Ubåtskommissionens jakt på sanningen
Göran Grimvall, professor emeritus i teoretisk fysik vid KTH, ger sin syn på undersökningskommissioner.
Kommissioner tillsätts för att få fram sanningen. De följs ofta (Palmemordet, ubåtar, Estonia, World Trade Center etc.) av ett aggressivt ifrågasättande från individer eller grupper, med personangrepp, konspirationsteorier, ett raljerande och icke vetenskapligt språkbruk (”ljuga”, ”tvingas medge”, ”dundra”) och stor vikt lagd vid muntliga uppgifter. Mot bakgrund av att jag var ledamot av 1995 års Ubåtskommission skall jag ge några synpunkter på hur den kommissionen arbetade, och varför det är så svårt att helt undvika kritik – befogad eller obefogad.
Uppdraget 1995 var i korthet att avgöra om svenskt vatten hade kränkts, och i så fall av vem. Kommissionen fann övertygande bevis för ett flertal kränkningar, men det gick inte att från rent tekniska data entydigt fastlägga vilken eller vilka främmande makter som gjort intrång [1]. Denna artikel behandlar enbart bevis för kränkningar, och inte nationalitetsfrågan. En reservation av ledamoten Anna Christensen gällde främst hennes synpunkt att kränkningarna inte var så omfattande som Marinen hävdat, medan övriga ledamöter ville betona förekomsten av kränkningar.
Kommissionens sammansättning
Ubåtskommissionen 1995 skulle bestå av personer utan direkt koppling till vare sig dagspolitik (i motsats till Ubåtsskyddskommissionen 1982), försvarsmakten eller teknisk forskning inom området. Samtidigt skulle den ha tillräcklig kompetens för att kunna göra en värdering av bevisen för eventuella kränkningar. Regeringen utsåg i februari 1995 till ordförande Hans G. Forsberg (prof., f.d. VD för Ingenjörsvetenskapsakademien) och till ledamöter Anna Christensen (prof. i civilrätt, Lund; avled 2001), Kerstin Fredga (GD Rymdstyrelsen), Curt Persson (förbundsordf., Statsanställdas förbund) samt undertecknad. Det var ingen massmedial diskussion om tänkbara kandidater. Jag fick inte förrän fem år senare, genom Lennart Bodströms memoarer [2], veta att mitt namn och Anna Christensens föreslogs av den ubåtskritiska så kallade Medborgargruppen. Kommissionen berörde aldrig partipolitiska frågor, men hade troligen ingen stark politisk slagsida.
Fick vi tillgång till all information?
Kommissionens utgångspunkt var att göra en strikt vetenskaplig granskning av originaldata såsom bevarade ljudupptagningar, utskrifter från detekteringsutrustning, fotografier av bottenspår, analys av saboterad utrustning m.m. Denna information kompletterades av ett mycket stort antal samtida incidentrapporter om t.ex. visuella observationer. Inga av kommissionens väsentliga slutsatser byggde dock enbart på vittnesmål eller andrahandsuppgifter, oavsett hur trovärdiga dessa kunde förefalla. Av uppenbara skäl kom det mesta av informationen från Försvarsmakten. Kontakten med dem var korrekt och uppriktig, och det var ingen svårighet att få ut även kvalificerat hemliga handlingar. Praktiskt underlättades detta av att Bengt Wallroth (fd GD Försvarets radioanstalt; avled 2005) och Ingvar Åkesson (föredragande i konstitutionsutskottet) var kommissionens huvudsekreterare respektive sekreterare. Likväl kan man undra om väsentlig information avsiktligt undanhölls. Min uppfattning är att så inte var fallet. Det skulle också ha varit farligt att försöka föra oss bakom ljuset, eftersom risken för upptäckt var tämligen stor, och kunde ha fått katastrofala följder för Försvarsmakten. Kommissionen strävade efter att basera slutsatserna på sådana fakta att eventuellt tillkommande information inte skulle kunna ändra något väsentligt i sak. Däremot har klarläggande senare skett i frågor där Kommissionen fann den tillgängliga informationen otillräcklig, t.ex. det så kallade typljudet där misstanken om att sillstim låg bakom senare har bekräftats.
