Retoriskt självbiografisk arkeologi

Publicerat i Folkvett nr 2/2006.

Med historien i ryggen. Om den arkeologiska uppgiften. Fredrik Andersson. Occasional papers in archaeology 37. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet 2005. 185 s. ISBN 91-506-1795-8.

När man öppnar en avhandling i arkeologi förväntar man sig förmodligen att bli informerad om bevarade spår från gångna tider. Det här är en helt annan slags avhandling. Den handlar om arkeologiämnets uppgifter och möjligheter i samtiden. Reflektioner om detta är förstås mycket välkomna. En avhandling med ett sådant tema skulle kunna belysa viktiga metodfrågor inom arkeologin och dess relation till andra historiska vetenskaper. Tyvärr uppfyller dock denna avhandling inte några sådana förväntningar.

Redan själva ansatsen är allt annat än lovande. Författaren beskriver inledningsvis sin avhandling som ”en retoriskt självbiografisk text” och framhåller:

Texten talar inte endast om mig, utan framför allt till mig, vilket utgör en hermeneutisk position där skrivandet av texten inte blir traditionellt hypotesprövande utan en form av improvisation där mottagandet (som även är mitt eget) inte är självklart eller förutbestämt.

Att skriva för sig själv duger inte i forskningssammanhang. Forskning handlar om att producera allmängiltig kunskap. Detta är ett grundläggande krav som är gemensamt för alla forskningstraditioner, även de hermeneutiska. Man kan inte friskriva sig från detta genom att hänföra sin forskning till en särskild tradition.

Författaren har läst en samling kritiska texter om arkeologin, särskilt inom den s.k. postprocessuella traditionen. Avhandlingen består av referat och reflektioner kring dessa texter. Den är dock så otydligt skriven att det på många ställen är svårt att veta om författaren ”bara” refererar en annan text, om han refererar den instämmande, eller ger uttryck för helt egna uppfattningar. Dessutom innehåller avhandlingen många formuleringar som är mycket svårtolkade även i andra avseenden. Några exempel följer.

Arkeologin ska ”undvika att bygga på ett möte med ett förflutet som a priori”. Denna formulering verkar bygga på ett missförstånd om vad ”a priori” betyder. Det är en filosofisk fackterm som något förenklat kan översättas som ”oberoende av erfarenhet”. De traditionella arkeologer som författaren argumenterar mot har verkligen inte hävdat att arkeologisk kunskap är oberoende av (empirisk) erfarenhet. Att döma av sammanhanget tror författaren att a priori betyder ”förutbestämt” eller något liknande.

”… så söker jag i (den postprocessuella) arkeologin ett tecken på metafysisk tillhörighet”. Vad är metafysisk tillhörighet? Ordet metafysisk verkar här användas som ett allmänt förstärkningsord, inte i sin gängse filosofiska bemärkelse.

Vi ska enligt författaren ”försöka acceptera paradoxen att det förflutna existerar samtidigt med samtiden”. Detta låter måhända djupsinnigt vid första läsningen. Men läs då noggrannare. Vilken innebörd måste vi ge ordet ”existera” för att kunna hävda att det förflutna existerar samtidigt med samtiden? Vidare, vilken innebörd måste vi ge ordet ”samtidigt” för att detta påstående ska kunna stämma överens? Vi måste uppenbarligen definiera begreppen tämligen okonventionellt för att få det hela att gå ihop. Nästa fråga som då inställer sig är: vad, om något, kan vi vinna genom en sådan omdefiniering? Har vi vunnit några nya insikter och i så fall vilka?

”Historien är alltid mer verklig än det den talar om.” Vad betyder detta? I vilken betydelse av ordet ”verklig” kan en skildring vara mer verklig än det som den skildrar?

”Strävan mot en mer modern arkeologi borde därför leda till att ämnet förångas.” Ett kemiskt ämne kan förångas, men vad betyder det att ett akademiskt ämne förångas?

Författaren eftersträvar ”en arkeologi som ger sig hän åt en pluralitet och som skapar en grönskande dynamik och diskussion, utan att omfamnas av en skrikig relativism.” Vad betyder det att relativism är skrikig? Är en oskrikig relativism acceptabel, och hur skiljer man dem åt? Handlar förresten inte skrikighet om hur en ståndpunkt presenteras snarare än om dess innehåll?

”Den vetenskapliga arkeologin tjänar på så vis som en auktoritet som kan binda nuet.” Vad menas med att binda nuet?

”Är vi arkeologer utrustade, eller villiga, att upplösa den moderna dikotomin mellan subjekt och objekt?” Hur gör man när man upplöser uppdelningen mellan subjekt och objekt, om subjektet (forskaren) föddes några tusen år efter att objektet (t.ex. en gravsatt bronsålderskvinna) dog?

Det är lätt att ge ett djupsinnigt intryck med hjälp av ord som flertalet läsare känner igen men inte behärskar tillräckligt väl för att kunna bedöma hur de används. Denna avhandling kan, sorgligt nog, användas som en exempelsamling på sådan skenbar djupsinnighet. Ur akademisk synvinkel måste detta misslyckande framför allt vara ett resultat av bristfällig handledning. Mot bakgrund av avhandlingens omfattande referenser till filosofisk litteratur och terminologi borde det ha varit en självklarhet att förse doktoranden med en handledare från filosofiämnet.

Trots alla otydligheter har avhandlingen ett omisskännligt ideologiskt budskap. Författaren vill ge upp idén att arkeologin kan ge tydliga besked om hur det förflutna var. ”Den sanning vi uttalar är beroende av vår position i tiden och rummet, och kan uppfattas som sann eller riktig endast utifrån vår kulturella, ideologiska och sociala kontext.” Vad finns det då att sätta i stället? Jo, naturligtvis att anpassa historiebilden efter vad som passar våra nuvarande syften. I boken framhålls starkt att arkeologin har till uppgift att göra just detta, att skapa berättelser som passar nutiden. Författaren uttrycker ”en vilja att kunna hierarkisera representationer av det förflutna, där historier som är relevanta för samtiden är ?riktigare? eller ?sannare? än andra.” Han säger rentav att ”vi ska ta vårt ansvar och aktivt skapa en historia för samtiden”.

Då är vi tillbaka i gångna tiders historieskrivning. Så länge det funnits ett skriftspråk har kungasmickrare och andra opportunister sysslat med att ”aktivt skapa en historia för samtiden”. Det krävdes på sin tid ett stort arbete och en hård intellektuell självdisciplin för att ersätta den traditionen med en akademisk historievetenskap som gör sitt yttersta för att så långt möjligt utröna hur det verkligen var, och som samtidigt tydligt klargör den historiska kunskapens gränser. I Sverige genomfördes detta lyft till stor del under 1900-talets första årtionden.

Man måste vara mycket historielös för att överge dessa landvinningar i tron att man håller på att utveckla något slags nyare och bättre arkeologi och historievetenskap, när man i själva verket bara återgår till den slappare hållning till källor och spår som rådde före den moderna historievetenskapens framväxt. Historielösheten kan uppenbarligen vara ett problem till och med på de institutioner som har till uppgift att utforska det förflutna.

Recensionen publicerades första gången i Fornvännen 2006:1.