Tro som vetenskap

Historikern Lennart Lundmark granskar forskningen om ”den historiske Jesus”.

På 1800-talet utvecklade historieforskningen nya metoder. Det inspirerade många protestantiska forskare att vända och vrida på evangelierna för att finna ”den historiske Jesus”. De flesta var troende kristna, men det låg en underliggande kritik av kyrkan i botten. Med hjälp av historien skulle de finna den ”rena” kristendomen bakom kyrkans alla organisatoriska och rituella påbyggnader. Det ledde till en omfattande granskande forskning om särskilt Nya Testamentet vid tyska universitet. Professorernas och doktorernas böcker gick ut i massupplagor och diskuterades flitigt av tidens bildade medelklass.

I början av 1900-talet gav de flesta upp jakten på ”den historiske Jesus”. De konstaterade att Nya Testamentet var för rörigt och osammanhängande för att uppfylla de krav som de nya forskningsmetoderna ställde på en historisk källa. Efter första världskriget fick den kristna tron söka bekräftelse med andra medel än historieforskningens. Efter 1918 lanserade nya protestantiska teologer ett nytt koncept. Deras idéer var de mest inflytelserika under cirka 50 år, utom bland fundamentalistiska sekter förstås.
De nya teologerna menade att Bibeln innehöll ett budskap från Gud till människorna. Det hade förmedlats genom de tidiga kristna församlingarnas berättelser. Den historiske Jesus var tämligen oväsentlig. Det som gällde var den trons Kristus som fanns i berättelserna.

De nya teologerna menade att det enda vi kan säga säkert är att en man vid namn Jesus från Nasaret blev korsfäst av romarna. Vad källorna ger i övrigt är de kristnas berättelser, där Jesus även blivit ett inslag i gamla folksagor och myter. Nya Testamentet är en samling av sådant stoff. Slutsatsen blev att de flesta så kallade Jesusorden, föregivna uttalanden av religionsstiftaren, är skapade av tidigkristna profeter och att flera av skillnaderna mellan dem beror på att de har anpassats till den publik som predikanterna hade för tillfället.

Måste hitta historisk Jesus
Det här synsättet var dominerande inom den protestantiska teologin från 1920-talet ungefär fram till 1970, fastän en del akademiska kritiker hade börjat höra av sig redan på 1950-talet. Deras motiveringar var rent teologiska. De menade att kristendomen måste ha en historisk person som utgångspunkt. Om man inte kan belägga Jesus ord och gärningar historiskt står kristendomen utan grund. Därför måste man till varje pris leta fram ”den historiske Jesus”. Numera sitter en mängd professorer i främst USA och Storbritannien och kör 1800-talets tyska debatter i repris. Nyligen kom det ut en Handbook for the Study of the Historical Jesus. Där finns drygt hundra uppsatser av de mest framträdande akademiska jesusforskarna just nu. Verket omfattar fyra band och 3652 sidor.

På dessa sidor hittar man inte några nämnvärda nyheter jämfört med vad forskningen kom fram till på 1800-talet. Kunskapen om Jesus omvärld och hans judiska bakgrund har vuxit, det är i stort sett allt. För övrigt pågår samma debatter som för hundra år sedan. Var Jesus en apokalyptisk profet som förutsåg en snar domedag? Eller var han en blid vishetslärare? Hur uppfattade han sig själv? Trodde han själv att han var Messias? Vilket var hans förhållande till judendomen? Varför blev han korsfäst? Finns det spår av muntliga källor i evangelierna? I så fall var? Ska Johannesevangeliet ses som en rent litterär skapelse? Vilken var innebörden i beteckningarna ”Guds son” och ”Människosonen”?

