Vem ska bevisa vad?
Ibland kan man dras in i en diskussion med någon som påstår något spektakulärt eller rent av absurt. Det kanske kan vara att Bigfoot eller Loch Ness-odjuret finns på riktigt, att vaccin orsakar autism, att USA:s månlandning 1969 var fake eller att Donald Trump fortfarande är president i USA. Men innan man ger sig in i en sådan diskussion kan det vara bra att fundera över vem som egentligen måste bevisa vad. Vem har bevisbördan?
Det är omöjligt att bevisa något negativt
Den andra sidan är ofta väldigt påläst och kan ha hundratals källor och argument som var och en är väldigt tidsödande att sätta sig in i och bemöta. Väldigt ofta ställs man inför att någon som hävdar en viss position kräver att få rätt om du inte kan bevisa motsatsen. Kanske du mitt i allt ställs inför uppgiften att (till exempel) bevisa att Loch Ness-odjuret INTE finns.
“Du kan inte bevisa att jag har fel!”
Först och främst är det ju inte riktigt “rättvist” att du som är tveksam till ett extraordinärt påstående ska var den som gör hela jobbet. Det är ju den andra parten som hävdar en sak (i det här fallet att Nessie existerar), inte du. Men det är inte bara orättvist, det är också filosofiskt felaktigt.
© COMCEPT (portugisisk skeptikerförening)
Exempel – Finns det enhörningar?
Rent vetenskapligt kan man inte bevisa att något INTE existerar. Tänk dig att du vill bevisa att enhörningar inte finns. Du kan då ägna en hel livstid åt att resa jorden runt för att ta reda på saken. Hur noggrant du än utför din undersökning och hur mycket resurser du lägger ner, så finns det bara en enda sak som kan avgöra frågan – att du hittar en enhörning.
Om du däremot aldrig hittar en enhörning så har du bara bevisat att just du inte träffade på någon. Men det bevisar inte att de inte finns. De kanske bara lyckades hålla sig undan för dig, eller råkar vara omöjliga att se. Tänk om enhörningar migrerar (varför inte?). Då kanske du bara hade oturen att de alltid var på någon annan plats. Och så vidare.
Den som påstår att något existerar, finns, eller fungerar har bevisbördan
Seriösa forskare uttrycker sig aldrig i absoluta termer
Det är i huvudsak på grund av detta som forskare ofta uttrycker sig i vad som kan uppfattas som väldigt vaga termer: “Ingenting tyder på att homeopati fungerar”, kan det heta. Varför inte säga rakt ut att homeopati är nonsens (vilket det med 99,99… procents sannolikhet är)?
Svaret är att det kräver att man har bevisat något negativt. Det är vetenskapsfilosofiskt omöjligt som vi såg i exemplet med enhörningen. Men det är inte heller rätt sätt att angripa problemet – det är den som påstår att något existerar, finns, eller fungerar som har bevisbördan.
Länkar:
Wikipedia: Burden of Proof (Philosophy)
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.
Det välvilligt skeptiska inlägget är ett rent filosofiskt – empiriskt tomt – resonemang om empiri där vetenskapsteori ska användas. Det är svårare att bevisa icke-existens, men det finns många kända exempel som motbevisar påståendet i inlägget. Ett par exempel:
– Solsystemet har en sol, inte fler.
– Det går inte att skapa kvantkloner [ https://en.wikipedia.org/wiki/No-cloning_theorem ].
Uttrycket för ett robust fakta brukar heta ”tested beyond reasonable doubt”, även om konfidensgränsen för rimligt tvivel skiljer mellan vetenskapsgrenarna. Men det brukar vara omöjligt att gardera sig för misstag, begränsningar eller just att fakta kan förändras, och det är därför man utrycker sig med mer precision
Men för att återgå till ämnet, en konspirationsteoretiker kan vara nöjd med en ”men jag sa, men du sa” situation. Det finns inget sätt att lära en ovillig och/eller inkompetent [ Dunning-Kruger ]hur empiri fungerar [ https://en.wikipedia.org/wiki/Dunning-Kruger_effect ].
Som vanligt är ingenting så enkelt som många önskar att det ska vara….
Den etablerade uppfattningen i frågan är felaktig.
Och missvisande där man förnekar de negativa konsekvenserna av att endast ena sidan i en debatt ska behöva presentera orimligt bevisning, ofta på en nivå som är tekniskt omöjlig att uppnå, medan den andra sidan bara behöver sitta med armarna i kors och fnysa att bevisningen är ”felaktig” eller ”otillräcklig”.
Många som företräder en oriktig ståndpunkt utnyttjar denna princip om att det i den aktuella situationen etablerade och erkända aldrig… behöver bevisa någonting… och använder detta erkända synsätt för att utan motstånd kunna sprida sina missvisande påståenden och få alla att tro på dem.
Ett samhälle som bygger på en sådan orättvis och ”fixad” grund utvecklas till en katastrof, som man kan se genom de historiska konsekvenserna av detta ojämlika resonemang som alltid bygger på att det är den etablerade och erkända åsikten som på förhand har fixats så att den ska vinna och inte kunna ifrågasättas annat än med helt fantastisk bevisning som i bland endast är möjligt att prestera efter mycket lång… tid, hundratals… eller tusentals år… och efter enorma ansträngningar, men hur mycket elände, dårskap och skada har då inte den etablerade – och som det till slut visade sig FELACKTIGA… övertygelsen – då ställt till…
”Sanningen… är vad Vi… ”de många” kommit överens om… är sant”…