Stödgala med syrebrist – TAM London 2010

År 2003 startade det första The Amazing Meeting i USA, en årlig konferens för forskare, skeptiker och ateister arrangerad av James Randi Educational Foundation. Sedan dess har åtta TAM hållits på ett hotell i Las Vegas, och förra året var det dags för konceptet att sprida sig till Europa i form av TAM London. Formatet består av en mängd kända (både i och utanför skeptikervärlden) personer som föreläser och deltar i paneldebatter, samt underhållning, ofta i form av trolleri- och mentalistshower. Den senaste TAM i USA blev mycket omdiskuterad i bloggar och forum bland skeptiker på nätet på grund av ett tal som JREF:s förra ordförande Phil Plait höll, där han klagade på att det fanns en för aggressiv och hånande ton bland vissa skeptiker och att det stötte bort människor från skepticismen. Detta inlägg i det s.k. tonkriget blev även aktuellt under konferensen i London nyligen vilket jag återkommer till senare.

Programmet var väldigt imponerande. Från klockan 9 till 17.30 bägge dagarna (samt 19.30 till 22.30 på lördagen) var det tolv huvudtalare, två intervjuer, två paneldiskussioner, artister, uppträdanden, prisutdelning och några mindre talare, intervjuer och så vidare. Eventuella interaktioner mellan deltagarna fick förläggas till fem- och tiominuterspauserna mellan och efter programpunkterna.

Efter otrevliga upplevelser av hur Londons tunnelbanesystem fungerade kom jag lite sent och missade dessvärre Susan Blackmore som talade om sin resa från troende på paranormala fenomen (hon doktorerade i parapsykologi) till skeptiker. Andra talare var Richard Dawkins som förespråkade att evolutionsteorin skulle bli det nya kärnämnet jämsides språk och matematik, bl.a. för att det knöt an till nästan alla andra vetenskaper. En del tal var även orelaterade till konferensens teman, bl.a. upphovsrätt och serier (vilket jag som serieintresserad inte hade något emot). Evolutionsbiologen Adam Rutherford talade om de kristna alpha-kurserna, en slags nybörjarkurser i kristendom för enligt arrangörerna. I princip bestod det av kristendomskritik och det enda skeptiska inslaget var kritik av deras uppfattningar om homosexualitetens orsaker och förändringar. Anmärkningsvärt var att Dawkins frågade Rutherford i frågestunden om inte kristendomen var att föredra som en sköld mot den mycket farligare religionen islam. Enligt vissa blev stämningen plötsligt väldigt stel i rummet även om jag inte märkte något.

Dagen fortsatte med en intervju med Andy Nyman som tillsammans med den kände illusionisten och mentalisten Derren Brown skapat effekterna och tricken i den senares shower. Nyman har nyligen skapat den spektakulärt skrämmande teaterföreställningen Ghost Stories som sålt ut i Storbritannien och som flera av deltagarna sett under fredagskvällen. En effekt som blivit kontroversiell bland skeptiker var när Derren Brown förra året förutsade lottoraden i det nationella lotteriet och gav en felaktig förklaring om kollektiv intelligens till alla tv-tittare. På frågan om vad de ville uppnå med detta svarade Nyman ungefär att de ville väcka uppmärksamhet och att tv-kanalen främst främjar det, samt att de ville få publiken att tänka till.

Fler föredrag följde med brittiskt fokus, bl.a. om extrema kristna partier och om skeptisk aktivism med Simon Singh och juristen David Allen Green, mer känd som bloggaren Jack of Kent. Singh presenterade bl.a. ett nytt skeptiskt projekt, ”The Nightingale Collaboration” som ska samla in falska påståenden från alternativbehandlare och hålla dem ansvariga för dem, både opinionsbildande och juridiskt. Ibland verkade det som man kommit till en nationell konferens för brittter trots att cirka hälften av deltagarna kom från resten av Europa. Bitvis kändes det även som en religionskritisk konferens snarare än en vetenskaplig skeptisk, men som jag förstår det är TAM inte ett renodlat skeptiskt arrangemang.