Svaren är lika svävande som på 1800-talet. Källmaterialet är för rörigt och motsägelsefullt för att man ska komma någon vart.
Inom skaran av akademiska jesusforskare finns det en del som är närmast fundamentalistiskt troende kristna och bara ägnar sig åt att demonstrera sin kristna tro. En annan riktning lutar mer åt att man bör hålla sin tro utanför den historiska forskningen, men de blir allt färre och börjar misströsta. På grund av att källmaterialet är så otillförlitligt produceras bara ”en hopplöst förvirrande parad av olika jesusfigurer”, som en professor Dale Allison uttrycker det efter att ha skrivit fem akademiska jesusböcker. En annan amerikansk professor, John Dominic Crossan, har lite sarkastiskt konstaterat att forskning om den historiske Jesus är en trygg plats ifall man vill ägna sig åt teologi och kalla det historia.

Nya begrepp
Forskningen om ”den historiske Jesus” bedrivs vid universitet och kallar sig vetenskaplig. Men eftersom Nya Testamentet inte uppfyller den etablerade historiska källkritikens krav på en användbar källa i den centrala frågan tvingas forskarna skapa nya begrepp som låter vetenskapliga. De kallar dem autenticitetskriterier. Med autentiskt menar de att ett material har sitt ursprung hos Jesus eller i hans omedelbara närhet. Kriterierna blir ständigt allt fler och nu är de så många att i stort sett allt vad Jesus sade och gjorde blivit ”sannolikt”.

I mitten av 1960-talet var det dubbla dissimilaritetskriteriet viktigast. Det utgår från att material med anknytning till Jesus troligen är autentiskt om det varken har ett ursprung i judendomen eller kan knytas till den tidiga kristendomen.

Under senare decennier har dissimilaritetskriteriet fått omfattande kritik även bland jesusforskarna. Det lösgör Jesus från hans samtid och betonar bara det säregna. Man kan inte finna ”den historiske Jesus” genom att ställa honom utanför historien, menar kritikerna. Att man isolerar Jesus från judendomen kan dessutom betraktas som en kvarleva från den antijudiska hållningen hos äldre kristendom.

Ett annat vanligt kriterium har den intetsägande beteckningen tvärsnittskriteriet. Engelskans ”criterion of multiple attestation” är mer upplysande. Innebörden är att ett material är autentiskt om det förekommer i flera av varandra oberoende bibelkällor eller i flera olika genrer, t.ex. liknelser, uppmaningar, mirakelberättelser etc.

Problemet är att tvärsnittskriteriet befinner sig ständigt i konflikt med dissimilaritetskriteriet, som ju betonar det säregna. Tvärsnittskriteriet hävdar tvärtom att något måste förekomma flera gånger för att vara autentiskt. Men att ett Jesusord återges på flera ställen är inte något bevis för autenticitet. Uttrycket kan ha konstruerats av den tidiga jesusrörelsen, snabbt blivit populärt och lagts in i flera källor. Och den historiska källkritiken ser naturligtvis inget givet samband mellan att något nämns ofta och att det är sant.

Ytterligare ett problem uppstår när de som vill göra evangelierna trovärdiga hävdar att allt stammar ur en stark och enhetlig muntlig tradition. Men om allt grundas på den ursprungliga berättelsen så kan inget senare material vara genuint oberoende. För att något ska vara oberoende måste berättelser ha skapats utanför den påstådda huvudtraditionen, och några sådana vill jesusforskarna helst inte veta av. Det avgörande problemet är förstås att vi inte vet vem eller vilka som skrev ner evangelierna.

Möjligen skulle man kunna betrakta stora delar av Johannesevangeliet som oberoende, men den texten vill jesusforskarna inte gärna använda. Då får de nämligen ett nytt problem: eftersom Johannes skiljer sig så mycket från de tre andra evangelierna är det svårt att förena deras jesusbilder.

