Nyandlighetens psykologiska rötter

Publicerat i Folkvett nr 2/2006.

Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm, frågar sig var gränsen går mellan nyandlighet och vidskepelse, och varför någon tror på någotdera.

Den moderna nyandligheten har sitt ursprung i kritiken av det västerländska samhället som växte fram under 1960-talet i USA. Den rörelsen hade tre skepnader: den politiska revolten, drogkulturen och nyandligheten. Senare kom nyandligheten att skilja sig från politisk radikalism och drogkultur och anta en ”snäll” form som kunde accepteras i vida kretsar, även i vårt land. Svenska Dagbladet publicerade under flera decennier okritiska reportage om diverse gurus och deras nyandliga läror – något liknande hade knappast varit möjligt om det rört sig om politisk radikalism eller förespråkare för drogmissbruk.

Syftet med denna artikel är emellertid inte att närmare analysera nyandlighetens sociala och politiska bakgrund och funktioner, även om det är ett tema som verkligen förtjänar en utredning. Syftet är i stället att se närmare på den psykologiska dynamiken bakom nyandliga föreställningar. Jag börjar med en diskussion av vidskepelse, som ju ligger nära nyandligheten, men också skiljer sig på några punkter från den.

Vidskepelse

Videskepelse är obefogad tro på påståenden. Det handlar ofta – men inte alltid – om påståenden om det mystiska och övernaturliga. Det kan också handla om mera alldagliga, men lika ytliga och obefogade, uppfattningar. Vidskepelse skapar fruktan och ibland paranoida föreställningar, som tilltro till konspirationsteorier. Vidskepelse hindrar oss att handla rationellt, t.ex. att söka effektiv och vetenskapligt grundad behandling för sjukdomar. Vidskepelse har troligen alltid funnits och finns idag mer än någonsin.

Vidskepelse är ett resultat av bristande utbildning, låg begåvning och destruktiva tankemönster. Ingen av dessa faktorer är i sig nödvändig men kanske är var och en tillräcklig i sig för att vidskepelse ska utvecklas. Vidskepelse kan också vara resultatet av grupprocesser, helt enkelt en fråga om påverkan från närstående eller från auktoriteter hos en person som har psykologiska behov av att underkasta sig auktoriteter. Vidskepelse kan även vara kulturellt betingad och vida spridd inom ett samhälle, alldeles bortsett från individuella faktorer. Jag tänker på sådana exempel som häxprocesserna.

På individnivå handlar det om att hantera osäkerhet, hålla oro och ångest i schack och att göra sig själv märkvärdig. Vidskepliga föreställningar är ju lite ovanliga och ”märkliga”, som detta med att ingen människa varit på månen trots amerikanska försäkringar om motsatsen, eller att sfinxen vid Giza skulle vara minst 10 000 år gammal. Detta är förstås nonsens men inte lätt att genomskåda för den som inte har omfattande teknisk och vetenskaplig kunskap. TV-kanaler av typen Discovery excellerar i att sprida sådana ”intressanta” program som det är omöjligt för den tekniskt och vetenskapligt obevandrade att ta självständig ställning till. På Internet brukar det vara lätt att finna länkar till den nödvändiga tekniska kritiska analysen som visar att människan varit på månen, men mitt intryck är att intresset för sådan information är mycket ljumt, för att uttrycka det milt.

På individnivå finns det vissa egenskaper hos vidskepligheten som är intressanta att notera. För det första handlar det om att man iakttagit, eller trott sig iaktta, vissa samband. Inom idrotten lär det vara vanligt att man utför vissa rituella handlingar i samband med tävlingar, kanske helt enkelt för att man gjort så tidigare och då haft framgång. Det typiska för sådana vidskepliga handlingar är att deras samband med framgång är helt ogenomskinligt. Det finns ingen teori som kan hjälpa oss att förstå varför vi ska gå genom just detta till synes meningslösa beteende, men för säkerhets skull gör vi det ändå. Likheten med magi är uppenbar. Trollformler är obegripliga men tror man på dem är de nyttiga, eller skadliga, vad som nu önskas.

För det andra handlar det om ångest och oro. Vanlig enkel vidskepelse håller en del oro i schack, men kanske inte speciellt mycket. Vidskepelse verkar snarare bidra till att skapa oro, och extrema exempel på det ser vi i magiska föreställningar av typ voodoo. Den som tror att det onda ögat satts på honom med en förbannelse om att han snart ska dö, kan mycket väl komma att dö just av sina magiska övertygelser och den ångest de utlöst (”Voodoo death”).