Redovisades allt?
Underlaget för granskningen var enormt omfattande, från centrala fakta till gradvis allt mera perifera uppgifter. Någonstans måste man dra en gräns för vad som skall beaktas, och endast en del därav kan sedan få plats i en slutrapport. Det kan naturligtvis öppna för anklagelser om att kommissionen ”helt bortsåg” från vissa aspekter, eftersom de inte är utförligt diskuterade, eller kanske inte ens nämnda.
Enligt en incidentrapport upptäckte tre personer, som var i sällskap, från två båtar en augustieftermiddag 1990 i Stockholms skärgård på djupt vatten ca 4 meter från en ö ett föremål som var välvt och som syntes ca 5 centimeter över vattenytan. När de kom närmare rörde sig föremålet ut från ön, girade, satte kurs och försvann med vattenvirvlar efter sig. Marinen klassade händelsen som ”sannolik ubåt”. Men en hypotetisk naturlig förklaring skulle kunna vara att det på bottnen låg ett stort svart plastsjok. I sommarvärmen bildades gaser under plasten som lyfte upp den till ytan. Båtarna orsakade störningar i vattnet vilket påverkade gasfickorna, så att plastsjoket rörde sig och sedan sjönk ner medan virvlar bildades. Ubåtskommissionen återger i sin rapport själva händelsen som den beskrivits ovan, men inte sitt resonemang kring plastsjok. När en händelse inte kunde tolkas som säkerställd kränkning redovisade kommissionen normalt inte alternativa och mer eller mindre spekulativa förklaringar, fastän vi förde sådana diskussioner.
Ett annat fall avsåg skadegörelse på en minering vid Norrlandskusten. Händelsen analyserades bl.a. av Statens Kriminaltekniska Laboratorium. Det gällde mycket tung utrustning på stort djup och där större verktyg krävdes för att åstadkomma skadorna. En hypotetisk förklaring hade kunnat vara sabotage utfört av några som kanske ville hämnas på Marinen för begränsningar i deras fiske. Ubåtskommissionen diskuterade den möjligheten internt, men fann starka motargument och nöjde sig i rapporten med att helt kort avvisa spekulationerna kring sabotage av privatpersoner. Händelsen redovisades som en av de bevisade kränkningarna.
Måste något hållas hemligt?
Naivt kan man tycka att alla fakta skall fram, men det finns uppenbara begränsningar. Att avslöja det exakta läget för Försvarsmaktens installationer, och deras detaljerade prestanda, kunde skada Sveriges försvarsförmåga. Att avslöja detaljer kring en uppgiftslämnare kunde röja en person med skyddad identitet. Ubåtskommissionen hade ingen svårighet att få offentliggöra tillräckligt mycket av allt som var av betydelse, oavsett tidigare grad av sekretess. Dilemmat var att läsarna sedan helt enkelt måste lita på kommissionen, när den sade att sekretessbelagd ytterligare information som den hade tillgång till inte skulle ändra några väsentliga slutsatser.
Allmänhetens bild
Oavsett hur väl underbyggda en kommissions slutsatser är så kan allmänhetens bild vara så färgad av enstaka spektakulära inslag att det påverkar deras helhetsbedömning – t.ex. i frågan om avsiktliga kränkningar alls har ägt rum. Två exempel är U 137:s grundstötning i Gåsefjärden 27 oktober 1981 och minkarna sommaren 1994.
