. Med den konsekventa individualism han företrädde hade det varit otänkbart för honom att acceptera det statliga övervåld som 1900-talets steriliseringskampanjer innebar. Han blev heller ingen anhängare av Darwins evolutionsteori, utan var mycket noga med att framhålla sin egen evolutionsteori som inte primärt baserade sig på naturlig selektion. Man kan på liknande sätt argumentera för att andra personer som brukar betecknas som socialdarwinister i själva verket inte var det. Man har gjort så för exempelvis William Graham Sumner [10], sociologen som lanserade socialdarwinismen i USA.

Situationen är förbryllande. Socialdarwinismen var alltså en ideologi som inte var en ideologi, den går inte att definiera på ett användbart sätt, och ingen ville gälla som socialdarwinist. Fanns den verkligen? Jodå, även om vi inte kan beskriva socialdarwinismen på ett tydligt sätt fanns det en brutal verklighet bakom begreppet.

Den reellt existerande socialdarwinismen
Ovanstående Spencer-citat återger inte tankar som var originella för Spencer, utan speglar stämningar som var allmänna i England under 1800- talets första hälft.

De fattiglagar som antogs 1834 såg fattigdom i stor utsträckning som resultatet av karaktärssvaghet [11, 12], och man fäste stor vikt vid att de behövande själva skulle arbeta för att livnära sig. I konsekvens med detta delade man inte ut understöd till behövande, utan krävde att de i stället skulle bo och arbeta i work houses [12]. Dessa fängelseliknande anstalter inrättades för att vara så avskräckande att människor bara sökte sig dit i yttersta nödfall; exempelvis splittrades familjer då kvinnor, män och barn inkvarterades på olika håll. Den brutala behandlingen av fattiga och sjuka människor upprörde många, och systemet kritiserades häftigt. Charles Dickens roman Oliver Twist skrevs som en inlaga i denna debatt.

Man kan fråga sig var denna okänsliga inställning till fattiga människors lidande kom ifrån. Man kan se ett klart samband med Robert Malthus oerhört inflytelserika An Essay on Population från 1798, som etablerade tanken att människorna var fångna i en ofrånkomlig kamp för tillvaron. Han framställde också de fattigas umbäranden som något naturligt, och i viss mån önskvärt. Malthus tänkte sig att fattigdomen hade ett syfte, eftersom människans natur var ”trög, slö och arbetsskygg”. Detta syfte skulle vara ”att tillhandahålla en oavlåtlig stimulans … för att hetsa människan att förverkliga Försynens allra nådigaste planer genom att odla upp all jord” (s. 363). Han tänkte sig vidare att ”Ondska finns i världen inte för att leda till uppgivenhet utan för att stimulera till verksamhet” (s. 217) [11]. Denna tanke, att lidandet hade ett högre syfte, blev ett av socialdarwinismens grundelement.

I det viktorianska samhället fanns sedan 1700-talet en påtaglig rädsla för att samhället skulle degenerera; man trodde att fattigdom och brottslighet var tecken på en moralisk upplösning som kunde ärvas till kommande generationer [8, 13]. Sociala problem blev därför till en fråga om dåligt arv, och det gällde att hindra att mindervärdiga människor satte barn till världen eftersom dessa utgjorde en fara för samhället. Även detta blev en grundtanke i socialdarwinismen.

En annan faktor som diskuterats i sammanhanget är den kalvinistiska tradition – härstammande från 1600- talet – som var så stark i den anglosaxiska världen. Fattigdom kunde här ses som Guds straff för synd och lättja. Endast genom att uppnå välstånd genom hårt och disciplinerat arbete kunde man få ett tecken på att man var ämnad för himmelriket. Samhället hade därför ingen självklar skyldighet att hjälpa de fattiga; de kunde ha sig själva att skylla, och då kunde ingen hjälpa dem utom de själva. I själva verket kunde de fattiga behöva bestraffas, så att de bättrade sig [12, 14].

Man har också velat se ett samband mellan socialdarwinismen och Adam Smiths The Wealth of Nations från 1776, ett klassiskt verk som etablerade tanken att en marknadsekonomi med fri konkurrens skulle vara den bästa vägen till social och ekonomisk utveckling. Smiths tankar lät sig lätt förenas med den laissez-faire-doktrin – tanken att staten inte skulle lägga sig i företagarnas angelägenheter – som brett ut sig i 1700-talets Frankrike. Dessa tankar kom att bilda ännu ett viktigt element i socialdarwinismen. Vilka av dessa – och andra – faktorer som var viktigast för utvecklingen är nog omöjligt att avgöra, men faktum kvarstår: tankar och teorier som representerar det man brukar kalla socialdarwinism var väl etablerade i det viktorianska samhället långt innan Darwin publicerade sin teori 1859, även om själva ordet ”socialdarwinism” ännu inte var uppfunnet.

