Hur skapar man engagemang och motivation i en rörelse?

Detta blogginlägg är en fristående fortsättning på mitt förra om TAM London.

Den viktigaste resursen i varje form av kollektiv företeelse, inklusive skeptikerrörelsen, är medlemmarnas (här i vid mening) relationer, såväl parvis som i grupp. Det är när människor umgås som de motiveras att starta och fortsätta både det enskilda och gemenskamma arbetet. Därför är det väldigt viktigt hur formerna för umgänget ser ut, närmare bestämt i hur hög grad de främjar medlemmarnas relations- och gemenskapsbyggande.

Vad jag tror behövs för att bygga en skeptisk rörelse är en konferens där deltagarna och inte talarna står i centrum. Normalt brukar deltagarna kunna interagera dels i frågestunden efter föreläsningarna och dels före och efter programmet samt under pauser. Att göra på detta sätt är dock onödigt ineffektivt om målsättningen är att bygga upp en rörelse. Det viktigaste i en rörelse är medlemmarna (i stort, inte i någon speciellt grupp eller förening, även om det förstås måste ta sig uttryck på något sätt) och deras relationer till varandra, både enskilt och i grupp. För att underlätta skapandet av relationer bör man se till att medlemmarna kan interagera med varandra så mycket som möjligt. Om man dessutom vill ha en växande rörelse är det viktigt att grupperna är öppna, dvs att samma personer inte umgås med varandra hela tiden utan kan släppa in nya människor (vilket oftast är svårt att åstadkomma). Talare och föreläsningar bör ses som grund för diskussioner mellan medlemmarna och kändistalare bör ses som motivation för medlemmarna att samlas.

Grunden för ett konferensprogram bör vara diskussion i små grupper. Det gör att fler får tala och fler får höras vilket stärker gemenskaps- och delaktighetskänslan, och därmed fortsatt motivation och engagemang. Tilldelningen till grupperna bör ske slumpmässigt vilket automatiskt skapar öppna grupper. Därmed får medlemmarna möjlighet att lära känna nya människor vilket både skapar fler relationer och hjälper blyga människor att komma in i rörelsen. I pauser och dylikt kan medlemmarna sedan umgås fritt och får då lättare att umgås med de nya människor de pratade med i diskussionsgrupperna. Att underlätta för fritt umgänge i pauser är minst lika viktigt som programpunkterna och man bör se till att lämpliga utrymmen finns med drycker, bord, stolar, kanske papper och pennor rentav. Föreläsningar, paneldebatter och intervjuer bör inte ses som ändamål i sig utan som medel för vidare diskussioner och umgänge.

Det är i princip detta som Skeptics in the pub innebär, men med skillnaden att umgänget är okontrollerat och därmed missgynnar en del människor, främst blyga och de som har svårt att höra eller koncentrera sig i hög volym. Fördelen med okontrollerat umgänge är förstås att de allra flesta människor troligtvis inte vill interagera enligt regler eftersom det känns konstlat och svårt, men baksidan är att det förstärker skillnaderna mellan människor i kommunikationsförmåga. Icke desto mindre är detta bättre än föreläsningar med frågestund och sedan inget mer eftersom det är en bättre anpassning till naturligt socialt beteende.

Vad gäller vilka ämnen man bör ta upp finns det också några anmärkningar att göra. Det finns två ämnesområden som i stort sett är separata men lika viktiga. Det ena är klassisk pseudovetenskap och det andra är strategier för skeptisk påverkan. Det bör som arbetshypotetisk tumregel finnas minst lika mycket om påverkan och tillväxt som pseudovetenskap, eftersom vi liksom alla andra rörelser måste nå ut, bli fler och förnya oss om vi vill hålla på med vårt existensberättigande – pseudovetenskapen.

Vill man dessutom vara effektiv som rörelse och opinionsbildare behöver man ständigt utvärdera sig, och detta bör helst kombineras med diskussionsgrupper eftersom det delvis är ett öppet ämne grundat på värderingar och eftersom fler hjärnor kan komma på mer kritik och fler idéer och framförallt sprida dem bland sig mer effektivt. Även om man har en föreläsning med senaste forskningen om optimal påverkan och så vidare är det inte säkert att medlemmarna infogar detta i sitt beteende bara för att de lyssnar på det, speciellt inte om de får allt på en gång utan möjlighet att reflektera över delarna och sitt eget beteende (och även om de gör det är det ingen garant för att de kommer ändra beteende). Det är dock större sannolikhet för detta om de får diskutera sitt beteende i grupp, helst förstås med en kort föreläsning om en eller två punkter före. I vissa fall kanske rentav rollspel kan vara användbart.

Populärvetenskap är för övrigt givetvis inte fel som ämnesområde, men bör ha en underordnad roll som eget ämne, utom i det fall den är lika inspirerande som Carl Sagan (vilket ärligt talat beror mer på person än ämne). Den kommer även in naturligt om man visar varför pseudovetenskapen är fel.

Det finns också en risk för att religion tar upp allt utrymme om man väl släpper in det, men naturligtvis bör den pseudovetenskap som finns i religion kunna tas upp. En renodlat skeptisk konferens bör dock inte ta upp värderings- och politiska frågor om religion om det inte har direkt bäring på vetenskap. Sekter är dock ett undantag i åtminstone VoF-sammanhang. Men sekter utgör en väldigt liten del av religion. Detta hindrar inte heller att man har någon enstaka aktivitet eller föreläsning om något helt orelaterat ämne, det kan till och med kanske vara bra.

Möten i VoF-sammanhang har de senaste åren oftast inte varit möten utan föreläsningar med frågestund efteråt, och ibland spontant kanske någon diskussion efteråt. Det vore bättre om medlemmarna umgicks mer i öppna former, som exempelvis det brittiska formatet Skeptics in the pub, eller fika, fester, studiecirklar och så vidare. Föreläsningar bör naturligtvis inte försvinna men nedprioriteras och ses som medel och inte mål. I sammanhanget kan Göteborgsavdelningen nämnas som ett positivt exempel, där medlemmarna först umgicks ett par år informellt där de kunde lära känna varandra, vilket grundlade deras engagemang till att arrangera föreningsaktiviteter. Dessa aktiviteter har också varit mer deltagarcentrerade, med föreläsningar och diskussioner på restauranger, bokmässan med mycket interaktion med besökare och happenings ute på stan. I övriga delar av landet har aktiviteten varit låg i jämförelse, just för att medlemmarna inte umgåtts lika mycket och på samma sätt. Det kan även tilläggas att det beror delvis på generationsskillnader – människor samarbetar effektivast med de i samma kulturella sfär, vilket till stor del är generationsbaserat.

Skeptikerrörelsen måste helt enkelt demokratiseras och anpassas till mänskligt socialt beteende.