Linné om slagrutan

Publicerat i Folkvett nr 2/1994.

Carl von Linnés Skånska Resa (1749) innehåller ett dråpligt avsnitt om ett försök med slagruta. Vi citerar ur den av Carl-Otto von Sydow redigerade upplagan (1975).

”Slagruta är ett underligt upptåg, med vilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga varest metaller ligga fördolde. Min sekreterare tog esomoftast en kvist av hassel, som var jämt delt i två grenar och med den förnöjde sitt sällskap. Detsamma skedde ock här, då den ena gömde sin silvertabaquier, den andre sitt ur här eller där i buskarna, vilka sekr. tämmeligen lyckeligen uppletade. Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henne nämnas, förtröt att slagrutan skulle rekommenderas och föreställte mig, att min följeslagare och sekr. förstodo varandra till att inbilla sällskapet; ty gick jag avsides på ett stort och högt fält norr om ladugården, skar där upp en liten torv och lade dit min lilla penningepung, täckte sedan med samma torv så noga, att ingen människa skulle sett minsta tecken därefter. Mitt märke var en stor Ranunculus Fl. 467, som stod strax därvid, och ingen annor hög ört var mer på hela fältet. När så var beställt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet, bad sekr. med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville jag ock tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag visste, varest penningarne lågo. Sekr. var nöjd, att han fått ett tillfälle, genom vilket han kunde förmå mig till mildare tanka om rutan, som jag alltid talt om henne med åtlöje. Sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprov. Sekr. sökte länge och väl hela timman, då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäves. Alltså, som godset intet kunde fås igen, blev rutan vårt löje. Jag går sedermera att själv upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet, hade våra rutgängare genom sitt peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minsta tecken sågs efter någon Ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäves, både med löje och förtret.

Änteligen måste jag giva saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig utnämna rummet ungefärligen, varåt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville intet slå, utan drog rutan åt en hel konträr sida, och änteligen, sedan både sekr. och vi alla voro trötte vid rutan, och jag vid henne mest ledsen, stante sekr. på en hel annor sida av fältet, sägandes att om pungen icke vore där, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag böd icke till att söka därefter, emedan det icke var detta håll, därest jag tyckte mig lagt pungen, men baron Oxenstierna lade sig likväl på jorden att söka, då han fick ned ett finger och drog upp den lilla torven, under vilken dukaterna lågo. Således slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och attraktionen mellan järn och järn, men att en hasselkvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka varken våra utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater.”