Nyandlighet

Vidskeplighet skiljer sig från nyandlighet genom att vara mera splittrad, bestående av tro på ett antal från varandra skilda och var för sig godtyckliga föreställningar. Nyandlighet handlar mera om integrerade trossystem. Jag och Anders af Wåhlberg (Sjöberg & af Wåhlberg 2002) fann i en studie att nyandliga föreställningar och attityder inte hade något samband med traditionell vidskepelse. Nyandlighet hade däremot samband med traditionell religiositet. Det är inte lätt att se psykologiska skillnader mellan traditionell religiös tro och nyandlighet. I samtliga fall rör det sig ju om tro på en andlig värld bortom den materiella som vi kan se och ta på, och om tro som är stark, trots att bevis för den saknas. Uppenbarligen fyller sådana föreställningar viktiga funktioner för många människor. Det handlar om behovet av att känna att tillvaron har en mening och att döden inte är dess slut. Människor kan komma att tro på vad som helst, om det marknadsförs på ett skickligt sätt, och om de får socialt stöd, alltså om andra i deras omgivning har samma tro. Detta förhållande har i alla tider exploaterats av sektledare, både ekonomiskt och emotionellt (Sjöberg 2000).

Det finns alltså en tydlig rot till nyandligheten i grundläggande existentiella behov. När dessa inte längre fylls av traditionell religion tar andra dogmer över, eller så anpassar sig den traditionella religionen till de nya villkoren och blir även den ”nyandlig”. För en tid sedan fick jag i min brevlåda reklam från den lokala svenska kyrkan där de inbjöd till ”helig dans”. Det verkade vara en innovation och inget jag fick lära mig som konfirmand en gång i tiden. I dagarna (november 2005) går samma kyrka ut med helsidesannonser där de lovar att de kan motverka ”stress”, närmast ett löfte om att ge psykoterapi som ska göra oss lugna och lyckliga. Inte heller det har speciellt mycket att göra med Bibelns budskap. Det är en sekularisering som äger rum inom den traditionella religionens egen kärna. Det är märkligt också med tanke på att den icke-kristna nyandligheten ingalunda väjer för att ge andliga tolkningar, samtidigt som den utlovar en mängd goda psykologiska resultat.

Vetenskap och nyandlighet

Vetenskapens enorma prestige har gjort det frestande för de nyandliga att uppträda som om deras idéer vore vetenskapliga. Ett av de bättre exemplen är Capras idéer om österländsk mystik och modern fysik (Guttman 2005). Här har det funnits stora pengar att tjäna på medias och människors aningslösa godtrogenhet och okunnighet. Naturmedicinen är en stor industri som huvudsakligen bygger på obevisade påståenden men som gör vetenskapliga anspråk. Tron på sådant som akupunktur underbyggs vanligen av påståenden om att ”det har utövats i tusentals år” som om det vore ett bevis för att metoderna fungerar. Många vanföreställningar har funnits i tusentals år. Det finns alltid en placeboeffekt som ger medvind åt ”behandlingar” hur verkningslösa de än är i sig själva. Eftersom man känner av placeboeffekten tror man att behandlingen har de effekter den ger sig ut för att ha.

Vetenskapen skapar ständigt ny kunskap och vidgar våra horisonter. Nya frågor ställs så fort en fråga är besvarad. Respekten för vetenskapen är stor, men förståelsen är ganska bräcklig. Kanske är också intresset relativt svagt, det är svårt och arbetsamt att försöka förstå de nya resultaten och teorierna. Kan vetenskapen ersätta traditionell och nyandlig religion? Kan man hoppas på en helt igenom rationell människa? Skulle förbättrad utbildning om vetenskapens landvinningar och vetenskaplig metod leda till ett rationellt och harmoniskt samhälle? Det låter som en fantastisk tanke, eftersom konflikter mellan människor och stater säkert har många orsaker, varav ytliga kunskaper och vidskepelse möjligen kan vara en, men bara en (Sjöberg in press b).

Det är ett futilt hopp, av det enkla skälet att vetenskapen inte syftar till att ge livet mening. Hur skulle vetenskapen kunna hitta en mening i världen som den är beskaffad och vad skulle en sådan mening kunna bestå av? Det är på den grundläggande frågan som religionerna ger ett omedelbart svar, som kan accepteras av många och därigenom fylla en positiv funktion i deras liv. Men denna funktion får man till ett högt pris, eftersom sektledare och andra exploatörer utnyttjar människors utsatthet för sina egna syften. Den ekonomiska och emotionella exploateringen i religionens och ”psykologins” namn är skamlig (Milton 2002).

Kognitiva eller affektiva faktorer?

Daniel Kahneman fick nobelpriset i ekonomi häromåret och är känd för sina arbeten tillsammans med Tversky om kognitiva begränsningar. De etablerade på 70-talet idén att människors bristande rationalitet beror på otillräcklig kapacitet att behandla information, inte på emotionella och motivationella faktorer (Tversky & Kahneman 1974). De gjorde små eleganta experiment som illustrerade tesen att feltänk (”cognitive bias”) följde genvägar, heuristiska regler, i tänkandet. Dessa resultat har vunnit stor tilltro, men märkligt nog finns det inte mycket som stödjer påståendena, utöver de små experiment som Tversky & Kahneman rapporterade. Det är troligt att teserna blivit populära bland annat för att de tycks understödja optimistiska slutsatser: om människor ”tänker fel” borde det vara möjligt att rätta till saken genom utbildning.