Efter en interjvu med James Randi där han bl.a. berättat om vilka grova förolämpningar televangelisten Peter Popoff och hans fru använt om sin publiks hudfärg och vikt, samt deras förakt för små donationer, avslutades dagen med prisutdelningar av JREF Award. Det gick dels till vetenskapsjournalisten Ben Goldacre i den professionella kategorin och dels till den blott 15-åriga Rhys Morgan i amatörkategorin för hans avslöjande av ett företag som sålde skadligt blekmedel mot Crohns sjukdom.

Senare på kvällen var det dags för underhållningen som alla väntat på med den skeptiske artisten Tim Minchin. Före honom var det dock ett par ”nummer”. Journalisten Jon Ronson inledde med att redogöra för sin intervju med hiphop-bandet Insane Clown Posse som sålt miljontals skivor och som kritiserats för sina våldsamma och sexistiska låttexter och attityd. Enligt Ronson visade sig bandet hela tiden ha varit evangelikala kristna som låtsats ha en hård attityd för att lättare nå sin målgrupp, och förra året chockerade de sina fans genom att avslöja sin kristendom, bl.a. genom sin låt ”Miracles” där allt möjligt i naturen beskrevs som oförklarbara mirakler – musik, giraffer, barn, regnbågen osv. Höjdpunkten i låten är textraderna

Fucking magnets, how do they work?

And I don’t wanna talk to a scientist

Y’all mutherfuckers lying, and getting me pissed.

Som Ronson sa fanns det troligtvis flera i publiken som kunde förklara hur magneter fungerar, även om han själv inte kunde det. (Jag ser att nyheten har spridit sig till Dagen.)

Efter en mentalist blev det så dags för Tim Minchin som under jubel kom fram på scen och spelade och sjöng några låtar på piano, bl.a sin kända låt om påven och en om fördomar. Efter en liten stund med underhållning blev det dags för premiären av en animation av hans kanske mest kända låt ”Storm” som handlar om hur han bryter ut i en skeptisk tirad mot en alternativmedicintroende gäst på en fest. Efter filmen fortsatte ”underhållningen” med en dryg timmas paneldiskussion om animationen där vi bl.a. fick reda på att låten upplevs bäst live. När moderatorn frågade publiken om den villa fortsätta lyssna på diskussionen eller lyssna på Minchin skrek alla i lokalen ”SING!” (utom de som fortsatte ställa frågor kan tänkas) varpå Minchin förklarade att han inte tänkte sjunga mer utan fortsätta prata, och under tiden somnade en del i sina stolar.

Lite dåsiga förflyttade sig en del människor till hotellbaren och fortsatte umgås. Jag fick en liten pratstund med PZ Myers och frågade honom varför han trodde att självmordsstatistiken för män var bättre i mer religiösa länder, och han svarade att han inte kände till det men att det kunde bero på att olyckor ibland definierades felaktigt som självmord och att sambandet därmed inte fanns. Jag var föga imponerad och uppmanade honom att gå till sitt rum och förbereda sitt tal nästa dag vilket han också gjorde (denna framställning är delvis tagen ur sitt sammanhang för optimalt underhållningsvärde). Sedan gick jag vidare till hotellbaren för att träffa lite skeptiska gräsrötter och hittade en grupp britter från Edinburgh och/eller Leeds som berättade för mig att de hade lokala Skeptics in the pub på sina orter som med brittiska mått mätt var ganska små och att verksamheten satt igång de senaste fem åren. På min fråga om vad de tyckte om konferensen svarade de att det var alldeles för många föreläsningar och att man inte orkade lyssna på allt, att det fanns för lite tid att umgås med andra deltagare och att det kändes anonymt bland alla tusen deltagare (förra året var det hälften så många deltagare). De såg sympatiskt inställda ut när jag berättade om mina deltagarcentrerade idéer för den svensk-europeiska konferensen 2012 (ett mönster som upprepades många gånger). Överhuvudtaget var det roligaste med TAM London att träffa andra gräsrotsskeptiker och utbyta erfarenheter med dem.

