Darwins ”Om arternas uppkomst” – grunden för vår insikt om oss själva

Publicerat i Folkvett nr 1/1996.

Hur kunde Charles Darwin ha så rätt utan att veta hur evolutionen, dvs livets utveckling, egentligen gått till? (Han hade faktiskt fel i detaljerna om hur variationen uppkommer.)

Hur kan människor ännu idag sväva i okunnighet om Darwins verk Om arternas uppkomst, detta fantastiska epos om livets sammanhang? Ett hårresande exempel på bristen på kunskap om Darwin är Svenska kyrkans Lilla boken om kristen tro som delades ut till alla hushåll härom året. Där stod: ”Tanken att blinda naturkrafter skulle kunna koppla samman de enzymer som livet är beroende av är lika sannolik som att … en tornado som blåser genom ett skrotupplag slumpmässigt skulle åstadkomma en Boeing 767 … man känner att det måste finnas något mer.” (Underförstått en gud.) Svenska kyrkan svävar alltså i okunnighet om att evolution innebär gradvis förändring och utveckling i många steg.

Sällan har så många observationer förklarats med ett så enkelt antagande som i Darwins bok: alla levande organismer har utvecklats gradvis från gemensamma ursprung genom ärftliga förändringar samtidigt som förutsättningarna förändrats på jordklotet. Då blir det genast självklart att giraffer och elefanter har lika många halskotor. Det blir helt naturligt att fåglar, apor och valar har samma skelettuppbyggnad i sina vingar respektive armar och fenor. Det var denna självklara och geniala enkelhet som fick Thomas Huxley att utbrista: ”How stupid not to have thought of it before!” (Så idiotiskt att inte ha kommit på det tidigare!)

Aldrig har väl heller en så fantastisk vetenskaplig teori blivit så missförstådd av så många – med så lite anledning. Ändå är boken Om arternas uppkomst så tydlig och lättfattlig, med ett vardagligt språk, att vem som helst kan läsa den. Få vetenskapliga arbeten har varit så omedelbart tillgängliga för vanliga människor. Misstolkningarna kan därför inte bero på någon brist på tydlighet eller logik. Snarare beror de på att evolutionsläran har så långtgående konsekvenser för vår förståelse av människans natur, frågor om livets mening, och inte minst religioner.

Att just Darwin var den som kom till insikt och skrev en så omfattande argumentation för evolutionen berodde på många samverkande faktorer; både den allmänna tidsandan och hans egna originalupptäckter. Men framför allt beroedde det på hans egna slutsatser. Darwin hade förmågan att sammanställa och integrera enorma mängder information.

Till att börja med var han en mycket kunnig geolog och hade alltså full insikt i att jorden var mycket gammal och att olika geologiska lager hade olika åldrar med de yngsta lagren överst. Dessutom gjorde möjligheterna att korsa världshaven att biologer kunde studera avlägsna områden som Australien och Sydamerika. Darwin själv reste jorden runt med HMS Beagle under fem år (1832-36) och gjorde otaliga observationer som han bearbetade efter hemkomsten. Slutsatserna var dels att livsformerna var fantastiskt många och dels att de uppvisade stora likheter i olika delar av världen. Men de största likheterna fanns mellan intilliggande områden. Organismer på Galapagos var inte mest lika dem på Kap Verde trots att båda områdena är ögrupper. I stället var organismer på Galapagosöarna mest lika dem i Sydamerika och de på Kap Verdeöarna mest lika dem på afrikanska fastlandet. Specialiseringen bland de två ögruppernas organismer tycktes därför ha skett oberoende av varandra och inte enligt en gemensam, grundläggande plan.

Men Darwin nöjde sig inte med dessa observationer. Han studerade mycket ingående avel av många olika husdjur, inte minst med egna experiment. Han noterade den stora variationen mellan raser av samma art. Under tidens och generationernas gång kunde uppenbarligen egenskaper förändras. Visserligen hade människan stått för urvalet av önskade egenskaper hos husdjuren, men husdjuren kom ursprungligen från vilda djurarter. Med samma variationsgrad hos djur i det vilda skulle även urval utan människans inblandning kunna ske – naturligt urval (eng. natural selection).

