post id: 33938
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=33938
  

Kuriosakungen Kalle Lind berättar om den där gången när VoF gillrade en fälla för tidningsdrottningen Amelia Adamo och sedermera förärade henne 1988 års förvillarpris.
Följande text är ett kapitel ur Kalle Linds bok Människor (2018) och återges i sin helhet med författarens goda minne. (Fetstilade ord är VoF:s påhitt.)

[Nota bene: Beskrivningen av föreningen Vetenskap och Folkbildning bör tas med en stor näve salt, en lika stor portion humor och ses genom den kreativa frihetens glasögon.]

Människor som har haft fel: Amelia Adamo

1947- /// CHEFREDAKTÖR, TIDNINGSGRUNDARE, HÄRLIGT OKONVENTIONELL. /// ”NAVELDIAGNOS ÄR INTE KONSTIGARE ÄN HEALING” (UNGEFÄRLIGT CITAT).

Amelia Adamo har under nästan ett halvt sekel gjort tidningar för Kvinnor, om ämnen som Kvinnor är intresserad av: flärd, lyx, glam, rysch, pysch, riff, raff, doftljus, hudvård, dagkräm, badskum, gladsex, bodypump, zonterapi, algterapi, ljusterapi, chokladbantning, chockbantning, solarier, fitness, fittlyft, kristaller, kristallkulor, spågummor, rynkmedel, charterresor och Amelia Adamo.

Man kan kanske hävda att Adamo med denna hållning nedvärderar kvinnor. Man kan också titta på hur många exemplar av tidningarna som trycks och säljs och vilka det är som köper dem, och sedan hävda att kvinnorna nedvärderar sig själva.

Från Svensk Damtidning (en tidning med bilder på osunt solbrända adelsmän som spelar golf) och Husmodern (en tidning med bilder på grytvantar) kom Adamo på 1980-talet till Aftonbladet. Där startade hon 1984 Söndagsbladet, som höjde den knäande tidningens upplaga om än inte dess anseende. I en färgrik liten extratidning kunde den hugade läsaren läsa, kanske inte allt, för det skulle få plats med mycket bilder också, men åtminstone det viktigaste, om healing och dekorkuddar.

Bilagan blev en succé. Adamo blev en succé. Hon seglade vidare till Vecko-Revyn och startade sedan, i takt med att hon själv åldrades, tidningar för kvinnor i yngre medelåldern (Amelia), kvinnor i medelmedelåldern (Tara) och kvinnor i övre inkomstklassen (M-magasin). 2010 lanserade hon också tidningen S, där det ensamma S:et lite oväntat står för ”Sveriges smartaste snackisar”. I en Newsmillartikel 1) var Adamo extra noga med att det absolut inte står för ”skvaller” och att S absolut inte sysslade med skvaller: hennes tidning svarar istället på frågor som ”vem känner vem? Delar samma intressen?” och ”djupdyker ned i en människas historia”, ”kartlägger intressesfärer” och ”rankar intressanta människor”.2)

Alla tidningar blev succéer. Alla anknöt de på något vis till Amelia Adamo själv. Tidningen Amelia bär, som av en märklig slump, hennes namn. M-magasin har som sin gimmick att göra ett nummer svårt att skilja från ett annat. Detta kompenseras dock av innehållet. En smula i alla fall.

Oaktat hur angelägna och innehållsrika tidningar Amelia Adamo startar, så är nog det angelägnaste att innehållet ska ha plats för Amelia Adamo. För att låna den sortens klyscha som jag tror att Amelia Adamo gillar: hon har byggt sitt varumärke (=utvecklat sin personlighet och sett till att ta betalt för det). Hon har framgångsrikt lanserat bilden av sig själv som – för att dra ytterligare några klyschor Adamo nog gillar – osvensk, energirik och målmedveten, för att inte tala om okonventionell och rättfram. Framför allt har hon stigit fram som en – och den här klyschan vet jag att Adamo gillar – entreprenör.

