Vad känne­tecknar en konspira­tions­teori?

De flesta spektakulära konspirationsteorier är mycket mer komplexa än vad som är rimligt. Istället för att acceptera att en händelse som till exempel 11 september-attackerna iscensattes av terror­organisationen al Qaeda så staplas mängder av (ofta motstridiga) påståenden på varandra.

Exempel: attackerna iscensattes av amerikanska staten och / eller judiska mörka krafter. Flygplanen var fjärrstyrda, de passagerare som omkom är påhittade, alternativt är de bortförda eller mördade innan flygen ens startade. Eventuellt fanns inga flygplan alls utan det som sågs av vittnen var holografiska projektioner. World Trade Center-byggnaderna påstås ha blivit beskjutna av missiler samtidigt som de minerades i förväg utan att någon fattade misstankar.

Konspirationsteorin väcker här på typiskt sätt många fler frågor än den förklarar och radar bara upp mängder av vad som endast är spekulationer. När så är fallet är det bra att minnas principen om Ockhams rakkniv: Den förklaring som kräver minst antal nya och okända antaganden är troligen mer korrekt.

Om någon för fram bevis på att konspirationsteorin inte kan stämma så stämplas denne omedelbart som en del av konspirationen. Det klassiska motargumentet man får höra är att ”det är vad DE vill att du ska tro”. Alla bevis och argument mot konspirationsteorin blir på så sätt ett bevis för att konspirationen faktiskt existerar.

Konspirationsteorier är ofta motsägelsefulla och inkonsekventa. Det antyds till exempel att fartyget Estonia ska ha sjunkit dels på grund av en ubåtsattack och dels på grund av att bogvisiret sprängdes bort av en okänd aktör. Varför introducera två helt olika orsaker? Det viktiga för förespråkarna är inte frågan om ifall dessa två teorier hör ihop, utan att de avviker från den etablerade teorin. Det är viktigare att den av haverikommissionen presenterade förklaringen ifrågasätts än att ”de nya teorierna” är logiska och konsekventa.

Man fokuserar också gärna på att peka ut anomalier som inte är 100% klarlagda – ”Hur uppkom just den här specifika bucklan i Estonias bogvisir?” Att haverikommissionen inte har presenterat en förklaring på just detta utpekas som misstänkt. Men bogvisiret påträffades ju långt ifrån vraket – mycket kan ha hänt med det innan det påträffades och bärgades. En buckla kan ju i vilket fall som helst inte ha bidragit till att vatten strömmade in i skeppet, så hur betydelsefullt är den egentligen? Men hundratals av den här typen av ”oförklarade detaljer” staplas på varandra för att skapa en känsla av att någonting inte stämmer.

Om en konspiration kräver att en stor mängd personer deltar i den, så är den per definition också väldigt sårbar. Den måste då vara känd av väldigt många, och man får då beakta hur troligt det är att den kan förbli hemlig. Risken ökar exponentiellt med antalet sammansvurna att någon förr eller senare avslöjar vad som föregår. Det kan räcka med en enda visselblåsare (exempelvis Edward Snowden), eller att någon råkar göra ett misstag eller försäga sig, för att en konspiration ska avslöjas.

Problemet med det stora antalet inblandade bemöts ofta av ett av följande två påståenden:

Det ena är att de som driver konspirationen har nästan obegränsad makt. Detta gör att de har möjlighet att hålla ihop det hela trots att så många är inblandade och vet om den.

Det andra är att de som ligger bakom konspirationen innehar någon fantastisk (ibland science fiction-liknande) teknologi som gör det möjligt att vidmakthålla konspirationen med bara ett fåtal individer.

Inga trovärdiga bevis på dessa påståenden brukar läggas fram. Det anses vara ”självklart” att det är på det viset. Men båda är efterkonstruktioner – för att konspirationen ska kunna existera så måste det vara på ett visst (obevisat) sätt. Eftersom vi redan ”vet” att konspirationen finns, så måste dessa fakta vara sanna, hur otroliga de än är vid närmare eftertanke. Detta är ett cirkelresonemang eller en sorts special pleading som inte är särskilt rimlig.

Trots att konspirationen besitter orimlig makt att hålla sig dold, så vet de som ”avslöjar den” ändå på något sätt att den finns. Det betyder att förespråkarna måste peka på någon form av bevis för att det hela ska bli trovärdigt. Exempelvis ska det vara hemligt att den mystiska Illuminati-organisationen styr världen – ändå har de lämnat ledtrådar om detta överallt, till exempel på amerikanska sedlar. Ingen förklaring ges till varför en så hemlig konspiration öppet skulle lämna ledtrådar om sin egen existens.