Darwin lade således till en tidsaxel i grupperingen av levande organismer. Under tidens gång har djurarter förändrats och delat upp sig i olika grupper, populationer, med skilda egenskaper och så småningom har nya arter uppstått. Darwin var alltså en historieforskare.

Darwin föreslog också hur de djur eller växter som förändras kan finna livsutrymme, nämligen i en kamp för tillvaron i konkurrens med andra organismer om begränsade resurser. Denna tanke fick han från ekonomen Malthus då han 1838 läste dennes bok om befolkningstillväxt (Essay on the Principle of Population, 1798) med tanken att minskad fattigdom orsakar befolkningsökning som i slutänden, pga otillräckliga naturresurser, leder till än större fattigdom. Darwin lär ha ogillat denna cyniska argumentation mot välfärdspolitik för människor, men han insåg samtidigt att matematiken i resonemanget kunde förklara drivkraften i det naturliga urvalet: en kamp för tillvaron.

Darwin postulerade att de organismer som är bäst lämpade för en viss miljö kommer att ge talrikare avkomma än de mindre lämpade. I en miljö med begränsade resurser kommer därigenom de bäst lämpade att expandera på de andras bekostnad. När miljön förändras pga klimat eller naturkatastrofer ändras förutsättningarna så att andra individer kan ha fördelar. Evolution är ungefär som att spela ett sällskapsspel där reglerna ständigt förändras. Oftast långsamt och knappt märkbart men ibland plötsligt genom en översvämning eller ett asteroidnedslag. Ingen djurart vet i vilken riktning reglerna ändras, därför har inte evolutionen något mål. Att säga att arter anpassar sig kan ge ett intryck av att individer får nya egenskaper som ett svar på förändringar. Men det är inte detta som uttrycket anpassning innebär. Förändringar i arvsmassan sker slumpmässigt hela tiden, och de individer som råkat få egenskaper som är fördelaktiga efter miljöförändringen klarar sig bättre och lyckas åstadkomma fler avkommor. Därigenom uppkommer fler individer med denna förbättrade egenskap.

Darwins teori om evolution och naturligt urval var komplett redan 1839, men trots detta ansåg han den alltför dåligt underbyggd av observationer för att publiceras. Fem år senare, 1844, omfattade hans manus 250 sidor, men ändå skulle det dröja ytterligare 15 år innan det publicerades. Varför tvekade Darwin? Förmodligen anade han att hans slutsatser var en brandfackla. Dessutom insåg han att evolutionen inte kunde observeras direkt, bara härledas från observationer. Istället ägnade han åtta år åt att studera en grupp av kräftdjur som kallas rankfotingar (barnacles) och gjorde mängder av observationer som stödde hans evolutionsteori, t.ex. den oerhört likartade embryonalutvecklingen för olika arter som sedan i vuxet tillstånd skilde sig dramatiskt.

Sommaren 1858 kom så chocken. Den unge naturforskaren Alfred Russel Wallace hade oberoende av Darwin kommit fram till precis samma slutsats efter resor till Sydamerika och den malajiska övärlden. Darwin höll på att resignera men övertalades av sina vänner att publicera sina slutsatser. Några veckor senare publicerade Darwin och Wallace tillsammans en vetenskaplig artikel om arters variation. När Origin of Species äntligen gavs ut hösten 1859 var förväntningarna stora. Den första upplagan om 1250 exemplar såldes slut redan samma dag och den andra upplagan om 3000 ex blev också snabbt slutsåld.

Boken är som nämnts mycket tydligt och grundligt skriven, säkerligen för att Darwin var medveten om att hans teori gick emot dogmer. Han beskriver noggrant variation hos husdjur, vilda djur och växter. Han bygger upp sin argumentation gradvis och kommer ofta själv med invändningar som han sedan bemöter. Han nästan resonerar sig fram till slutsatserna och påpekar flera gånger att de stöds av många ytterligare observationer som han av utrymmesskäl inte kan beskriva. Ändå omfattar boken 450 sidor.

