Mystiskt arrangerade färdvägar
Den engelska antikvarien Alfred Watkins publicerade år 1925 boken “The Old Straight Track”. I den lade han fram sin hypotes om att det kunde visas att många viktiga engelska landmärken – kalkbrott, stenrösen, fornborgar och romerska och medeltida platser – ligger längs utstakade räta led över hela landet och att de var synliga som “linjer” om man bara noggrant studerade kartor. Han föreslog att dessa “leylinjer” (av engelska “ley”, “röjning, betesmark”) var kvarlevor av transportvägar från förhistoriska kulturer.
Arkeologer avfärdade ganska omgående hans idéer. Dels eftersom det inte finns någon anledning att tro folk på den tiden skulle vilja färdas på så obekväma leder tvärs över höjder och floder och genom träsk, och dels för att man på den tiden skulle haft väldigt svårt att mäta upp den typen av farvägar med sådan exakthet. Dessutom använde sig Watkins ibland av mätpunkter från flera olika tidsperioder, bara för att de verkade överensstämma med hans hypotes. Trots det massiva avståndstagandet bland experter så anammades leylinje-konceptet av en liten men entusiastisk samling följare, tills den så så småningom ebbade ut under 1940-talet.
Hippies tar vid
Sedan kom 1960-talets motkulturer. Ufologer och andra andligt lagda individer som till exempel intresserade sig för ”jordens energier” och liknande fångade upp Watkins teorier och införlivade dem i sina egna trossystem. Linjerna förklarades nu till exempel som spår av ufon eller linjer av andlig innebörd skapade av druider. Andra å sin sida ansåg att rörde sig om energistråk som kunde hittas med hjälp av slagrutor. Ytterligare teorier var att kraften i linjerna skulle förutspå Vattumannens tidsålder och annat. Det behöver inte påpekas att riktiga arkeologer fortfarande inte stod på kö för att hålla med.
Inte bara i Storbritannien
Begreppet leylinjer har också spridits utanför Storbritannien. Till exempel har det påståtts att det finns leylinjer mellan kyrkor i Sverige resta före 1750, eller att det i Skåne skulle gå en leylinje från sten nummer nio vid Ales stenar via Dalby kyrka till domkyrkan i Lund.
En rationell förklaring
Den enklaste förklaringen till att man kan se dessa raka linjer mellan olika punkter på en karta är helt enkelt därför att antalet arkeologiskt betydelsefulla platser att välja mellan är så stort. Ju fler punkter det finns rent slumpmässigt, desto lättare är det att hitta punkter som kan radas upp i snygga linjer. För att visa detta har liknande stråk senare konstruerats på kartor som förbinder pizzarestauranger eller telefonkiosker i London.
Watkins hade fel men hans idéer var i grunden inte helt irrationella – han antog att linjerna var farvägar som folk följde för att det var rakaste och enklaste vägen. Men att framställa det hela som något spirituellt eller mystiskt är feltänk i dubbla plan – det är ett försök att förklara ett icke existerande samband med hjälp av fenomen som saknar underlag i verkligheten.
Länkar:
Leylinje (Wikipedia)
Jordstrålning (Wikipedia)
All That’s Interesting
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter eller konspirationsteorier.