Det förflutnas magi
Publicerat i Folkvett nr 1/2006.
Hiding the elephant. How magicians invented the impossible. Jim Steinmeyer. London: William Heinemann, 2004. ISBN 0-434-01325-0. 352 s.
Trollerihistoriska skrifter brukar sällan nå utanför trollkonstnärernas egen krets. Jim Steinmeyers bok är ett anmärkningsvärt undantag eftersom den har nått massmarknaden. Ämnet är optiskt trolleri, d.v.s. i huvudsak trollkonster som bygger på speglar.
Startpunkten är några teaterföreställningar på 1860-talet där man uppnådde märkliga effekter med hjälp av en stor, för publiken omärkbar, glasskiva framför scenen. Publiken såg det som hände på scenen, bakom glaset. Samtidigt såg de reflektionerna i glaset av skådespelare som rörde sig i ett dolt område nedanför scenen (ungefär på orkesterdikets plats). De senare framträdde för publiken som halvgenomskinliga spöken som rörde sig bland personerna på scenen. Detta måste ha varit en imponerande effekt.
Fortsättningsvis är det dock främst speglar, alltså inte genomskinliga glasskivor, som använts i det optiska trolleriet. Speglar kan användas på en lång rad olika sätt på en scen, men vanligast är att de används för att gömma föremål eller personer. Ett exempel på detta är att snedställda speglar i ett skåp kan dölja en person. I stället för personen ser man en spegelbild av en vägg, och om speglarna är rätt placerade ser man ett tomt skåp. En person kan alltså kliva in i skåpet och få dörren stängd bakom sig. Hon ställer sig längst bak och fäller ut speglarna framför sig. När dörren öppnas ser det ut som om hon försvunnit.
Det är svårt att arbeta med speglar på scen. Minsta fläck eller reflektion kan plötsligt bryta illusionen. Speglarna måste vara ständigt välputsade. Dessutom begränsar de rörelseutrymmet på scenen. I varje trick med speglar finns det en ”safe zone” som man måste hålla sig inom. Annars kan publiken helt plötsligt se en speglad skymt av trollkonstnären, vilket gör spegelns närvaro pinsamt uppenbar.
Trollerikonsten är en fascinerande kombination av teknik och scenkonst. Den senare delen glöms ofta bort av personer som anser sig ”veta” hur ett trick görs så snart de vet hur det fungerar rent tekniskt. Ur den utövande trollkonstnärens synvinkel är den sceniska framställningen ofta den stora utmaningen. Eller, som den engelske trollkonstnären David Devant uttryckte saken: ”Att påstå att en person som kan visa några trick är en trollkonstnär är ungefär lika absurt som att säga att en person som kan Köpmannen från Venedig utantill är en skådespelare”.
Den sceniska framställningens betydelse kan illustreras med ett trick ur den kände 1800-talsmagikern Robert-Houdins repertoar som Steinmeyer nämner. På 1840-talet uppträdde Robert-Houdin med en låda som ”genom trolleri” kunde göras lätt eller tung. En publikmedlem fick prova att lyfta lådan, som gjordes omväxlande lätt och tung (med hjälp av en elektromagnet under scenen). Efter ett tag förbättrade Robert-Houdin tricket genom att flytta fokus från lådan till publikmedlemmen. Denne fick först lyfta lådan vilket gick med stor lätthet. Därefter riktade Robert-Houdin trollstaven mot honom och sade sig göra honom orkeslös med trolleri. Efter detta kunde han inte lyfta lådan. Med denna förbättrade rutin blev numret mycket bättre. Dess rent tekniska del var densamma, men den sceniska framställningen hade avsevärt förbättras.
Robert-Houdins låda skulle knappast förbrylla dagens publik särskilt mycket. De flesta har (förhoppningsvis) själva provat elektromagnetismens principer i någon fysiklaboration på högstadiet. Ett annat trick som har förlorat i värde är John Nevil Maskelyne’s ”Psycho” som blev mycket uppmärksammat när det förevisades första gången i London är 1875. Psycho var en mekanisk miniatyrmänniska (vi skulle i dag säga robot) som kunde välja på ett intelligent sätt mellan spelkort, och räcka fram det valda kortet till trollkonstnären. Psycho var placerad på en liten trälåda som i sin tur stod på en hög glascylinder. Glascylindern var genomskinlig så att publiken kunde se att det inte fanns några trådar eller elektriska ledningar som kunde användas för att styra Psycho. (Automaten styrdes genom tryckförändringar i den luft som passerade genom glascylindern.) Idag, när nästan alla barn har lekt med radiostyrda bilar, skulle Psycho nog inte få många ögonbryn att höjas.
Andra trollerinummer har blivit inaktuella därför att de refererar till vardagsupplevelser som den moderna publiken inte längre har. Steinmeyer nämner ett utmärkt exempel på detta. Ännu i början av 1900-talet använde man strutar i specerihandeln för att förpacka lösviktsvaror som mjöl och socker. Den tidens trollkonstnärer utvecklade mängder av trick med strutar. När strutarna ersattes av påsar blev dessa trick föråldrade.
I trollerihistorien kan vi se fascinerande återspeglingar av hur människors tankesätt och föreställningsvärld har förändrats. Därför borde trollerihistorien ”komma ut”, lämna sin undanskymda plats i halvhemliga illusionistpublikationer, och utveckla kontakter med den professionella historievetenskapen. Steinmeyers bok är ett viktigt bidrag till en sådan utveckling.