Varför mötte evolutionstanken sådant motstånd? Jo, genom Darwin fick även människan förfäder – icke-mänskliga förfäder. Tidigare förklaringar till människans existens hade varit genom skapande gudar, och människan ansågs t.o.m. vara en avbild av denne eller dessa avancerade varelser. Nu kom Darwin och föreslog att vi tvärtom utvecklats från varelser som var enklare än oss själva. När uppstod i så fall de mänskliga egenskaperna själ och medvetande? Finns det en själ och vad är det egentligen? Har djur en själ? Kanske schimpanser, möjligen också hundar och hästar, men knappast papegojor och sköldpaddor. När under fosterutvecklingen får människan sin själ? Evolutionen berör verkligen de innersta frågorna om oss själva.

Är det då inte en fullständigt absurd tanke att något så komplicerat som en människa kunnat uppstå gradvis? T.o.m. en fluga är ju ett under av finmekanik med luktsinne, syn och en ytterligt snabb embryonalutveckling. Idén om gradvis utveckling är fantastisk – men inte omöjlig. Evolutionen har nämligen skett under oerhört lång tid. Studerar man mängder av olika livsformer som Darwin gjorde ser man sammanhangen.

Att se enbart på människan och säga att vi omöjligt kan ha utvecklats genom evolution är som att betrakta Grand Canyon och säga att den inte kan ha uppstått genom erosion. Ser man ett TV-program om Grand Canyon kan det förefalla ofattbart att en flod kan gräva sig nästan två kilometer ned i marken genom årmiljoner av jordlager och åstadkomma denna enorma floddal. Men om man besöker Arizona och Utah och ser mångfalden av canyons i alla möjliga storlekar från smala rännilar i marken via bäckar och åar i allt djupare raviner ända upp till Grand Canyon, då är Grand Canyon ingalunda osannolik. Fortfarande fantastisk, men inte osannolik. På samma sätt förhåller det sig med evolutionen. Om man gör många observationer, precis som Darwin gjorde, är slutsatsen oundviklig.

Teorin om evolutionen accepterades allmänt i den vetenskapliga världen. Däremot accepterades inte lika allmänt Darwins förklaringsmodell, nämligen naturligt urval. Darwin trodde t.ex. att förvärvade, inlärda egenskaper kunde ärvas enligt Lamarck. Denna möjlighet motbevisades av forskare under decennierna efter Darwin.

När Mendels ärftlighetslagar (som publicerades några få år efter Om arternas uppkomst men sedan glömdes) återupptäcktes år 1900 ansågs dessa faktiskt strida mot Darwins teori om naturligt urval. Mendels ärter visade nämligen inga gradvisa förändringar och mellanformer. Antingen var de gröna eller gula men inget däremellan. Det var först flera decennier senare som insikten kom att de egenskaper Mendel studerat hos ärterna var ganska speciella och att ärftligheten av egenskaper mestadels följer mer komplicerade lagar. Därmed förenades genetiken och Darwins urvalsprincip i det som kallas neo-darwinismen.

Men hur kunde evolutionsläran försvaras mot de mer allmänna invändningarna? Det påstås ju än i dag att fossila mellanformer saknas. Denna villfarelse bottnar i okunskap om den enorma mängd fossil som faktiskt existerar. Luckorna fylls successivt igen och bara de senaste åren har mängder av nya fynd gjorts. Men inte ens detta övertygar de mest rabiata evolutionsförnekarna som exempelvis kristna skapelsetroende, s k kreationister. En av kreationismens företrädare har av humoristiska paleontologer t.o.m. fått en kreationistisk fossillag uppkallad efter sig: Vartefter fler och fler fossila mellanformer hittas, så uppstår behovet att hitta nya mellanformer mellan dessa. Fyndet av en mellanform skapar alltså i kreationisternas ögon två nya luckor i fossilkedjan!

En av de mest stupida invändningarna mot evolutionen var att begreppet ”Survival of the fittest” skulle vara ett cirkelbevis för den som är lämpligast måste överleva och den som överlever måste ju vara lämpligast. Men denna fras var endast en slogan, motvilligt accepterad av Darwin efter inrådan från en kollega, och är ingalunda en komplett beskrivning av naturligt urval. Evolutionen sker därför att både arvsanlagen och miljön ständigt förändras – de går inte alls i cirkel. Den som är lämpligast vid ett visst tillfälle förändras själv och är senare, i en förändrad miljö, kanske inte alls lämpligast.

