post id: 30599
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=30599
  

En galvanisk cell från det antika Persien?

Det så kallade Bagdad­batteriet är ett arkeologiskt fynd från en utgrävning 1936 vid Khujut Rabu utanför Bagdad, Irak. Fyndet består av tre delar: en 15 cm hög terrakotta­urna, en 9 cm hög och 2,5 cm bred koppar­cylinder samt en sönderrostad järnstav. Rester av tjära vid urnans öppning indikerar en försegling av asfalt. Järnstaven sticker upp ca 1 cm ovanför förseglingen.

1938 presenterade Wilhelm König vid Iraks Nationalmuseum sina hypoteser kring Bagdad­batteriet i publikationen Forskning och framsteg. I artikeln ”Ett galvaniskt element från Partien?” spekulerade König i att fyndet kan ha varit en 2000 år gammal galvanisk cell som troligen använts för elektro­plätering. Argumenten som framfördes var bland annat att 1) fyndet är antikt och 2) dess komponenter motsvarar det hos ett modernt batteri, samt att 3) fynd från samma era varit förgyllda med elektro­plätering. Föremålet skulle då bevisa att kunskapen om att generera elektricitet är nästan två millennier äldre än vad konventionell historie­skrivning menar.

Analys

Svårigheterna med att testa Königs påståenden beror till stor del på två saker. Dels är dokumentationen kring utgrävningen näst intill obefintlig. Hur fyndet hanterats under åren mellan utgrävningen och tillkänna­givandet av fyndet två år senare är lika oklart. Det finns näst intill ingen dokumentation alls av stratigrafi, geologiska omständigheter, andra fynd från samma utgrävning med mera enligt dagens standard vid arkeologiska utgrävningar. Den andra försvårande omständigheten är att nya undersökningar omöjliggörs av att Bagdad­batteriet försvann när Iraks Nationalmuseum plundrades 2003. Påståenden behöver således testas utifrån den information som redan finns till hands.

Königs påstående om att Bagdad­batteriet kommer från det Partiska riket (247 f.Kr. – 224 f.Kr.) och således är 2000 år gammalt behöver då testas genom att se till kontext, material­samman­sättning, typologi och andra arkeologiska metoder för att kategorisera fynd. Vid jämförelser med andra urnor från det antika Persien kan det konstateras att Bagdadb­atteriet typologiskt stämmer överens med det Sasanidiska rikets krukmakeri, vilket skulle datera fyndet till 224 f.Kr. – 641 e.Kr. Det ändrar dock inte mycket för påståendet att kunskapen om batterier är flera sekler äldre än vad som hittills varit känt.

Att Bagdad­batteriet använts för elektro­plätering är dock ett påstående som kan testas då det finns många samtida arkeologiska fynd som är förgyllda att jämföra med. Hos samtliga av dessa har kvicksilver och andra kemiska signaturer spårats, vilket pekar på bränn­förgyllning som metod, en välkänd metod i det antika Persien.

Bagdad­batteriets potential att generera elektricitet är kanske det av Königs påståenden som är enklaste att undersöka och har så gjorts många gånger om. Att skapa ett enkelt batteri som genererar elektrisk spänning kräver inte mer än två olika typer av metaller som, om de placeras i elektrolytvätska (till exempel vinäger), skapar en elektrisk potential mellan metallerna. Detta går naturligtvis att göra även med en antik urna.

De framgångsrika reproduktioner som skapats till dags dato har dock krävt ett antal kompletterande komponenter och modifieringar för att kunna generera ens en liten stöt. Så som Bagdad­batteriet är konstruerat skulle dessutom batteripolerna vara förseglade inuti urnan, vilket omöjliggör den genererade elektriciteten att förse någonting alls med ström. Inga fynd av ledningar eller potentiellt elgenererande objektet har heller gjorts.

Den grundläggande fallgropen med att undersöka om Bagdad­batteriet kunnat generera elektricitet är dock antagandet att det ens var menat att användas som ett batteri. Ockhams rakkniv stipulerar att den förklaring som kräver minst antal nya antaganden är den mest troliga. Antingen omkullkastar Bagdad­batteriets existens all hittills ackumulerad kunskap om teknologiska framsteg genom historien, eller så är det en urna för att förvara och skydda papyrusrullar som många andra. Bara i Iraks Nationalmuseum finns andra liknande urnor och kopparcylindrar, varav många innehåller rester från förmultnade papyrusrullar.

Slutsats

Det faktum att det inte går att motbevisa Königs fundamentala påstående att Bagdad­batteriet kan ha använts för att generera ström är troligen vad som gör att det alltid kommer att finnas människor som tror att så var fallet. På samma sätt som det inte går att motbevisa gud eller existensen av ett liv ”på andra sidan” kommer troende hitta argument för vad de ser som sanning. En inbiten pseudohistoriker kan argumentera för att Bagdadbatteriet uppfunnits av ett enstaka geni som inte fick gehör av sin samtid, varför uppfinningen aldrig fick en omfattande användning, inte nämndes i samtida källor och sedermera föll i glömska. Det finns något kittlande med tanken att ”mainstream­vetenskapen” missat något fundamentalt som gör att det alltid kommer att finnas människor som föredrar att tro på det osannolika framför att erkänna att det troligen är ännu en vanlig terrakottaurna som grävts ut.

Text: Lotten Kalenius

Källor och länkar:

• Skeptoid: Draining the Baghdad Battery
• Skeptical Inquirer 20, nr 3, Gerhard Eggert: The Enigmatic ’Battery of Baghdad’
• Bad Archaeology: The Batteries of Baghdad
• Forschungen und Fortschritte 14, nr 1, sid 8-9. (1 jan 1938), Wilhelm König: ”Ein galvanisches Element aus der Partheraeit?”
• Tales of Times Forgotten, Spencer McDaniel: Debunking the So Called ‘Baghdad Battery’
• Riksantikvarieämbetet: Arkeologisk undersökning

 

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.