Men Darwin då?
Att människan blivit den hon är genom naturligt urval och kamp för tillvaron på samma sätt som andra livsformer var självklart för Darwin. Emellertid var han öppen för att en social evolution allt mera kunde ta över efter en biologisk evolution, och han skriver i Människans härkomst [15]:

Även om kampen för tillvaron har varit viktig och fortfarande är det, har ändå andra faktorer varit ännu mer betydelsefulla för de ädlaste delarna av människans natur. Människans moraliska egenskaper har nämligen … utvecklats mycket mer genom vanor, förnuft, uppfostran, religion etc., än genom naturligt urval, och detta trots att det naturliga urvalet utan tvekan givit upphov till de sociala instinkter som är moralkänslans grundval (s. 291).

Darwin var väl bekant med socialdarwinistiska tankar, och han tyckte inte om dem. En bekant passage i Människans härkomst lyder:

Den hjälp vi känner oss manade att ge de hjälplösa är huvudsakligen en sidoeffekt av den instinktiva medkänsla som först förvärvades som en del av våra sociala instinkter, vilka, som jag tidigare beskrivit, efter hand fördjupades och kom att omfatta allt fler. Även om det stränga förnuftet så skulle kräva, skulle vi därför inte kunna lägga band på vår medkänsla utan att försämras till vår naturs ädlaste del. Kirurgen kan förhärda sig medan han utför en operation, eftersom han vet att han verkar för patientens bästa. Om vi medvetet försummade de svaga och hjälplösa, skulle det emellertid vara för att uppnå eventuella framtida vinningar, till priset av ett stort omedelbart ont. Följaktligen måste vi utan klagan fördra de otvivelaktigt dåliga konsekvenserna av att de svaga överlever och fortplantar sig (s. 131).

Man ser att Darwin delade den rädsla för samhällets biologiska degeneration som var så utbredd i det viktorianska samhället, men att han trots detta inte kunde acceptera att man kastade medkänslan över bord. Han skriver om ”instinktiv medkänsla” och ”sociala instinkter” som de ”ädlaste delarna av människans natur”. Denna medkänsla såg han som grundläggande för mänsklig samlevnad, och som så viktig att den inte fick riskeras även om det fanns en risk att dåliga anlag kunde breda ut sig i befolkningen.

Darwin utgick visserligen från att moralen var biologiskt betingad, men han såg den som precis lika tvingande som en religiöst grundad moral.

Det är svårt att foga in evolutionsteorin i socialdarwinismens tankevärld. Evolutionsteorin ger oss inte något högre mål med utvecklingen, medan ett sådant mål var centralt i socialdarwinismen. Vidare ansågs allmänt att förvärvade karaktärsegenskaper var direkt ärftliga, något man kunde motivera utifrån Lamarcks evolutionsteori men knappast från Darwins [8]. Dessutom betonade socialdarwinismen konkurrensen mellan människor som den kraft som drev utvecklingen: Darwin ansåg däremot att också samarbete mellan människor var väsentligt för artens utveckling. Det är därför ironiskt att just Darwins namn kommit att förknippas med denna tankeströmning som har helt andra rötter.

Det naturalistiska misstaget
Vill man trots allt se socialdarwinismen som en sorts ”social darwinism” måste man också fråga sig hur evolutionsteorin en naturvetenskaplig teori som utvecklats för att beskriva och förklara den levande världen – också kan tala om för oss hur vi bör handla. Hur går man från ett är till ett bör? Det kan man inte göra utan vidare – att försöka något sådant är att göra det så kallade naturalistiska misstaget, en alltför vanlig logisk kullerbytta. Om det råder en brutal konkurrens i naturen betyder detta inte att det självklart också måste råda en brutal konkurrens i samhället. För att kunna dra den slutsatsen måste vi först bestämma oss för att göra det vi ser i naturen till norm för vårt handlande. Men varför skulle vi göra det? Det finns ingenting som tvingar oss till detta. Och vilken naturlig ”norm” skulle vi då ta som mönster? Man finner inte bara konkurrens i naturen, det finns också gott om exempel på samarbete och altruism. Vi kan alltså lika gärna bestämma oss för att inrätta samhället så att vi tar hand om varandra, med eller utan tanke på vad vi ser i naturen.

En orsak till att det är så lätt att göra det naturalistiska misstaget kan vara att det finns en ingrodd föreställning om att det som är naturligt också är gott. Den rena och ostörda naturen representerar då det goda, medan människans konstlade samhällen står för det orena och det onda.

Nyckeln till ett gott liv skulle bestå i att återgå till ett ”naturligt” levnadssätt. Tanken fanns redan i antikens Grekland, där naturen var ett självklart mönster för samhället [16], och med Jean-Jacques Rousseau etableras under 1700-talet idén om den rena naturen som ett ideal. Denna koppling mellan är och bör, och tanken om det naturliga som ett ideal, kan användas som ett effektivt retoriskt redskap.