Den mesta kritiken av evolutionen som sådan kommer som redan antytts från religiösa fundamentalister såsom kristna bokstavstroende. Ett av de mer tragikomiska inslagen var en motion från riksdagsmannen Tuve Skånberg i kds härom året. Skånberg påstod att kreationister, dvs skapelsetroende, diskrimineras ”på alla tänkbara sätt” i t.ex. skolor och TV. Han önskade sig därför åtgärder mot sådan diskriminering i grundskolor, gymnasium och högskolor. Skånberg nämnde i sammanhanget några vetenskapsmän som påstods vara skapelsetroende. Jag har undersökt deras vetenskapliga publikationer och funnit en enda artikel som överhuvud taget påstår sig ha vetenskapliga resultat som motsäger evolutionen. Upptäckten gällde en antievolutionär substans i sorkar som upprätthåller artgränser. Emellertid visade sig de metoder som studien använt vara påhittade; de metodartiklar som refererades till i forskningslitteraturen existerar inte. Sannolikt är därför denna enda antievolutionära artikels resultat fabulerade. Det är anmärkningsvärt att en riksdagsman i kds inte kontrollerar sina källor bättre eller har så dåliga rådgivare att en motion mot evolution hänvisar till ett enda antievolutionärt arbete skrivet av en kristen forskare som ljuger.

Modern evolutionskritik som inte är uttalat religiös finns också. Böcker har skrivits av personer som t.o.m. utger sig för att vara biologer och några av dessa kan ge ett bedrägligt vederhäftigt intryck. Men de grundläggande missförstånden och felsluten lyser ändå obarmhärtigt igenom. Än värre blir det när icke-biologer försöker hitta luckor i evolutionsresonemanget. Så sent som 1992 publicerade Jan Adrianson, fil dr i sociologi i Uppsala, en bok som kritiserar evolutionen ”som materialistisk princip” och lanserar metafysik som ofrånkomlig i sammanhanget. Boken är i huvudsak ett referat av tidigare publicerade evolutionskritiska böcker med vantolkningar, dock utan att nämna deras grundläggande missförstånd. På en sida citeras t.ex. Michael Denton (författare till Darwinism – a theory in crisis) som mikrobiolog, strax efteråt som fackman inom paleontologi. Mig veterligt har Denton inte publicerat ett enda vetenskapligt arbete inom någondera fältet. Adrianson hade bara behövt läsa några recensioner av denna bok liksom av Sheldrakes och Løvtrups böcker för att inse deras brister. Det är märkligt att Adrianson lyckats få tryckningsbidrag från ett statligt forskningsråd – det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga – för ett okritiskt referat av missförstånd.

Finns det då ingen seriös debatt om evolutionen? Jo, förvisso, men ingen som för bråkdelen av ett ögonblick ifrågasätter om evolutionen ägt rum. Särskilt två aspekter på evolutionen har diskuterats livligt bland forskare i Darwins spår. Den ena frågan gäller om egenskaper i de efterföljande generationerna sprids främst genom urval (selektion) eller om de sprids slumpmässigt utan att ge uppenbara fördelar. Diskussionens vågor går ofta höga, men alla forskare är eniga om att både urval och slumpmässig spridning förekommer. Debatten gäller endast vilken variant som dominerar. (Endast några få procent av arvsmassan bär på information medan resten saknar information. Således kan endast en mindre del av arvsmassan överhuvud taget utsättas för selektion. Å andra sidan är det förvisso denna del som är mest intressant för biologiska funktioner.)

Ett annat hett diskussionsämne är om evolutionen sker gradvis med en ganska konstant hastighet eller om den sker stötvis, i språng (punctuated equilibrium). Återigen är de flesta forskare överens om att båda varianterna av evolution verkar förekomma och debatten gäller huvudsakligen vilken typ av evolution som dominerar.