Det idoga entreprenerandet har dessutom gett frukt. Två gånger har hon tilldelats Stora journalistpriset, ett pris Bonnier instiftat och som för enkelhets skull oftast går till Bonniers journalister. 2003 fick hon pris för Tara. Motiveringen löd inte: ”För att ha gjort en tidning som är förvillande lik alla andra tidningar i genren.” Den löd istället: för att ha ”lyft upp kvinnofrågor till var mans angelägenhet”. 1986 fick hon pris för Aftonbladets söndagsbilaga. Motiveringen löd inte: ”För att ha fyllt en tidning med fluff.” Den löd istället: ”För förnyelse av service- och underhållningsjournalistiken i Aftonbladet.”

1988 fick hon ett annat pris, som hon kanske inte spikade upp på hedersplats i hemmet. De dryga besserwissrarna seriösa vetenskapsivrarna i föreningen Vetenskap och Folkbildning gav henne priset som ”Årets förvillare”. Att Adamo råkade förvilla läsarna hade sina orsaker. Hon hade nämligen blivit förvillad själv. Av personer med anknytning till Vetenskap och Folkbildning.

Om det hela framstår som förvillande så har det alltså sina orsaker.

***

Föreningen Vetenskap och Folkbildning, vars medlemmar kallar sig ”skeptiker”, och populärt3) kallas ”voffare”, grundades 1982 och levde länge sitt liv på skuggsidan. I skum belysning – men också i full belysning – påminde de om en rollspelsklubb. Ett antal naturvetare, teknologer och marxister brukade träffas i något undanskymt skrymsle på KTH och gemensamt sitta och reta upp sig på hur pseudovetenskapen bredde ut sig i samhället. Exakt hur mötena gick till är ju svårt att veta, men man kan väl tänka sig att ordföranden frågade ”vad tycker ni om den där jämrans pseudovetenskapen?” och så sade väl någon ”jag avskyr den där jämrans pseudovetenskapen!” och någon annan fyllde i med ”den där jämrans pseudovetenskapen borde ha spö!” och så var det kaffe.

Den enda gång de såg solen var när de delade ut sina båda årliga pris. ”Årets folkbildare” var det bra priset (jfr Fantomens goda märke), ”Årets förvillare” det dåliga (jfr Fantomens dödskallemärke). Förvillare som belönats är bland annat journalister och tevekanaler som gett plats åt astrologer och medium. Folkbildare som belönats är bland annat författaren PC Jersild och sköldpaddan Skalman.

Så framlevde voffarna sin tillvaro i decennier. Likt jultomten – som de givetvis inte tror på! – steg de fram en gång om året, skiljde förnuft från vanföreställning och kröp sedan tillbaka in i skuggorna för att diskutera evidens och empiri och odla konstiga skägg.

Men under nollnolltalet hände något. Voffare och andra skeptiker började synas och höras i debatten. Kanske inspirerades de av Christer Sturmark, som ledde Humanisterna, en annan förening där man träffas för att inte tro. Sturmark nöjde sig inte med att sitta och vara skeptisk i garderoben, han ville ut och berätta för folk som trodde på Gud att sluta upp med såna dumheter. Han utlovade reda pengar till de spåtanter som faktiskt kunde spå något korrekt,4) han satte upp affischer för att propagera mot kristna friskolor och biblar på hotell. Och framför allt – han värvade Björn Ulvaeus.

Somliga retade sig på hans framtoning. Men han förde upp frågorna på agendan.

Inom VoF fanns krafter som ville göra likadant. Vidskepelsen skulle bekämpas aktivt, inte försiktigt. Och ute i landet, i ännu mer armhåledoftande källarrum än de där VoF tryckte, satt konspirationsteoretiker och kaffesumpssiare och kände sig stötta över att voffarna kallade deras humbug för humbug. De gick till motattack. Ett war of the nerds var i antågande.

 
Således slipade VoF vapnen. De fick in en artikel om homeopati på DN:s debattsida (ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för några män på KTH). Och de värvade den enda som kändes fräschare än Björn Ulvaeus – Christer Fuglesang.

