post id: 36482
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=36482
  

 
Den brittiske läkaren Edward Jenner får ofta äran av att i slutet av 1700-talet ensam ha uppfunnit metoden att vaccinera människor mot smittkoppor. Det ska han ha gjort efter att ha observerat hur mjölkerskor var immuna mot smittkoppor eftersom de utsatts för kokoppor som var en besläktad sjukdom. Men var det så det gick till?

Vaccinering

Vaccination är en medicinsk process som innebär att ett vaccin förs in i kroppen för att hjälpa till att utveckla immunitet mot specifika infektionssjukdomar. Vacciner innehåller ämnen som efterliknar sjukdomsframkallande organismer, till exempel virus eller bakterier, utan att egentligen orsaka sjukdom. Genom exponeringen tränas immunförsvaret att känna igen och reagera effektivt på den verkliga infektionen, om den skulle uppstå i framtiden.

Myten om Edward Jenner

Den allmänt spridda historien om hur Edward Jenner uppfann vaccinering går ungefär så här:

Läkaren Edward Jenner upptäckte att mjölkerskor sällan eller aldrig drabbades av smittkoppor. Han drog slutsatsen att det berodde på att de alla vid något tillfälle i sitt yrke hade smittats av kokoppor, och att detta på något sätt skyddade dem från att få smittkoppor. Genom att medvetet smitta (mer eller mindre) frivilliga försökspersoner med kokoppor, kunde han testa om dessa senare avsiktligt kunde smittas med smittkoppor. Det kunde de inte. De hade blivit immuna. Tekniken vaccination*) var uppfunnen!

En bra historia, men ganska långt ifrån hur det verkligen gick till. John Baron var den som skrev den första biografin om Edward Jenner. Han ville återupprätta Jenners ganska skamfilade rykte och hittade helt enkelt på det hela. Ändå återges berättelsen än idag på så prominenta platser som i Encyclopedia Britannica, på hemsidan för Amerikanska CDC (Center for Disease Control) och på många andra ställen.

Innan vaccinering fanns variolisation

Smittkoppor var en förskräcklig och fruktad sjukdom som vi vet hemsökte mänskligheten i många tusen år. Men redan innan vaccinering fanns hade man på flera ställen oberoende av varandra upptäckt att fanns det ett sätt att skydda sig. Variolisation (från det latinska namnet för smittkoppor, variola) innebär att man tar en liten mängd var från en smittkoppa på en sjuk person och introducerar det i ett mindre sår på en frisk person. I många fall skapas en lokal och begränsad infektion och när detta har läkt har personen blivit immun mot sjukdomen. Men metoden är inte ofarlig och ibland drabbas den friska av en fullskalig smittkoppsinfektion. Det säger en del om hur fruktad smittkoppor var att man ansåg att risken med variolisation var befogad.

Variolisation finns beskriven i Kina på 1500-talet och obekräftade uppgifter gör gällande att tekniken använts i Indien i över tusen år. Den var även känd i vissa delar av Afrika och introducerades till exempel i Boston i början på 1700-talet av en slav med ursprung i nuvarande Libyen. I England var variolisation också en väl etablerad teknik sedan början av 1700-talet.

Första stegen mot vaccination

Läkaren John Fewster var en av många som regelmässigt utförde variolisation i England på 1760-talet. Han noterade att inte alla reagerade på ingreppet. En del verkade redan vara immuna mot smittkoppor trots att de aldrig hade haft sjukdomen. Ledtråden till vad som låg bakom kom när en bonde kommenterade att han hade haft kokoppor. Fewster började intervjua alla dem som inte reagerade på varioliseringen och fann att det var samma sak med dem – de hade tidigare haft kokoppor.

De var alltså John Fewster (och inte Edward Jenner) som först upptäckte sambandet mellan kokoppor och smittkoppor, och inga mjölkerskor var inblandade. Fewster beskrev sin upptäckt för medlemmarna i ett medicinskt sällskap vid en träff 1768. Under de följande åren diskuterades detta allmänt bland engelska läkare som dock upptäckte att sambandet bara verkade gälla ibland. Många som sade sig ha haft kokoppor kunde ändå drabbas av smittkoppor, så man drog slutsatsen att tidigare kokoppssmitta inte alltid gav ett pålitligt skydd.

Några doktorer testade dock inokulering med kokoppsvar istället för smittkoppsvar. Dr Benjamin Jesty testade proceduren på sig själv och sin familj 1774, och en handfull andra gjorde egna försök. Men försöken dokumenterades dåligt och tekniken slog inte igenom. De flesta doktorer föredrog den metod som de alltid hade använt.

Edward Jenners roll

Edward Jenner gjorde sitt inträde i historien först 25 år senare, på 1790-talet. Han gjorde en viktig upptäckt, och det vara att patienter som sade sig ha haft kokoppor inte alltid hade haft det. Två andra sjukdomar förväxlades nämligen ofta av allmänheten med den virusbaserade kokoppssmittan. Därför kunde man inte alltid lita på att de som sade sig ha haft kokoppor, verkligen hade haft det. För att vara säker på att en person utsatts för kokoppor menade han att man istället borde infektera med kokoppsvar i förebyggande syfte. Han visade ett fungerade på en åttaårig pojke, som efter inokulering med kokoppsvar inte reagerade på smittkopps-variolisation. (Ett uppenbarligen helt oetiskt experiment med moderna mått mätt!)

Andra läkare kunde bekräfta Jenners upp­gifter när de repli­kerade hans försök. Men den nya vaccinerings­tekniken möttes ändå med motstånd av flera skäl: Jenner var dålig på att dela med sig av sina bevis och han framförde öppet andra tankar som var uppenbart ovetenskapliga. Och i motsats till variolisation så gav vaccination med kokoppor inte livslångt skydd. Läkarkåren i stort drog sig därför för att förändra sina vanor och Jenners vaccinationsmetod fick redan initialt en hel del motståndare, ett motstånd som på sätt och vis fortfarande lever kvar i dagens antivaccinations-rörelse.

Man kan konstatera att även om Edward Jenner spelade en viktig roll i vaccinationens historia så var han bara en av många som bidrog. Han inspirerades aldrig av några mjölkerskor och det var inte han som upptäckte sambandet mellan kokoppor och smittkoppor. Detta hade redan belagts nästan trettio år tidigare.

Utrotningen av smittkoppor

Trots det inledande motståndet accepterades vaccination över tid av läkarkåren i England. 1840 förbjöd den brittiska regeringen variolisation, och tillhandahöll istället gratis vaccination med kokoppor. Vaccination mot smittkoppor spreds över världen och blev en av de största medicinska triumferna någonsin. 1980 kunde WHO förklara smittkoppor som en utrotad sjukdom.
 

*) (efter det latinska ordet för ’ko’, vaca)

Länkar:

• McGill Office for Science and Society, Jonathan Jarry: The White Lie at the Heart of Vaccine History
• The Journal of the Royal Society of Medicine: The origins of vaccination: myths and reality
• Wikipedia: Edward Jenner

 

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.