Lögn­detektorer

Uppgifter i veckan gör gällande att både Zelenskyjs Ukraina och Trumps USA använder sig av lögndetektorer för att utreda källor till läckor av känslig information. Med anledning av det återpublicerar vi vårt inlägg om varför sådana är ovetenskapliga. 

Att genomskåda lögner

Eftersom de flesta lögner anses vara skadliga och omoraliska så är det lite av en helig graal att finna ett objektivt och vetenskapligt sätt att avgöra om en person ljuger. Bland annat inom rättsväsendet hade det naturligtvis varit en enorm fördel att veta om en anklagad eller ett vittne talar sanning.

Olika “icke-mekaniska” metoder

Iaktta en person som berättar något

Den intuitivt mest uppenbara metoden är “se ifall någon ljuger”. Men studier visar tydligt de flesta av oss överskattar grovt vår förmåga att avslöja en lögnare. Det har föreslagits att personer omedvetet markerar sina lögner till exempel genom speciella ögonrörelser och andra ansiktsuttryck. En del hävdar att personer som ljuger blundar i mer än en sekund i taget, att de har en flackande blick, eller att de blinkar “mer än normalt”. En populär myt är att högerhänta personer skulle titta upp till höger när de säger något osant (vänsterhänta antas titta upp till vänster).

Ingenting av detta stöds av rigoröst utförda studier. Det har också visat sig att även personer som anser sig bra på att avslöja lögnare inte är mer effektiva än det är att singla slant. Eftersom “inte bättre än slumpen” inte är särskilt hjälpsamt, så måste den metoden avfärdas. Därför är det också bra att det inte fungerar.

Sanningsserum

En fungerande “sanningsdrog” av någon typ hade ju varit väldigt praktiskt, vilket har föreslagits inte minst inom populärkulturen och skönlitteratur. Tester har också gjorts i verkliga livet. Forskning har gjorts på många olika typer av droger, men även om vissa medel ibland kan få vissa personer att prata mer än vanligt, så ökar inte sanningshalten i vad de säger. Om drogen ifråga dessutom ökar personens fantasi eller framkallar hallucinationer så är problemet uppenbart. Etiska och legala invändningar är självklart också ett stort problem.

Lögndetektorer

Klassisk lögndetektor

Maskiner som på olika sätt försöker avslöja personer som ljuger har testats och använts sedan tidigt 1900-tal. De bygger på antagandet att man bli mer stressad när man ljuger än när man talar sanning. Så kallade polygrafer har därför tagits fram för att mäta puls, blodtryck, andning, tendens att svettas och liknande. Det finns en allmänt utbredd uppfattning om att de åtminstone delvis fungerar. I praktiken visar det sig att resultaten är väldigt opålitliga.

Det är inte svårt att förstå varför. Ett grundläggande problem är ju att de egentligen bara mäter stress och att det kan finnas en mängd anledningar till att uppvisa stressymptom. Bara själva situationen att bli förhörd kan vara en källa till stress, för att inte tala om rädslan för att misslyckas med testet. För att öka tillförlitligheten kalibreras därför en polygraf för varje person för att ta hänsyn till individuella skillnader. Detta är också ett uppenbart problem eftersom det lämnar en stor mängd av subjektiva bedömningar till den som administrerar testet.
Det finns flera anledningar att ifrågasätta polygraftester:

• Konceptet utgår från att stress, och endast stress, indikerar att en person ljuger. Detta trots att det kan finnas andra orsaker till stress och trots att det inte är belagt att alla som ljuger känner stress.
• Ingen objektiv skala finns för testet. Det betyder att alla resultat måste tolkas subjektivt av den som leder undersökningen.
• Även i bästa fall visar resultatet bara vad personen tror är sant, inte nödvändigtvis hur saker och ting är

På grund av dessa brister är det få länder som accepterar polygraftester som bevis i rättegångsfall. Detta betyder inte att de inte används – i USA är det inte ovanligt att en misstänkt (mer eller mindre frivilligt) låter sig genomgå ett lögndetektortest i syfte att ”bevisa sin oskuld”. Eftersom det bygger på den vanliga missuppfattningen att testen är tillförlitliga är detta väldigt problematiskt.

Funktionell magnet­resonans­tomografi (fMRT)

fMRT (på engelska förkortat fMRI, Functional Magnetic Resonance Imaging) är en metod för att se vilka delar av hjärnan som aktiveras vid olika aktiviteter. Försök har gjorts att lokalisera områden i hjärnan som konsekvent aktiveras när någon ljuger. Men det är långt ifrån säkert att det ens finns ett sådant “lögncentrum” i hjärnan. En aktiv hjärna är konstant sysselsatt med en mängd aktiviteter och det producerar en hel del “brus” som kan vara svårt eller omöjligt att filtrera bort. Det kan också se olika ut från individ till individ vilket kan göra resultaten svåra att tolka. Mer forskning kanske kan lära oss mer om detta, men i nuläget är det långt dit.

EMG (Elektromyografi)

En annan teknik som har testats är att fästa elektroder i ansiktet. Syftet är att känna av ofrivilliga “mikrorörelser” i ansiktsmusklerna som kan korreleras med att ljuga. En sådan studie gjord i december 2021 använde sig av AI för försöka hitta sådana samband. Studien fick viss uppmärksamhet i media men resultaten var vid närmare analys inte särskilt imponerande: Man fann att AI-algoritmen lät sig luras vid runt 7-8% färre tillfällen än en mänsklig observatör, men alltså bara liten en aning mer sällan. Med tanke på att en mänsklig bedömaren bara har samma resultat som slumpen, 50-50, så verkar metoden knappast användbar i praktiken. Vad gör man om man kommer fram till att en person med 57% sannolikhet ljuger? Det är ju fortfarande 43% chans att hen talar sanning. I rättssammanhang är detta alldeles för otillförlitligt. Precis som me fMRT så kan kan vidare utveckling av modellen möjligen ge bättre resultat.

Generella problem

Vilken metod man än tänker sig så skulle det ändå kunna vara meningslöst att ta fram ett lögndetektortest.

Vissa människor kan också vara relativt likgiltiga för sanningen och reagerar kanske inte fysiskt på att tala osanning. Även till exempel skådespelare använder ibland metoder för att få sig att faktiskt känna de känslor de försöker agera, för att göra dem mer genuina. Kanske kan en bra lögnare, på någon nivå, kunna leva sig in i en lögn så mycket att hen övertygar sig själv om att den är sann?

Andra personer kanske mer säger vad de VILL ska vara sant snarare än vad som ÄR sant och i processen lyckas övertyga sig själva. Ta till exempel en kvacksalvare säljer verkningslös, eller rent av livsfarlig, “nonsens-medicin” till sjuka personer. Om den personen verkligen tror på sin behandling så spelar det ingen roll hur tillförlitligt test man tar fram.

En omedveten lögn skulle inte ge utslag på någon lögndetektor, hur bra den än fungerar.

Texten först publicerad 11 juli 2022. Uppdaterad och kompletterad 7 april 2025.

Källor:

• Smithsonian Magazine: Myth Busted: Looking Left or Right Doesn’t Indicate If You’re Lying
• Skeptoid: #422 Lie detection
• Wikipedia: Polygraph
• Wikipedia: Truth Serum
• The Ness: Lie Detection Through Facial Muscles
• BBC: True story? Lie detection systems go high-tech
• Folkvett: Lögnbaserade lögndetektorer
• Omni: Zelenskyj letar efter läckor med lögndetektor
• Politico: FEMA chief given lie detector test after leak of private meeting

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.