På morgonen nästföljande dag talade JREF:s ordförande DJ Grothe om att skepticism är mer än en hobby, att det är ett större mål värt att kämpa för. Han sa också att vinsten från TAM London skulle gå till att bygga upp den skeptiska rörelsen i Storbritannien. Vidare föreslog han att en bra definition av skepticism är ”vanligt sunt förnuft”. Troligtvis har han inte hört talas om Ny Demokrati.

Efter en intervju om bl.a. pornografi var det dags för exklusiva förinspelade intervjun av Stephen Fry (en av Storbritanniens mest kända komiker) utförd av Tim Minchin. Det finns inte så mycket att säga om den annat än att en journalist jag talade med tyckte att det var synd att inte en riktig journalist intervjuade honom och att det urartade till en dialog. Själv tyckte jag det var synd att Fry inte kunde närvara på plats eftersom han var affischnamn.

En intervju senare var det dags för den kände biologen och bloggaren PZ Myers att tala, och det var som sagt ett svarstal på Phil Plaits tal om tonläge och förlöjligande. Denna debatt återkommer med jämna mellanrum i den skeptiska världen och är oftast fri från belägg. Så var det även denna gång och Myers talade för att alla bör vara det de är bäst på, nästan oavsett vilket tonläge de har. Han menade att ateister (som han pratade om mest) har rätt att vara arga och uttrycka sin ilska och rätt att håna något argument de finner löjligt och exemplifierade med en abortkampanj som pratade om egenskaper hos veckogamla foster men visade bilder på spädbarn. Han påpekade dock även att han vill ha en kultur av självkritik och att det vore illa om alla skeptiker tyckte lika.

Innan konferensen avslutades talade serieskaparen Alan Moore om sin sympati för rationellt tänkande. Han bjöd även på en humoristisk fantasi om hur big bang hade skett i hans föräldrars bakgård på 20-talet och hur han i en bil kommit fram till att det borde saknas en massa mörk materia i universum, varpå han körde förbi några kullar bakom vilka han kunde se gigantiska högar med just mörk materia. Efter att sedan ha läst upp en lång socialrealistisk och tragisk dikt intervjuades han och berättade om sina upplevelser av fanzinvärlden på 60- och 70-talet och sina kommande projekt, bl.a. en lång bok på en miljon ord.

Efter att ha diskuterat VoF:s debattartikel i DN om offentligt stöd till alternativmedicin med Simon Singh avslutade jag kvällen med ett gäng brittiska skeptiker på en pub. De var också kritiska till att konferensen inte gett dem tillräckligt mycket utrymme att umgås med andra skeptiker, vilket var en anledning till att de deltog. En annan deltagare jag pratade med som varit på de flesta tidigare TAM, inklusive det förra i London, sa att denna gång nog var den sämsta han varit med om. I Las Vegas bodde alla och rörde sig på samma hotell, och inte lika utspritt som här, och det varar också i fler dagar, så de hade mer tid att umgås med varandra.

Konferensen var annars väldigt välskött och rullade på utan större problem. Och med tanke på att det egentligen inte var en konferens utan en stödgala (”fundraiser”) för JREF kan man inte klaga så mycket, annat än att det var alldeles för många programpunkter för att deltagarna skulle orka ta till sig allt som hände. Tanken var troligtvis att ge maximalt mycket innehåll med kända personer till donatörerna/deltagarna, men det allmänna missnöjet jag stötte på visade att de flesta ville ha något annat än vad de fick. Att folk lyckades umgås och knyta band med varandra och rörelsen därmed stärktes skedde alltså inte tack vare utan trots programformatet. Och det skedde på ett mycket ineffektivt sätt. Vad gäller att nå ut så ansökte för övrigt arrangörerna förra året om offentliga medel från staden London för att finansiera konferensen, men handläggaren, som för övrigt själv är skeptiker och arbetar med att främja vetenskap bland allmänheten, sade nej eftersom han bedömde att de var för slutna och inte var inriktade på att nå ut. Ett rättvist beslut.

Årets TAM London var ett avskräckande exempel på hur en konferens bör vara uppbyggd.