Det fiktivas koherens
Ett tredje kriterium kallas koherenskriteriet. Det utgår från att det ska finnas ett slags bekräftande sammanhang mellan det som ”säkerställts” av dissimilaritetskriteriet och tvärsnittskriteriet. Om man underkänner dessa två kriterier blir förstås koherenskriteriet hängande i luften. Dessutom är koherens inte i sig något bevis för att det handlar om verklighetsbeskrivningar. Fiktiva, skönlitterära berättelser kan vara väldigt koherenta.

Ytterligare ett är genanskriteriet. Det hävdar att det är ett tecken på autenticitet om jesusmaterial som kan ha varit besvärande för de tidiga kristna tagits in i evangelierna. Ett vanligt exempel är att Johannes Döparen döper Jesus (Mark 1:4–11). Johannes förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Men enligt de kristna kan inte Jesus ha burit på några synder som behövde förlåtas. Bland andra exempel kan nämnas Jesusorden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34, Matt 27:46).

Det här har lett till oändliga diskussioner om vad som var genant för jesusrörelsen och ej. Även vissa jesusforskare har dragit slutsatsen att man inte vet tillräckligt om alla rörelsens varianter för att kunna avgöra vad som var besvärande för kristna i berättelserna om Jesus.

Ett kriterium bygger på att spår av arameiska i Nya Testamentet skulle vara ett tecken på autenticitet. Det avvisas dock av de flesta jesusforskare. Det var inte bara Jesus som talade arameiska. Även de som senare skrev ner texterna kan ha varit arameisktalande och låtit det slå igenom i den grekiska versionen.

Nygammalt
Under de senaste decennierna har två i stort sett identiska kriterier väckt viss uppmärksamhet. De påstås vara nya, men är egentligen bara en blandning av de gamla, med lite varierande betoningar av skilda element. Ett kallas det dubbla similaritetskriteriet (alltså utan dis- i början). Det ger autenticitet åt jesusmaterial som var tillräckligt likt judendomens utläggningar för att vara begripligt, men samtidigt tillräckligt olikt/hädiskt för att kunna leda till dödsstraff. Dessutom ska det kunna ha varit en utgångspunkt för den tidiga kristendomen, men samtidigt så säreget att Jesus efterföljare inte kunde ha hittat på det.

Slutligen har vi det historiska sannolikhetskriteriet, som gör samma slags helgardering. Jesus autentiska budskap ska ha varit tillräckligt likt judendomens för att vara begripligt, men samtidigt så skilt från det att han ansågs vara hädare och utlämnades till avrättning. Dessutom ska Jesus ha varit tillräckligt överens med senare kristen verksamhet för att vara källan till dess teologi och mission. Å andra sidan ska han dessutom ha varit så säregen att den tidiga kyrkan inte kunnat hitta på skildringarna av honom.

Man frågar sig om något kan bli kvar som ickeautentiskt om man plockar ut lämpliga bitar ur kriteriesamlingen för att bekräfta ett utvalt fragment av jesusmaterialet. Utvidgningen av kriterierna har nu nått den punkt då i stort sett allt vad Jesus säger och gör i evangelierna blivit ”sannolikt”. Så trots alla pseudovetenskapliga dekorationer leder allt bara tillbaka till den kristna tron på vad som står i Nya Testamentet.

Gissningar och sannolikheter
Jesusforskarna medger själva att de endast arbetar med sannolikheter. De glider resonemangsvis från en gissning om att något är tänkbart till att det blir troligt och till slut högst sannolikt. Sedan lägger de till det felaktiga påståendet att all historisk kunskap bygger på sannolikheter och påstår slutligen att jesusforskningen är vetenskaplig historieforskning.

