Hur tänker vetenskapsförnekarna?

Sven Ove Hansson diskuterar ”denialism” – förnekelse eller vetenskapsförnekelse.

Den schweiziske ekonomen Pascal Diethelm är en av dem som gjort störst insatser för att avslöja tobaksindustrins skumraskaffärer. År 2001 uppdagade han att svensken Ragnar Rylander, då verksam vid universitetet i Genève, under trettio år hade varit hemligt anställd av tobaksföretaget Philip Morris. På deras uppdrag spred Rylander påståenden som han själv visste var felaktiga, framförallt om passiv rökning. Rylander stämde Diethelm för förtal men förlorade eftersom den schweiziska domstolen konstaterade att anklagelserna var riktiga.

Tillsammans med Martin McKee, en ledande brittisk folkhälsoforskare, har Diethelm skrivit en mycket intressant artikel om det som på engelska kallas “denialism”. På svenska kan vi säga ”förnekelse” eller ”vetenskapsförnekelse”. De definierar begreppet som ”användning av retoriska argument för att skapa föreställningen att det finns utrymme för legitim debatt i en fråga där så inte är fallet, med det yttersta syftet att vederlägga något som det råder vetenskapligt konsensus om.” Som exempel nämner de påståendena att HIV inte förorsakar AIDS, att världen skapades år 4004 f.Kr., att rökning inte förorsakar cancer och att mänskliga utsläpp av koldioxid inte förorsakar klimatförändringar.

Enligt Diethelm och McKee utmärks förnekarnas aktiviteter av fem karaktäristika.
För det första använder de konspirationsteorier. Att forskarmajoriteten är emot dem förklaras allt som oftast med olika former av sammansvärjningar.
För det andra anlitar de falska experter, det vill säga personer som uttalar sig som ”experter” inom ett område där de saknar fackkunskaper.
För det tredje läser de den vetenskapliga litteraturen selektivt. Om de alls bryr sig om den stora majoriteten av artiklar som motsäger den egna uppfattningen letar de upp de svagaste av dessa artiklar i stället för de starkaste.
För det fjärde bygger de upp omöjliga förväntningar om vad forskningen kan åstadkomma. Tobaksindustrin har t.ex. försökt införa krav för epidemiologiska undersökningar som är så höga att man nästan aldrig skulle kunna påvisa några hälsorisker.
För det femte innehåller deras skrifter anmärkningsvärt många felslut och andra logiska misstag. Särskilt vanligt är det att vetenskapsförnekarna presenterar sina motståndares argument på ett missvisande sätt för att kunna ”vederlägga” dem.
Diethelm och McKee menar att det är viktigt att känna igen vetenskapsförnekarna för att kunna bemöta dem på rätt sätt. Det normala akademiska sättet att lösa en tvist i en sakfråga är att ”pröva styrkan och svagheten hos de skilda uppfattningarna med förhoppningen att sanningen framkommer ur debatten”. Men detta kräver att alla inblandade är beredda att följa de grundläggande reglerna för vetenskapliga diskussioner. Det är inte vetenskapsförnekarna, och därför räcker inte det vanliga vetenskapliga meningsutbytet. Det är också nödvändigt att ”avslöja den taktik de använder så att den kan granskas offentligt, och avslöja dem för vad de är”. Erfarenheterna från bemötandet av tobaksindustrin och dess betalda hejdukar i vetenskapssamhället tyder på att sådana avslöjanden kan vara ett effektivt och ibland nödvändigt medel att återföra diskussionen till sakliga banor. –

Källa
Pascal Diethelm & Martin McKee (2009). ”Denialism: what is it and how should scientists respond?” European Journal of Public Health 19, 2–4.