Om vi 2018 tittar i spåkulan – vilket naturligtvis är trams! – så ser VoF ut att vara på frammarsch. Deras utmärkelser får större massmedial uppmärksamhet för varje år och om bara något decennium så har de kanske fått in en debattartikel i DN.5)

Men gräver man lite i historien så kan vi konstatera att människor med anknytning till VoF alltså har arbetat utåtriktat och aggressivt även förr. 1986 lade de ut ett bete till Amelia Adamo som var alldeles för saftig och välsmakande och uppåt väggarna helprilligt för att hon inte skulle sluka det.

***

Vi pratar helt enkelt om ett prank. Ett practical joke. Mikael Nyberg, journalist på vänsterkanten, och Hans Isaksson, läkare på vänsterkanten, vid tiden styrelseledamot i VoF, hade suttit någonstans i en stuga (antagligen belägen på vänsterkanten) och retat upp sig på hur Adamo börjat fylla Söndagsbladet med artiklar av typen ”Passar ert blod ihop? – Välj partner efter blodgrupp” med ingresser av typen ”Nu är det inte bara stjärnbilderna som gäller. Utan blodtyperna.”

Nyberg och Isaksson fantiserade ihop en alternativ behandlingsmetod: omfaloskopi, naveldiagnostik. De skrev en hittepåartikel där den danske journalisten Lave A Visfup gick till den danske ”omfaloskopisten” Jesper Ernst-Olesen och blev navelbehandlad. De skrattade antagligen när de formulerade flummiga resonemang om att varje cell innehåller ”en total information om hela organismen” och att man därför bör utgå från ”den centrala och livgivande naveln”. De skrattade antagligen ännu mer när Amelia Adamo köpte artikeln.6)

Reportaget beskriver hur journalisten får lägga sig på en brits och hur navelskådaren penslar hans navel med självlysande pulver, tittar på den i objektiv med 700 gångers förstoring och jämför den med en standardnavel. Därefter ställer han diagnos: ”Jag kan se att du har besvär med ryggen.”

”Journalisten” bekänner för läkaren och läsaren: ”Jo. Det stämmer. Värken från en gammal ischias gjorde sig påmind för två dagar sedan. Den strålar fortfarande nedåt högerbenet.”

Så beskriver artikeln hur navelexperten fäster en ”hudmotståndsmätare”, en ”knappnålsstor elektrod på en utvald punkt vid naveln. Och ytterligare en elektrod på höger lilltå.” Efter femton minuters svagströmsbehandling är behandlingen klar. Journalisten betygar att hans strålvärk är borta och att den fyra veckor senare fortfarande inte kommit tillbaka.

För att ge artikeln lite skenbar tyngd och stadga insisterade Söndagsbladets redaktion på att den också måste innehålla ett utlåtande från en riktig doktor. ”De säger säkert att det är bluff, men vi måste ju ha en kommentar.” Det var nu inga problem att ordna eftersom en av artikelförfattarna ju var läkaren Hans Isaksson. Det var för övrigt också han som föreställde omfaloskopisten Jesper Ernst-Olesen på bilderna som illustrerade artikeln.

Isaksson sa således i artikeln som det var: ”Som jag har fått metoden beskriven verkar den vara ett rent skämt.”

I den artikeln fanns med andra ord nyckeln för den uppmärksamme läsaren – men rimligen också för den uppmärksamme redaktören. Samma person skulle också kunna ha reagerat på journalistnamnet Lave A Visfup: ”lave avisfup” blir på svenska ”göra tidningsskoj”. Inte minst hade man kunnat reagera på att omfaloskopisten förstorade upp naveln 700 gånger, vilket torde göra förstoringen jämbördig i storlek med en smärre idrottsarena.

Inget av detta fick dock Adamo och hennes redaktion att haja till. Istället publicerades reportaget rakt av, med den påhittade journalistens antydningar om att navelelektroder nog katten kan bota ryggont och med vidhängande läkarintervju där den traditionella medicinen framstår som för jäkla betongrövad när den tråktjatar om bevisföring och sånt förnuftigt trams.

