Besök på Harmoniexpo, del 2. Storseansen

(Del 1 hittas här)

Under mässan fanns ett antal storseanser att välja på, bland annat med Pehr Trollsveden, (känd från TV sjuan). Tyvärr var priset på 150 spänn lite för saftigt för mig och mitt sällskap, och vi bestämde oss sålunda för ”budgetalternativet” Ann-Marie Hedin som bara tog 100 kronor per person för att kontakta avlidna släktingar (och nej, vi fick inget kvitto). Vi var omkring 30 personer, övervägande del kvinnor, som samlades i en liten föreläsningssal.

Seansen började med att Ann-Marie Hedin kom inspringande och meddelade att hon hade haft en jobbig situation strax innan, eftersom det var så lång kö till toaletten.  Hon hade stressat så mycket att hon flämtade. Sekunden efteråt fick hon kontakt med den första anden, vilket gjorde att hon fortsatte med sin tunga andhämtning. Fast nu berodde den inte på att hon sprungit från toan, utan för att anden hade haft svårt med andningen strax innan han dog. Faktum var att samtliga anhöriga som Hedin hade kontakt med under seansen hade gemensamt att de hade känt ångest innan de dog och att de haft tryck över bröstet.

Under seansens gång fick Ann-Marie Hedin kontakt med ett antal anhöriga till människor i publiken. Förutom ångesten strax innan de dog, hade alla avlidna gemensamt var att de vägrade presentera sig med namn, och att deras utseenden var ganska luddigt beskrivna (”äldre, gråhårig man”, ”yngre kvinna med långt hår” var typiska beskrivningar).  Dessutom kunde de sällan säga exakt vad det var de ville, utan kom hela tiden med svepande formuleringar om att de hade det bra, ville säga förlåt eller att personen borde leva mer i nuet, inte stressa så mycket och inte tänka katastroftankar. Det sistnämna gällde för övrigt enligt Hedin alla människor i rummet.

Två meningar återkom ständigt från Ann-Marie Hedin när hon vände sig till en person med ett meddelande från andra sidan: ”Förstår du vad jag menar?” och ”Vet du vem det är”?  Ett typiskt uttalande lät ungefär såhär: ”Jag har en äldre man här, grått hår, vet du vem jag menar? Han har en massa böcker här, jag vet inte, en massa böcker, då vet du vem det är? Du förstår vad han syftar på? Han säger att han hade tryck över bröstet innan han dog, förstår du vad jag menar då?”.

Det gjorde folk i de flesta fall, eller kom i alla fall med kvalificerade gissningar. ”Det skulle kunna vara den eller den personen” var ett återkommande svar.
I ett fall dök det dock upp en ande som hette Peter och hade motorcykel, som ingen i rummet ville kännas vid. I ett annat fall fick Hedin kontakt med en avliden anhörig som ville be en kvinna i publiken om ursäkt för hur han betett sig under hennes uppväxt och att han inte varit tillräckligt närvarande. Efter att ha funderat länge och väl, och efter att ha fått frågan flera gånger från Hedin vem detta kunde vara, sa kvinnan att det kunde vara hennes biologiska pappa.  Hedin var på väg att svara, när kvinnan lade till ”Fast min biologiska pappa lever”. Hedin fick då snabbt försäkra att mannen hon hade kontakt med var död, och andens identitet förblev därmed ett mysterium.

Ann-Marie Hedin fick också kontakt med en anhörig till en ung kvinna i publiken, och efter att ha försäkrat sig om att mannen som satt bredvid den unga kvinnan var hennes partner meddelade hon att den avlidne släktingen gav dem sin välsignelse och spände en ljusbåge mellan dem. Sedan berättade hon att den unga kvinnan skulle påbörja en graviditet under nästa år. Det vore trevligt om hon hörde av sig till Ann-Marie Hedin när detta var ett faktum. Här någonstans började dock Hedin inse att det kanske inte var alla som blev lugna över att höra att de avlidna kan förutspå graviditeter och började livligt försäkra publiken om att andarna inte tittade på vad folk hade för sig i sovrummet.

Efter ungefär en halvtimmes andeprat blev det en liten paus och publiken fick möjlighet att ställa frågor. Jag frågade då om de avlidna blev kvar på andra sidan, eller om de återföddes, något som påstås i Ingrid Carlqvists* och Benny Rosenqvists bok Ljusfolket. Svaret var att vi återföds så småningom, men det är lite olika hur snabbt. När det gällde barn, eller foster som dött i missfall eller abort så återföddes de rätt snart. Det senare var mycket intressant med tanke på att Ann-Marie Hedin en stund innan hade haft kontakt med just ett barn.

Efter att några fler frågor från publiken och visdomsord från Hedin om att vi ska leva mer i nuet och inte stressa kunde jag inte låta bli att ställa frågan ifall vi människor lever vissa liv på andra planeter och att det finns infödda utomjordingar ibland oss. Detta påstående förs också fram i Benny Rosenqvists och Ingrid Carlqvists* böcker.  Något sådant ville dock inte Ann-Marie Hedin kännas vis utan vände sig bort och började storskratta (resten av publiken började också storskratta). Sedan försäkrade Hedin att hon hade stor respekt för Benny Rosenqvist men just i det här fallet hade han nog inte riktigt rätt.

Efter seansen varierade kommentarerna från mitt sällskap mellan att ”detta var det värsta och mest meningslösa dravel de hade hört ” till det lite mildare konstaterandet att människorna där inne kanske ändå behövt höra det de hörde.

Själv var jag mest sur över att jag inte tagit med mig ett exemplar av bloggaren Gesus Pettersons spökbingo. Jag hade nämligen fått bingo tämligen omgående.

*För er som är bekanta med namnet, ja det är DEN Ingrid Carlqvist, grundare av Tryckfrihetssälsskapet och chefredaktör för Dispatch International