Jag minns från ett symposium hur Kahneman gång på gång upprepade ”If people don’t understand probabilities, they should be educated”. Men inget tyder på att utbildning har sådana generella och positiva effekter. Även högt utbildade och mycket intelligenta personer kan ha de märkligaste vanföreställningar. Det handlar inte om kognitiva feltänk, utan om önsketänkande (Sjöberg in press a) och om emotionella faktorer. Önsketänkandet leder till starka positiva samband mellan faktorer som egentligen, i en rationell värld, skulle vara oberoende eller negativt relaterade. Det som vi eftersträvar är oftast dyrare eller på andra sätt svårare att uppnå ju mera eftertraktat det är. Skälet är bl.a. att det finns marknader där många individer konkurrerar om det som är eftersträvansvärt. Men attityderna fungerar inte på det sättet.

I en undersökning som gjordes inför folkomröstningen om medlemskap i EU samlade jag in bedömningar av dels attityden till medlemskap, dels åsikter om vilka effekterna av medlemskap skulle bli (Sjöberg 1996). De senare bedömdes både med avseende på sannolikhet och värde. För varje individ beräknades korrelationen mellan sannolikhet och värde, över ett ganska stort antal tänkbara resultat av medlemskap, närmare bestämt 35 stycken. Figur 1 visar ett mycket starkt samband mellan attityd, alltså den övergripande bedömningen av medlemskap kontra icke medlemskap på ena sidan, genomsnittlig korrelation mellan värderingar och sakuppfattning på den andra. Vad vi ser är ett människor knappast gjorde några distinktioner mellan vad de önskade (attityden, värderingarna) och sakåsikterna. De senare kanske var påverkade av ”heuristiska regler” och feltänk, men det verkar inte speciellt troligt. Förklaringen till resultatet är i stället att det finns en bakomliggande mental struktur, som kan kallas en föreställning (”image”) som styr tankarna och som avspeglas i allt som sägs i ämnet (Sjöberg & Biel 1983).

I en annan studie visade jag och Henry Montgomery (Sjöberg & Montgomery 1999) att sakåsikter och värderingar troligen konstrueras s.a.s. ”on-line” i en retorisk kontext; omdömen om verkligheten utformades som det var önskvärt för att få argument i en debatt. Alla som följt den politiska debatten känner troligen igen detta fenomen, men det är mera generellt än så. Vi styrs på ett subtilt och bedrägligt sätt av våra affektiva reaktioner, och vi konstruerar argument för beslut som egentligen fattats på en annan och mera primitiv nivå än det analytiska tänkandet (Montgomery 1989), som vi stoltserar med att företräda.

De affektiva processerna styr och de kognitiva används för att berättiga de åsikter och beslut som fattas på helt andra grunder än de rationella. Det finns nästan oändliga möjligheter att konstruera skeva argument för vad som helst. Det är en intressant fråga varför vi vantrivs så med att ha en skeptisk och ifrågasättande inställning. Det är ju den som är förutsättningen för att vi ska anpassa oss till realiteterna. Troligen finns det en motsättning mellan handlingskraft och skepsis. Det är tron som försätter berg, inte det intelligenta tvivlet.

Slutsats om nyandligheten

Tron på nyandliga föreställningar har förmodligen inte mycket att göra med kognitiva begränsningar i sig. Det är affektiva processer som styr, på samma sätt som man kan se den psykologiska dynamiken på andra attitydområden.

Referenser

Guttman, B.S. 2005. How do you solve a problem like a (Fritjof) Capra? Skeptical Inquirer 29. Amherst, New York.
Milton, J. 2002. The road to Malpsychia. Humanistic psychology and our discontents. San Francisco: Encounter Books.
Montgomery, H. 1989. From cognition to action: the search for dominance in decision making. Montgomery & Svenson (red.). Process and structure in human decision making. Chichester, England: Wiley.
Sjöberg, L. 1996. Riskuppfattning och inställning till svenskt medlemskap i EU. (Risk perception and attitude to Swedish membership in the EU). Stockholm: Styrelsen för Psykologiskt Försvar.
– 2000. Exploatering av ångestkapitalet. Folkvett 2000:3-4.
– In press a. The distortion of beliefs in the face of uncertainty. International Journal of Management and Decision Making. Inderscience Enterprises Ltd.
– In press b. Will the truth makes us free? (Recension av Reality check. What your mind knows, but isn’t telling you). PsycCRITIQUES – Contemporary Psychology: APA Review of Books. American Psychological Association.
Sjöberg, L. & af Wåhlberg, A. 2002. Risk perception and New Age beliefs. Risk Analysis 22. New York: Plenum Press.
Sjöberg, L. & Biel, A. 1983. Mood and belief-value correlation. Acta Psychologica 53. Amsterdam.
Sjöberg, L. & Montgomery, H. 1999. Double denial in attitude formation. Journal of Applied Social Psychology 29. Washington.
Tversky, A. & Kahneman, D. 1974. Judgment under uncertainty: heuristics and biases. Science 185. American Association for the Advancement of Science.

Figur 1. Genomsnittlig korrelation mellan värderingar och sakåsikter prickade mot attityd till medlemskap i EU.