Om man kan hävda att något är ”naturligt” blir det lättare att få respons på sina idéer. Men att det naturliga kan vara ett bra tillhygge i en debatt betyder inte att naturvetenskapliga teorier är ansvariga för våra ideologier.

En ideologi kan visserligen åberopa en naturvetenskaplig teori, men en naturvetenskaplig teori leder inte självklart till någon bestämd ideologi.

Slutsats
En rad historiker, såsom Geoffrey Hodgson [1], Gregory Claeys [11], Antonello La Vergata [17], Thomas C. Leonard [18] och Robert Bannister [19] har starkt kritiserat begreppet socialdarwinism och påtalat att det är så oprecist och vilseledande att man borde sluta använda det. Man är böjd att instämma. Ordet ”socialdarwinist” skapades som ett invektiv i den politiska debatten och är det fortfarande.

Olika försök att finna vetenskapligt användbara definitioner har inte lyckats. Emellertid ger sammanställningen av ”social” och ”darwinism” intryck av att det handlar om en social tillämpning av Darwins evolutionsteori – något det alltså inte är. Ordets dubbla associationer gör dock att det med fördel kan användas som retoriskt slagträ, exempelvis om man vill demonisera dem som anser att man kan studera människans psyke ur en evolutionsbiologisk synvinkel.

Som Geoffrey Hodgson uttrycker saken [1]: ”Det är oroväckande att termen ’socialdarwinism’ har använts under 1900-talet för att tysta mycket av diskussionen inom samhällsvetenskaperna om den mänskliga biologins inflytande på det mänskliga beteendet.” Även om det nu vore lämpligast att helt avskaffa begreppet socialdarwinism och ersätta det med någon annan term (”socialspencerism” och ”vetenskaplig malthusianism” har föreslagits) är nog detta ogörligt; termen är alltför etablerad.

Och retoriskt alltför användbar. Desto viktigare är det att man har klart för sig vad den betyder – och framför allt vad den inte betyder.

Stort tack till Kaj Johansson och Peter Johnsen för deras värdefulla synpunkter på manuskriptet.

Referenser

1. Hodgson, G. M. (2004). Social Darwinism in Anglophone Academic Journals: A Contribution to the History of the Term, Journal of Historical Sociology 17:4, 428–463.

2. Himmelfarb, G. (1968). Varieties of Social Darwinism. I: Victorian Minds. Weidenfeld and Nicolson.

3. Leonard, T. (2009). Origins of the myth of social Darwinism: The ambiguous legacy of Richard Hofstadter’s Social Darwinism in American Thought, Journal of Economic Behavior and Organization 71, 37–51.

4. Jones, G. (1980). Social Darwinism and English Thought. The Harvester Press Ltd., 194–195.

5. Halliday, R. J. (1970). Social Darwinism: A Definition, Victorian Studies 14:1, 389–405.

6. Young, R. M. (1985). Darwinism Is Social. I: The Darwinian Heritage (red. Kohn, D). Princeton University Press.

7. Hawkins, M. (1997). Social Darwinism in European and American Thought, 1860–1945. Cambridge University Press, s. 30–31.

8. Erkell, L. J. (2009). Survival of the Fittest. I: Djuren och människan. Om den moderna biologin och dess världsbild (red. Erkell, L. J.), Studentlitteratur, 239–255.

9. Crook, P. (1994). Darwinism, War and History. Cambridge University Press.

10. Bannister, R. (1973). William Graham Sumner’s Social Darwinism: A Reconsideration, History of Political Economy 5, 89–109.

11. Claeys, G. (2000). The ”Survival of the Fittest” and the Origins of Social Darwinism, Journal of the History of Ideas 61:2, 223–240.

12. Kahl, S. (2005). The Religious Roots of Modern Poverty Policy: Catholic, Lutheran, and reformed Protestant Traditions Compared, Arch. Europ. Sociol., 46:1, 91–126.

13. Waller, J. C. (2001). Ideas of Heredity, Reproduction and Eugenics in Britain, 1800–1875, Stud. Hist. Phil. Biol. & Biomed. Sci. 32(3) 457–489.

14. Hudson, K., Coukos, A. (2005). The Dark Side of Protestant Ethic: A Comparative Analysis of Welfare Reform, Sociological Theory 23:1, 1–24.

15. Darwin, C. (1871). Människans härkomst. Natur & Kultur (2006).

16. von Wright, G. H. (1988). Vetenskapen och förnuftet. Mån- Pocket, s. 24–29.

17. La Vergata, A. (2009). Darwinism and the social sciences, 1859–1914, Rend. Fis. Acc. Lincei 20, 333–343.

18. Leonard, T. C. (2005). Mistaking Eugenics for Social Darwinism: Why Eugenics is missing from the History of American Economics, History of Political Economy 37 (suppl.), 200–233.

19. Bannister, R. (1979). Social Darwinism: Science and Myth in Anglo-American Social Thought. Temple University Press.