Forskarna och spriten

Publicerat i Folkvett nr 2/1995.

Inom medicinen är den kliniska forskningens och vidareutbildningens ökande beroende av kommersiella krafter ett stundom påtalat men sällan åtgärdat problem. Forskarnas egen relativa tystnad är en aldrig uttalad förutsättning för ett fortsatt samarbete – och myndigheterna, som inte är beredda att själva stå för fiolerna, hukar sig. I något sammanhang har det väl lyfts ett ögonbryn – t ex då Tobaksbolaget tillåtes sponsra en professur i tobakologi vid KI. Eftersom Tobaksbolaget numera är ett kommersiellt företag – skulle sponsringen fortsätta om institutionen i sin forskning komme fram till att ett tobaksförbud vore den enda åtgärd som vore effektiv mot tobaksrelaterade sjukdomar? Om icke – kan institutionen överhuvudtaget bedriva forskning där en sådan slutsats blir möjlig? Om icke – är i så fall professorn en vetenskapsman?

I USA där vanan vid, och vaksamheten mot denna typ av konflikter är större, håller American Thoracic Society just nu på att fatta beslut om att vägra publicera artiklar i sitt huvudorgan Journal of Respiratory Diseases om den underliggande forskningen finansieras av tobaksindustrin – ett ingalunda smärtfritt beslut, eftersom det tycks strida mot principen att vetenskapliga arbeten bör behandlas efter sitt vetenskapliga värde. Genom att stoppa publicerandet av sådana arbeten hoppas man bromsa tendensen bland sina medlemmar att genom stipendier knytas till intressen vilkas verksamhet oomtvistligen skadar de organ man är satta att kurera.

En epidemiologisk forskning har på senare år fått stor publicitet i massmedia, emedan den tycks visa, att alkohol – vid sidan av en rad hälsovådliga egenskaper – i små mängder och i ett (enda) avseende kan ha en medicinskt välgörande effekt på kärlsjukdomar, kanske genom att öka det ”goda” HDL- kolesterolet. (Några kontrollerade prospektiva studier på människa, som skulle behövas för att dra säkra slutsatser, finns inte.) På svensk botten har framför allt Kjell Lindquist i Vetenskapsradion mycket tidigt och mycket energiskt publicerat alla sådana rapporter. Om samma effekt skulle kunna åstadkommas selektivt och med betydligt mindre skadeverkningar för individ och samhälle diskuteras i sammanhanget inte.

Forskningen om alkoholens positiva effekter på kärlväggen har i stor utsträckning sponsrats av medel från den näringsggren som i USA och England tillverkar och saluför alkoholdrycker. Det är icke bekant, i vad mån forskningen kring bevisligen alkoholrelaterade sjukdomar som skrumplever, benskörhet, neuropatier, bukspottkörtelinflammation, psykoser och neuroser, demens, epilepsi, hjärtmuskelsvaghet, högt blodtryck, diabetes, eller inom starkt alkoholberoende kirurgiska specialiteter som traumatologi, uppburit något liknande stöd från alkoholindustrin. Eller den merpart av alkoholens skadeverkningar som inte är i strikt mening medicinska utan sociala och psykologiska?

Alkoholskador i vid bemärkelse är ett globalt och, inte minst i den fattiga världen, ett växande medicinskt och socialt problem. Sverige har formellt anslutit sig till WHO:s målsättning om att i folkhälsans intresse genomföra en politik som syftar till att reducera alkoholkonsumtionen med 25% före sekelskiftet. Det är svårt att se spår av denna politik i verkligheten. Under nittiotalets första år har krognäringen, bl a till följd av generös tillståndsgivning för alkoholutskänkning, starkt expanderat. Sverige har också anslutit sig till EU, och därmed i realiteten på sikt avhänt sig de möjligheter man hittills haft att med viss framgång hålla alkoholkonsumtionen och därmed skadorna nere. Samtidigt som sambandet mellan ungdomsvåld och alkohol blir alltmera känt vinner argumentationen för sänkning av åldersgränsen för systeminköp terräng. Och i EU finns ett ”vinberg” som på fransk begäran klassas som ”livsmedel”, och för vilken en ny marknad måste öppna sig.

Att det föreligger en uppenbar risk för att man mobiliserar den medicinska vetenskapen i marknadsföringen vittnar en ledare i British Medical Journal (17 dec 1994) som behandlar en akademisk tidskriftsdebatt i England förra året. Det uppdagades att fem framstående akademiker vardera erbjudits 2000 pund (ett pund per ord) för att skriva en anonym kritik av en WHO-skriften Alcohol Policy and the Public Good, författad av 16 kända forskare under redaktion av Griffith Edwards vid Londonuniversitetet. Den som kommit med erbjudandet var Portmangruppen, en lobbyorganisation för alkoholbranschen i England. Portmangruppens talesman hade med det ekonomiska erbjudandet bifogat riktlinjer för hur en kritisk recension skulle kunna tänkas se ut. Dagen efter det att Portmangruppens utspel avslöjats avslöjade Independent att Alcohol Research Group i Edinburgh tog emot pengar från Portmangruppen och från Scottish Whisky Association. Forskningsgruppens ledare, Professor Plant och Dr Duffy, hade tidigare gjort sig kända för sin kritik mot de förslag om en mera restriktiv alkoholpolitik som framlagts av andra expertgrupper.

I Sverige har någon liknande debatt ännu inte (eller endast lågmält) hörts av vad gäller samverkan mellan forskare och drogindustri. Det är sannolikt att denna kommer att intensifieras, då Systembolagets import- och senare försäljningsmonopol avskaffats. Det är däremot osannolikt att man därvid i första hand kommer att approchera forskare, som gjort sig kända för mot alkoholen kritiska synpunkter. Att en forskare inte bör acceptera ett uppdrag är uppenbart, om inte bara förutsättningarna, utan därtill resultatet på förhand av uppdragsgivaren bestämts skola ligga inom vissa ramar. Hur en forskare skall agera som misstänker, att han mot runda arvoden eller forskningsanslag beredes tillträde till media eller fortsatta studier just emedan hans uppfattning i en vetenskaplig fråga sammanfaller med ett resursstarkt, men ur det allmänna goda tveksamt, kommersiellt intresse är ett mindre belyst – men säkert högst reellt problem som uppstår i den ökande marknadsstyrningens kölvatten.

Det hör till etiketten, men kontrolleras inte rigoröst, att man i vetenskapliga publikationer alltid anger vilka källor som finansierat den forskning man presenterar. Någon motsvarande regel gäller inte, då etablerade vetenskapsmän framträder i media och kommunicerar direkt med allmänheten. Det finns tyvärr anledning att aktualisera frågan om skärpta etiska regler i detta avseende även på det medicinska området. Skulle en forskare vinna samma förtroende om han på bröstet bar en dekal med texten ”Sponsrad av John Daniel’s Ltd ” eller ”Köpt och betald av Philip Morris”?

Hans Isaksson och Hernán Ruiz