I Uppsala ordnas varje år Kulturnatten i september, en kulturfestival som pågår hela dagen och natten. Förrförra året hade VoF ett tält på Gamla torget och i år var det dags igen på samma ställe. Förutom affischer om föreningen, slagrutor, homeopati m.m. fanns även bokbord, pins, t-shirtar och ett tursamt överflöd av VoF-foldrar. I tältet, och senare utanför med stor publik, ordnades test av slagruta, där besökarna fick hålla i en plastklyka eller ett par vinkelpekar och se om de gjorde utslag över en kopp vatten. Därefter fick de vända sig om och med tärning avgjorde vi under vilken av sex muggar vi skulle ställa behållaren med vatten. Så småningom fick de vända sig om och pröva sina förmågor igen. Med andra ord förstärkte vi tron på slagrutor hos i genomsnitt var sjätte person och minskade tron hos fem sjättedelar av dem. Efteråt förklarade vi fenomenet med dels ideomotorisk effekt (ett tips är att använda exemplet omedvetna läpprörelser när man läser tyst) och dels med att verktygen är väldigt känsliga för små handrörelser.
Här kan ni se ett sammandrag av hur det såg ut:
Vi märkte också att det blev en mycket större publik när vi flyttade rutgängeriet utanför tältet, även om ljudföroreningarna från granntältet störde och muggarna råkade sparkas sönder av förbipasserande (för att vi inte markerat området ordentligt). Slagrutetest har med andra ord stor potential som publikattraktion (inte minst p.g.a. dramat när troende testar sig, se anekdot i slutet av inläget).
Vi tillverkade även homeopatiskt sömnmedel av kaffe (fast bara till en demonstrativ utspädning av D2). Lärdomen här är att se till att göra blandningen så snabbt som möjligt så att publiken inte tröttnar. Samtidigt kan man gärna berättar om det absurda i principerna bakom och att det indirekt stöds av skattepengar och statlig dispens via Vidarkliniken. Förutom alla belägg för att det inte fungerar då..
Varken slagruta eller homeopati är egentligen några större problem i Sverige, men de är idealiska att använda i aktioner eftersom de är så praktiska, tydliga, demonstrativa och pedagogiska. Deltagaren kan t.ex. direkt efter slagrutetestet se värdet av blindning, och då kan man gärna direkt koppla till nödvändigheten av blindning i medicinska tester, där det spelar mycket större roll i samhället.
Det kom många personer som ville prata med oss, såväl vetenskapsintresserade som t.ex. läkarstudenter (som ofta frågar om vi känner till Dan Larhammar..), som klimatskeptiker (som fick en lektion i grundläggande klimatologi av vår klimatforskare i tältet) och en som inte gillade att vi var skeptiska till alternativmedicin eftersom det kunde finnas något som funkade någon gång, även om det var fel 99 gånger av 100 (personen framförde en anekdot om någon som behandlat kolik med massage och där både behandlaren och föräldrar var nöjda, men som trots det blev åtalad).
Frågan är hur man hanterar folk på dessa nå-ut-aktiviteter. Det mest tidseffektiva är att lägga max fem minuter på varje person, sätta en folder i handen på dem och gå vidare. Detta kan vara svårt när man fastnar i en argumentation med troende som tryckt på ens debattnerv. Hamnar man i debattläge i ett sånt sammanhang bör man tänka att man förlorat direkt och gå vidare. Sammanhanget är att informera så många som möjligt om rörelsen och helst de som är sympatiskt inställda. Det finns ingen stor publik i detta sammanhang som man kan vända sig till heller. Men det svåraste är nog att man även fastnar vid både nya och bekanta skeptiker där lusten från det gemensamma intresset och värderingarna gör att man också fastnar betydligt längre än fem minuter. Ur tidsperspektiv är även det ineffektivt. Här finns det dock en trade-off mellan effektivitet och arbetsglädje/mening. Det absolut viktigaste är att man har roligt och att det känns som en meningsfull syssla, annars kommer det inte ens finnas något tält nästa år. För ideell aktivitet gäller ”hellre än bra” i trade-off-situationer.
Till sist, när man har slagruta lockar man alltid till sig slagrutetroende vars bror hittade vatten ute vid sommarstugan och semiprofessionella rutgängare som kommer in i tältet, håller en minilektion om att man måste använda sälg, eller ask eller vad det råkar vara för tillfället och att man kan hålla i någon som har gåvan om man inte har den själv. Sen går de lika raskt därifrån, oftast utan att vilja bli testade. Men ibland kommer någon som låter sig testas under halvdramatiska former. En man i 50-60-årsåldern ställde upp direkt, tog plastklykan och sa att han kunde hitta nästan vad som helst. Raskt gick han iväg med den och hittade mycket riktigt en vattenledning under det gatustensbelagda torget, vilken råkade befinna sig precis under ett brunnslock. (Förra gången kom en äldre kvinna och kalibrerade en pendel genom att pendla på sitt eget namn.) Efter det fick han gå över de sex muggarna och fick utslag lite här och där och sa att det nog fanns en vattenledning under. Då bad jag honom hitta ett område utan vattenledningar där vi kunde testa istället, och ett sådant ”neutralt ställe” hittade han ett par meter bort, och publiken flyttade sig snällt också. På det nya stället fick han ett mycket tydligt utslag, och plastklykan rörde sig som en magnet runt muggen i hans händer. Under muggen fanns ingenting, och inte i nästa heller, trots att den fick lika starkt utslag. Utan att se efter under vilken mugg vattnet fanns gick han iväg och muttrade något om vattenledningar.
När den förste mannen i gick iväg tog en annan man i publiken upp sin privata vinkelpekare ur fickan, förde den över samma plats och konstaterade att det fanns en vattenledning under marken. Olika falla slumpens skördar.