Fastän jesusforskarna alltså bara producerar sannolikheter behandlar de dem som om de vore fakta. De börjar exempelvis med att något är ”möjligt”, går vidare till att det skett med ”viss sannolikhet”, med ”stöd” av fler sannolikheter blir det sedan ”tämligen sannolikt” och ytterligare sannolikheter får göra det ”mycket sannolikt”. Det är en metod som förkastades av historieforskningen redan i slutet av 1800-talet. Flera fakta kan förstås tillsammans ge en starkare bekräftelse för en historisk händelse. Men med sannolikheter för olika händelser är det annorlunda. Om sannolikheten anses vara 60 % vardera att Jesus fällt två yttranden, och sannolikheterna betraktas som oberoende av varandra, är sannolikheten 0,36 att Jesus har fällt bägge yttrandena, eftersom sannolikheterna då ska multipliceras med varandra. Om man gör samma beräkning för tio oberoende sannolikheter på vardera 60 % blir den totala sannolikheten att alla yttrandena är äkta 0,6 %. Så jesusforskarnas skakiga byggen av sannolikheter blir värdelösa, trots alla skenvetenskapliga beteckningar.

Källkritik och proveniens
Det är inte sannolikhetsberäkningar utan källkritik som varit grunden för den vetenskapliga historieskrivningen i över hundra år. Birgitta Odén ger en föredömligt koncis beskrivning under uppslagsordet ”källkritik” i Nationalencyklopedin. Hon skriver bland annat:

”Det första centrala momentet i källkritiken är identifikationen av källan: dess upphovsman, dess tillkomstsituation, avsikten med tillkomsten. I detta arbete bedöms äktheten, d.v.s. att källan svarar mot vad den utger sig för att vara.” Eller vad andra utger den för att vara, kan man tillägga.

Den moderna bibelforskningen är enig om att vi inte vet vem eller vilka som skrev evangelierna. Det är en avgörande svaghet hos Nya Testamentet som historisk källa. En av de viktigaste förutsättningarna för att en text ska kunna göras trovärdig är att man vet hur den kommit till. Sedan kan man gå vidare med övriga källkritiska verktyg som samtidighet, oberoende, tendensfrihet etc.
Ibland hör man Jesusforskare påstå att proveniensen är lika osäker för andra antika källor. Det är fel. Vi har många antika källor där proveniensen är otvivelaktig. Vi vet att Julius Caesar skrev om sina krig i Gallien i rapporter till senaten i Rom, vi vet att Cicero skrev sina brev (fyra tjocka volymer på svenska). Loeb Classical Library har gett ut 518 volymer antika texter där författarskapet är oomtvistligt för praktiskt taget samtliga. När det gäller proveniens har Nya Testamentet alltså ovanligt stora svagheter som källa jämfört med de flesta andra bevarade antika källor.

Giltiga fakta
Till skillnad från jesusforskarna vaskar den vetenskapliga källkritiken först bort osäkra uppgifter. Förhoppningsvis blir det då kvar så många giltiga fakta att de kan kopplas samman till vederhäftig historia med hjälp av logiska slutsatser. Inom vetenskaper där resultaten inte kan bekräftas med experiment avgörs vad som är giltiga fakta genom att forskare granskar varandras resultat och kommer till en uppfattning som delas av en betydande majoritet, som tillämpar vetenskaplig metod. Forskarmajoritetens uppfattning kan ändras i takt med att den vetenskapliga metoden förfinas och/eller att nya fakta tillkommer. Det gör inte resultaten mindre trovärdiga, tvärtom, ständig prövning ökar tillförlitligheten. Det kallas forskningskonsensus. Eviga sanningar hör hemma i tron, inte i vetenskapen.

Eftersom jesusforskarna inte kommer någon vart med historisk metod eller ens de egna autenticitetskriterierna har allt fler börjat dra in Gud i sina ”historiska” förklaringsmodeller. Men först talar de förstås stort om hur vetenskapliga de är.

I Sverige heter den mest framträdande akademiska representanten för den linjen Bengt Holmberg, professor emeritus i Nya Testamentets exegetik vid Lunds universitet, präst i Svenska kyrkan och biskopskandidat i Göteborg 1991.

