Hur man testar andemedier

Publicerat i Folkvett nr 4/2007.

Jesper Jerkert refererar en intressant artikel om hur man praktiskt kan undersöka personer som påstår sig kunna tala med andar.

De engelska psykologerna Ciarán O’Keeffe och Richard Wiseman har, jämte några landsmän som de ibland samarbetar med, skrivit åtskilligt om parapsykologi. De har gjort sig kända genom praktiska undersökningar av personer med påstådda paranormala förmågor. I en artikel från 2005 i British Journal of Psychology [1] beskriver de hur sådana undersökningar kan gå till.

Den produkt som ett andemedium levererar under en seans (eller ”sittning”) är prat. Pratet, hävdas det, återger eller kommenterar vad andevärlden meddelar. Om klienten tycker att pratet stämmer på den döda vännen/släktingen man fiskar efter eller är meningsfullt i största allmänhet så kan klientens tro att andekontakten är verklig förstärkas. Det är välkänt att medier kan dra nytta av klientens reaktioner under seansen, och ett minimikrav på en vetenskaplig undersökning av andekontakt måste därför vara att mediet inte får ha kontakt med klienten med några vanliga sinnen under sittningen (blindhet). O’Keeffe & Wiseman placerade därför mediet i ett rum och klienten i ett annat, utan möjlighet till kontakt. (Ett sådant arrangemang förutsätter naturligtvis mediets godkännande.)

När blindhet uppnåtts återstår den centrala frågan hur man ska kunna utvärdera träffsäkerheten i mediets påståenden. Forskarna valde att anlita flera klienter, närmare bestämt fem stycken, som vid olika tillfällen satt i ett rum samtidigt som mediet i sitt rum försökte kontakta andar med anknytning till den aktuella klienten. Klienterna skulle efteråt bedöma alla fem seansernas träffsäkerhet utan att veta vilken som var deras egen, detta utifrån transkriptioner av ljudinspelningar. Tanken var att om varje klient ansåg att pratet som levererades när klienten själv verkligen satt i det intilliggande rummet (och inte någon av de andra klienterna) stämde bäst, så skulle andepratshypotesen få stöd.

O’Keeffe & Wiseman testade fem medier som rekryterades på rekommendation från Spiritualists Nationalist Union. Samtliga var ”certifierade”, och samtliga godkände testupplägget. Medierna gjorde fem sittningar vardera. Pratet från varje sittning betygsattes av de fem klienterna. Sammantaget blev därför 125 betyg utdelade. Jag ska inte trötta läsaren med statistiska detaljer, men resultatet blev att inget medium kunde tillgodoräkna sig vetenskapligt stöd. Pratet passade med andra ord lika bra på alla klienter, oavsett vem av dem som verkligen satt i rummet intill.

En metodologisk finess med upplägget var att varje klients sittningar var tidsbalanserade. Varje klient skulle ju sitta i det bredvidliggande rummet vid fem tillfällen (eftersom det fanns fem medier), och varje sådan sittning tog en timme i anspråk. Dag 1 gjorde medium 1 sina fem sittningar med de fem olika klienterna, dag 2 gjorde medium 2 sina fem sittningar med de fem olika klienterna, och så vidare. Även om något medium i sitt prat skulle nämna händelser som kan knytas till en viss dag (t.ex. ”andarna är mycket upprörda över den stora tågolyckan igår”), så borde det inte hjälpa klienten att peka ut vilket prat som verkligen avsåg honom eller henne. Problem kan dock uppstå om mediet nämner information som kan knytas till en viss tidpunkt på dagen (t.ex. ”andarna brukar alltid vara som mest beredvilliga så här på eftermiddagen”). Tidsbalansen bestod därför i att varje klient hade sina sittningar vid olika tidpunkter de olika dagarna. Dag 1 var klienterna (kallade A–E) inbokade i ordningen ABCDE, dag 2 i ordningen EABCD, dag 3 i ordningen DEABC, och så vidare.

Om nu O’Keeffe & Wiseman klarar av att testa medier på löpande band, varför görs det inte mest hela tiden, även i Sverige? Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att VoF bildat en testkommitté med syftet att testa medier och andra personer med påstått övernaturliga förmågor. Något test har ännu efter ett år inte kommit till stånd, trots att en handfull personer med påstådda förmågor vänt sig till kommittén. Den vanligaste orsaken till att inget test blivit av har varit att den sökande inte kunnat precisera någon testbar förmåga på ett nöjaktigt sätt. (Testkommittén har hittills inte bjudit in något medium för testning. I stället är tanken att intresserade medier självmant ska vända sig till kommittén. O’Keeffe & Wiseman tog däremot kontakt med medier och frågade om de ville delta i ett test. Det är en skillnad som kan vara nog så viktig för att kunna komma till skott.)

Till testkommitténs hittillsvarande verksamhet (och brist på verksamhet) ska jag återkomma mer detaljerat i en senare Folkvett-artikel. Redan nu kan dock sägas att den viktigaste flaskhalsen verkar vara just den inledande kommunikationen med den sökande. Om bara den sökande kan förklara vari förmågan består, och denna förmåga verkligen kan testas experimentellt, borde det inte vara så svårt att få den sökande att gå med på ett upplägg som både är vetenskapligt godtagbart och som låter den paranormala förmågan komma till uttryck, om den existerar. Artikeln i British Journal of Psychology ger goda idéer, och den som vill läsa ännu kan titta i boken Guidelines for Testing Psychic Claimants [2].

Referenser

1. Ciarán O’Keeffe & Richard Wiseman, ”Testing alleged mediumship: Methods and results”, British Journal of Psychology 96, 2005, s. 165–179. Tillgänglig på www.psy.herts.ac.uk/wiseman/papers/MediumBJP.pdf
2. Richard Wiseman & Robert L. Morris, Guidelines for Testing Psychic Claimants, Amherst NY: Prometheus, 1995.