I Sydsvenskan den 19 april ägnas sex helsidor (nedkortat i webversionen) åt Lunds Universitets professur i hypnologi och parapsykologi och åt dess professor Etzel Cardeña. Professuren har varit kontroversiell ända sedan den utlystes för tio år sedan, både vad gäller ämnet i sig och även Etzel Cardeñas person. Att det är problematiskt att ett statligt universitet urholkar sitt förtroendekapital är uppenbart för var och en, och Sydsvenskans artikel visar precis varför.
De uttalanden som Cardeña gör är mycket märkliga när han till synes bekymmerslöst för fram svepande påståenden som ofta saknar rim och reson. Och detta utan att man ens behöver gå in på det problematiska att ett universitet forskar om så världsfrånvända ämnen som tankeöverföring, själavandring eller fjärrskådande.
Cardeña börjar med att förklara parapsykologins dåliga rykte med att namnet är fel. Ett annat namn skulle ge ämnet mer legitimitet, vilket nog är väldigt tveksamt. Han hävdar vidare det visst finns bevis, ”inte perfekta bevis, men ändå”. Det säger sig själv att detta inte är en särskilt vetenskaplig inställning. Det är inte så att dåliga bevis kan ersätta bra bevis bara för att bra bevis saknas.
Nästa kullerbytta kommer sedan när han förklarar frånvaron av bra bevis med ett par nya påståenden: 1. Vi kan inte styra ”psi” (dvs parapsykologiska förmågor) med viljan, och: 2. “Psi” gör sig framför allt påmind i extrema situationer. Ingen förklaring ges till varför han utgår från detta, men han hävdar att följden blir att det är i stort sett omöjligt att testa ”psi”. Det här är ett typiskt exempel på ”special pleading”, dvs att man ägnar sin tid åt bortförklaringar istället för att bedriva seriös forskning.
Som fortsättning kommer det märkligaste uttalandet av alla: Han påstår att det bästa sättet att testa “psi” skulle vara att ta livet av en stor grupp anhöriga till skickliga psi-kommunikatörer för att testa deras reaktion. Är detta verkligen ett uttalande av en seriös forskare? Visst borde man med lite tankemöda kunna konstruera ett effektivt experiment som också är etiskt acceptabelt? Men det verkar som om Cardeña fokuserar mer på att tänka ut ursäkter än på att göra riktig forskning.
Artikeln fortsätter sedan över flera sidor i samma anda, men Cardeñas argument blir inte bättre och är för många för att bemötas. Man kan inte låta bli att undra hur det kan vara möjligt för en person att ägna så mycket tid åt någonting han inte kan identifiera, inte kan påvisa och inte kan ge någon plausibel grund till, och ändå inte erkänna att det han söker efter kanske inte finns.
Som avslutning på intervjun beklagar sig Cardeña och hävdar ”Att vara parapsykolog på heltid är kort sagt att framleva ett forskarliv med ett försvarstal i ständig beredskap”. Om Sydsvenskans artikel ger en rättvis bild av hans metoder och argument så får han nog acceptera den saken.
Sydvenskan 19 april 2015 (betallänk)