Om inte Darwin funnits, skulle vi i så fall fortfarande vara okunniga om evolutionen? Nej, alls icke, Wallace kom med samma slutsatser redan 1858 om än inte med samma överväldigande dokumentation som Darwin. Upptäckten av ärftlighetens lagar och sedermera generna har skett oberoende av Darwin och evolutionsläran. Med de senaste decenniernas molekylärgenetiska kunskaper är slutsatsen fullkomligt oundviklig. Evolutionen är skriven på näsan på oss. Den bevisas t.ex. av att människor och schimpanser i hög grad bär på samma icke-funktionella gener. Odugliga gener kan ju knappast ha skapats – då skulle ju skaparen vara en klåpare. Dessutom skulle han i så fall ha upprepat samma misstag om och om igen i olika arter. Och både människor och schimpanser har faktiskt betydligt fler icke-funktionella gener än funktionella gener.

Darwin själv skrev många böcker och det har skrivits mängder av böcker om Darwin och ännu fler om evolutionen. Varenda biologibok idag har evolutionen som grund. En av de allra främsta populärvetenskapliga evolutionsförklararna är engelsmannen Richard Dawkins som skrivit flera böcker som klargör vad som menas med evolution och hur den äger rum, bl.a. i den omtalade Den blinde urmakaren (Wahlström & Widstrand). Dawkins har förklarat många människors motvilja mot evolutionen med att den saknar mening. Människan är, skriver han, besatt av att finna en mening med allt. Förmodligen har denna strävan att finna mening varit en tillgång under vår evolution och har givit ökad överlevnadsförmåga. Men genom religionerna har frågan om mening kommit att drivas in absurdum trots att den är irrelevant i evolutionen. I sin senaste bok River Out of Eden skriver Dawkins: Frågan om livet har mening är fel ställd på samma sätt som det inte går att fråga vad det är för temperatur på svartsjuka eller vilken färg på en bön. När ska religionerna ta konsekvenserna av denna insikt?

Visserligen kanske livets yttersta mening kan sägas vara att föra sina gener vidare till nästa generation – det har alla våra förfäder lyckats med, annars skulle vi inte vara här. Men de senaste årtusendena har inneburit att människans sociala utveckling rusat ifrån evolutionen. Våra gener hinner helt enkelt inte med. Vi började fjärma oss från den genetiska evolutionen då språket och inte bara generna började sprida färdigheter. Frigörelsen från den genetiska evolutionen är dock inte fullständig – 4 miljarder år av evolution har oss fortfarande i ett starkt grepp och styr mycket i våra liv och en stor del av våra egenskaper såsom personlighet, sjukdomar och åldrande.

Den partiella frikopplingen från genetisk evolution som språk och medvetande inneburit medför både ansvar och möjligheter. Ansvaret gentemot oss själva, andra människor och andra levande varelser har vi tidigare försökt formulera som högre makters – gudars – dikterade levnadsregler eller önskemål. Nu när människan visar sig vara en konsekvens av en evolution kan vi inte längre hänvisa till diffusa fantasier om högre väsens synpunkter. De medmänskliga regler som vi tillskrivit gudar har ändå inte visat sig ha något värde då konflikter uppstått mellan grupper av människor, inte ens om de tillbett samma gud. Etiska och moraliska överväganden är specifikt mänskliga så därför måste vi människor enas om och stå för dessa själva. Somliga har försökt uttolka etiska regler ur evolutionära mekanismer. Men evolutionen har varken etik eller moral och kan inte användas som argument för att individer med vissa egenskaper (t.ex. styrka) skulle ha någon rättighet att ta för sig på andras bekostnad. Men kunskap om evolutionen underlättar vår förståelse av hur vi kan reagera i vissa situationer liksom vår förståelse av alla levande varelser runt omkring oss. Däri består också möjligheterna med vår partiella frikoppling från genetisk evolution: ingen annan art under evolutionens gång har kunnat komplettera genernas grundläggande egenskaper i samma utsträckning som människan – därmed kan vi själva skapa mening i tillvaron.

Så här avslutade Darwin sin självbiografi: ”Med en så medelmåttig begåvning som den jag besitter är det verkligt förvånande att jag i betydande grad anses ha påverkat vetenskapsmännens uppfattning i viktiga frågor.” Det måste vara ett av vetenskapshistoriens – eller mänsklighetens – största understatements. Som Povel Ramel skaldat: Digga Darwin, denne man som sammanhanget fann.

Dan Larhammar

(En förkortad version av denna artikel har tidigare sänts i vetenskapsradion.)