Den sovjetiska förklaringen beträffande U 137 var att man trodde sig navigera långt från den svenska kusten. På grundval bl.a. av en erhållen sovjetisk navigationsjournal kunde man från svensk sida ”baklänges” noggrant räkna ut efter vilket spår U 137 rört sig fram till grundstötningen. Färdvägen uppvisade en rad mycket precisa kursändringar, bl.a. för att undvika skär. Ubåtskommissionen menade att det helt enkelt inte var möjligt att tro sig vara långt ute på Östersjön när man t.ex. tydligt kunde se öar, Utklippans fyr och det kraftiga ljusskenet över Karlskrona. Enligt den sovjetiska rapporten om grundstötningen tolkade man öar som oljefläckar, Utklippans fyr som fiskeprick och bränningar som porös is. Det var inte något avvikande beteende att ubåten gick i övervattensläge med tända ljus, eftersom den då uppförde sig precis som civila fartyg i det glest trafikerade området. Det var god sikt, motorljudet var inte påfallande starkt vid den aktuella farten, påstådda fel på instrument för positionsbestämning var inte av avgörande betydelse, och inget tyder på onykterhet ombord. I området pågick svenskt torpedprov. Dessa och andra förhållanden redovisade Kommissionen utförligt [1]. Ändå tror många fortfarande att U 137 gick i dimma med dånande motorer, trasiga instrument och en onykter besättning, från Östersjön rakt in till Gåsefjärden.
Bakgrunden till händelsen med minkarna var att Marinen 1992 skaffat mikrofonbojar. Vid sex tillfällen 1992 uppfångade de ett ljud som starkt påminde om en kaviterande propeller, och eftersom inget ytfartyg observerats i närheten rapporterade ÖB senare att det var bevisade kränkningar. Följande år noterades ytterligare sex sådana händelser. I en gemensam rapport 1993 från officiella svensk-ryska ubåtssamtal konstaterades efter analys av ljudband att ljudkällan var ”en undervattensfarkost under förutsättning att ytan var fri” [1]. Det föranledde statsminister Carl Bildt att den 25 maj 1994 skriva till president Boris Jeltsin om fortsatta ryska kränkningar. Några månader senare uppdagades att ljudet, som således hade lyckats lura såväl svenska som ryska experter, kom från plasket när en mink simmar. (Vid det laget hade även Försvarets forskningsanstalt omvärderat tolkningen av ljudet.) Historien med minkarna är pinsam, men totalt gällde det alltså bara ett fåtal observationer åren 1992–93. Ändå finns det folk i Sverige som tror att det mesta talet om ubåtar i själva verket gällde minkar.
Slutord
En makthavare utser en kommission bestående av ett urval av personer, vilka från en stor informationsmängd gör ett urval av fakta att analysera, och därefter gör ytterligare ett urval i sin slutrapport. Rapporten läses av folk med olika referensramar. De gör i sin tur ett mer eller mindre medvetet urval av vad de anser väsentligt. Det säger sig självt att alla då inte kan vara överens om att den entydiga sanningen har kommit fram. Men i likhet med vetenskap i allmänhet kan resultatet bli en överväldigande uppslutning kring vissa centrala slutsatser. När det gäller ubåtsfrågan är det i dag ingen seriös bedömare som ifrågasätter att ett antal avsiktliga kränkningar ägt rum – men situationen var radikalt annorlunda så sent som vid mitten av 1990-talet när Ubåtskommissionen tillsattes.
Många kommissioner, t.ex. haverikommissioner, består av fackfolk inom det aktuella området. I motsats härtill intar Ubåtskommissionen 1995 en särställning. Granskningen gjordes utifrån mer allmänna vetenskapliga principer. Ledamöterna var väsentligen valda som individer, och inte som representanter för något specifikt. Slutligen är det anmärkningsvärt att vi fick obegränsad tillgång till även kvalificerat hemliga handlingar. Det hade knappast kunnat ske i ett stormaktsland. –
Källor
1. Ubåtsfrågan 1981-1994. Statens offentliga utredningar 1995:135.
2. Lennart Bodström: Mitt i stormen (Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2000).