Hade Isaksson och Nyberg skrattat elakt när de kokade ner hela zonterapi-akupunktur-holistik-häxeriets ingredienser och svängde ihop en ny och ännu tossigare soppa, så skrattade de troligen ännu elakare när de meddelade TT att tidningen Aftonbladet okritiskt sörplat i sig hela anrättningen. Adamo försvarade sig:

”Men jag tycker inte att det här med navelskådning var underligare än till exempel healing, som vi skrivit om tidigare.” 7)

Vilket hon för all del har rätt i, enligt principen ett fel plus ett fel ger ett rätt. Men idén om att en galenskap ursäktar en annan är ingen accepterad idé. Att du en gång har slagit ett barn urskuldar inte att du en annan gång slår ett annat barn. Att du en gång springer naken genom staden, vilt skrikande att Jimi Hendrix lever, slätar inte över att du en annan gång trär franskbröd på fötterna och smörjer in torson i hollandaisesås.

Det var med största sannolikhet en mycket nöjd förening för vetenskap och folkbildning som kunde tilldela Amelia Adamo 1988 års utmärkelse för Årets förvillare. Inte utan självgodhet formulerade de motiveringen:

”Principen tycks vara att det som säljer inte ska ifrågasättas, allra minst med vetenskapliga argument. Amelia Adamo står i ledningen för denna navelskåderiets och det okritiska tänkandets tjänst.”

 

Fotnoter

1. 25 februari 2010
2. ”skvaller: idelt prat och spridning av rykten om andras privata och personliga affärer” (Wiktionary – den fria ordboken).
3. Åtminstone av mig
4. Nej, han behövde inte punga ut med en krona. Upptåget – som utfördes i ett Robert Aschberg-program i TV3 – var direkt inspirerat av skeptikerrörelsens guru, illusionisten James Randi. ”The Amazing Randi” instiftade tävlingen The One Million Dollar Paranormal Challenge, där en miljon dollar delas ut till den spåtant eller spökjägare som kan bevisa sina krafter. Över 600 tester har utförts. Och nej, inte heller Randi har någonsin behövt öppna plånboken.
5. Skildringen av hur VoF började visa framfötterna är lånad från Magnus Västerbros artikel ”Vem ska jag tro på?”, Filter nr 17. Tarvligheterna är dock mina egna.
6. ”Ärren som botar”, Aftonbladet 17 augusti 1986.
7. Adamocitatet från TT och beskrivningen av händelseförloppet är hämtat från mikaelnyberg.nu. Det vill säga att jag hämtat all info från en artikel av samme Nyberg som sålde dumheterna till Adamo. Risken finns alltså att den artikeln är påhittad. Risken finns till och med att originalartikeln i AB inte var påhittad, utan bara artikeln som beskriver hur artikeln hittades på. Jag ser med oro fram emot att bli Årets förvillare 2018.

 

Källor

• Kalle Lind, samlingsvolymen Människor (Roos & Tegnér, 2018), 242-249. Texten publicerades ursprungligen i Människor som har haft fel (Roos & Tegnér, 2011).
• Mikael Nyberg, ”Ett experiment”,  mikaelnyberg.nu (kontrollerad 6 januari 2024).
• Folkvett nr 1992:4, Tio år med Folkvett”, 6.
• Peter Olausson, ”Saxat ur 27 års Folkvett” (Folkvett nr 2010:4, Jubileum för envishet).
• Hanno Essén, Dan Larhammar, Aija Sadurskis m.fl., ”Skattefinansierad vård ska använda metoder som fungerar”, DN Debatt (27 september 2010).

 

Om författaren: Kalle Lind beskriver sig själv som diversearbetare i kulturbranschen. Han är författare, På spåret-finalist och samlare av udda fakta om udda människor och företeelser, vilka bereds utrymme i hans långkörarpodcast Snedtänkt.

 

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.