I sin bok Människa och mer: Jesus i forskningens ljus från 2005 påstår han att många forskare i dag inkluderar Jesus underverk i ”listan på vad som är historiskt sannolikt”. Enligt honom beror det på att forskningen om Jesus ”nu har börjat befria sig från upplysningstidens verklighetsuppfattning att allt övernaturligt är mytologiskt”. Holmberg avslutar sin bok med att sanningen om Jesus inte kan greppas av någon forskning, men att den är ”en hjälp för tron att finna denna sanning, en gåva från Gud till vår tid och kultur, som vi har fått för att djupare förstå och tillägna oss det största som har hänt på vår jord.”

Det kan Holmberg få tycka så länge han skriver egna böcker under eget namn. Men han finns också med i en av de mest använda akademiska läroböckerna i ämnet religionsvetenskap/teologi. Boken heter Jesus och de första kristna. Inledning till Nya Testamentet. Den är från 2008, omfattar drygt 500 sidor och kom ut på Svenska kyrkans förlag Verbum. Holmbergs avsnitt handlar om den historiske Jesus. Han förklarar sig här vilja ge ”en på vetenskaplig forskning baserad bild av människan Jesus” och betecknar det han gör som ”vetenskaplig historieskrivning”. Sedan han försökt skaffa sig legitimitet med detta, byter han fot och påstår att historievetenskapens metodregler har en ”självvald begränsning” som gör det lockande att ”gå vidare till upplysningens kunskapsteoretiska misstag”. Det är att ”påstå att det inte finns mirakel, profetior, Gud och gudomliga ingripanden i mänsklig verklighet”. Men Holmberg ser fram emot att nya värderingar ska styra forskning och undervisning i framtiden. Han skriver uppskattande att många forskare ”numera” är benägna att se Jesus ”botanden och demonutdrivningar och andra underverk […] som historiska händelser”.

Kristen infiltration
I Sverige finns det alltså etablerade akademiker som först påstår att de sysslar med vetenskaplig historisk forskning och sedan hävdar att Gud ingriper i den mänskliga historien och att Jesus mirakler ska betraktas som verkliga historiska händelser. De försöker döpa om sin tro till vetenskap för att smussla in den på universiteten eller bilda fristående indoktrineringsanstalter och kalla dem akademier.

Vi känner igen tekniken från kreationisternas försök att infiltrera biologin genom att utnämna Gamla Testamentets skapelseberättelse till vetenskap och kräva plats för den i skolundervisningen i biologi. Runt om i världen står naturvetare på vakt mot dem. Nu är det alltså dags att utöka bevakningen även till andra områden, till exempel den variant av historia som sprids inom ämnet religionskunskap vid våra universitet. Även den undervisningen och forskningen ska hållas fri från religiös propaganda som försöker gömma sig under beteckningen vetenskap.-

Lennart Lundmark är fil.dr i historia, tidigare länge verksam vid Umeå universitet. Hans bok Tvivlarens guide till Nya Testamentet (Fri Tanke) kom ut 2013.

Referenser
En lämplig utgångspunkt för den som vill ha en inblick i Jesusforskningens historia är Albert Schweitzer: Von Reimarius zu Wrede (1909), i billig amerikansk utgåva som The quest for the historical Jesus (omtryck, urspr. 1911). En starkt förkortad svensk utgåva kom 1955 under titeln Jesu liv i forskningens ljus. David Friedrich Strauss Das Leben Jesu (1834) är lätt tillgänglig på internet i den engelska versionen The life of Jesus. Den finns även inläst av frivilliga på librivox.org. Den första svenska utgåvan från 1841 är förkortad och svåråtkomlig. 
1900-talets huvudverk inom den kritiska Jesusforskningen är Rudolf Bultmann: Die Geschichte der Synoptischen Tradition (1921), i engelsk utgåva The history of the synoptic tradition (1963).
Den som vill orientera sig i de senaste årens Jesusforskning gör det lämpligen i Handbook for the study of the historical Jesus, Vol. I-IV. (Brill 2011, 3652 s.)