Fortsättning på UFO-debatten

Publicerat i Folkvett nr 1/1996.

Kan man vara skeptiker och ufolog?

Det är glädjande att Föreningen Vetenskap och Folkbildning öppnat en dialog med UFO-Sverige. Som human-etiker, ”skeptiker” och kritisk, aktiv ufolog har jag noterat att de bägge föreningarna i sin grundinställning inte skiljer sig nämnvärt från varandra. Båda har ambitionen att arbeta utifrån vetenskapliga arbetsmetoder och framhåller en kritisk, granskande inställning till olika fenomen och företeelser.Clas Svahn har på ett sakligt och kompetent sätt presenterat UFO-Sveriges inställning och arbetssätt här. Sven Ove Hansson ger i ett svar en kortfattad redogörelse för den skeptiska ståndpunkten. Sven Ove Hanssons svar är dock i vissa avseenden förbryllande. Några klargöranden och kritiska synpunkter är därför på sin plats.

Det räcker inte att vara skeptisk, man måste veta något också, är en god grundregel i all debatt. En sakdebatt fordrar sakkunskap. Det första man måste känna till om UFO är att de grupper som sysslar med frågan egentligen representerar två vitt skilda typer av folkrörelser. Dels nyreligiösa, new age-inriktade grupper som har sin grund i 1800-talets framväxande spiritism och teosofi. Dels vetenskapligt kritiska UFO-föreningar som försöker dokumentera och finna förklaringar till ett gåtfullt fenomen. Bilden är naturligtvis något förenklad. Däremellan finns en stor gråzon av olika typer av grupper som inte entydigt kan räknas till den ena eller andra riktningen.

I USA utvecklade sig dessa två typer av UFO-föreningar i stort sett parallellt från början av 1950-talet. I Sverige blev utvecklingen en annan. Här kom nyreligiösa, new age-grupper att dominera scenen till långt in på 1960-talet. Riksorganisationen UFO-Sverige grundades 1970 och blev från början en syntes mellan new age-filosofi och amatörvetenskap. Många av dem som anslöt sig till UFO-Sverige vid starten kom från spiritistiska, teosofiska eller antroposofiska kretsar. Med åren utvecklades dock verksamheten till att bli alltmer seriös och vetenskapsinriktad.

I slutet av 1980-talet vällde en ny våg av new age-filosofi och ockultism in över UFO-rörelsen, inte bara i Sverige. UFO-Sverige påverkades också i viss mån av dessa idéer, vilket ledde till en vattendelare vid UFO-Sveriges riksstämma i Rättvik 1991. Försök gjordes då att göra UFO-Sverige till en missionerande, nyreligiös organisation. Med stor majoritet valdes dock DN-journalisten Clas Svahn till UFO-Sveriges ordförande. Därmed tog stämman ställning för en vetenskaplig inriktning som grund för verksamheten. UFO-Sverige har därefter klart tagit avstånd från den av mystik och ockultism influerade new age-ufologin. Den nyreligiösa ufologins företrädare har i stället funnit en plattform i de uppmärksammade Peace in mind-festivalerna – en samlingspunkt för new age-rörelsen i Sverige.

UFO-Sverige försöker i dag attrahera och utbilda kritiska ufologer. Sven Ove Hansson noterar helt riktigt att det vore fel att beteckna de kritiska ufologernas verksamhet som pseudovetenskap. Han har ändå två invändningar mot UFO-Sverige.För det första ifrågasätter han om det är ”väl använd tid” att ägna sig åt UFO. Hansson föreslår i stället att kritiska ufologer ägnar sig t ex åt astronomi eller historisk hembygdsforskning. Detta är ett märkligt uttalande som närmast ger ett kunskapsfientligt intryck. Som styrelseordförande i Arkivet för UFO-forskning (AFU) i Norrköping har jag och mina kolleger inom AFU hjälpt flera universitetsstuderande med material till uppsatser inom skilda discipliner. Uppsatser som knappast hade kunnat skrivas utan AFU:s hjälp. Här några exempel: Heikki Virtanen, Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969, Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet 1980. Bertil A.G. Schalén, Tefatsfolket – UFO som kultföremål, Institutionen för tillämpad psykologi, Lunds universitet 1981.

Arkivet för UFO-forskning är UFO-Sveriges arkiv och bibliotek, och har de största samlingarna UFO-material i Europa. Här finns cirka 2500 boktitlar (bl a ett flertal doktorsavhandlingar), 65 hyllmeter tidskrifter, 10 hyllmeter pressklipp, 13000 dokumenterade svenska UFO-fall (varav cirka 3000 från Försvarsstabens och FOAs arkiv), person- och föreningshistoriska samlingar (bl a från de cirka 150 svenska UFO-föreningar som funnits sedan 1957), ljudbands- och bildarkiv. Arkivet för UFO-forskning är medlem i Folkrörelsernas Arkivförbund samt Östergötlands Läns Föreningsarkiv.

I AFU finns material för ett tiotal doktorsavhandlingar inom skilda discipliner som militärhistoria, religionshistoria, etnologi, psykologi, kulturhistoria m m. Ingen svensk doktorsavhandling har ännu gjorts om UFO men vi är de enda som har underlaget för forskningen. Det är UFO-Sveriges förtjänst att detta material nu finns ordnat och systematiserat. Menar Sven Ove Hansson att vi skall dumpa arkivet i en container och ägna oss åt hembygdsforskning i stället? Skall vi lägga ner UFO-Sverige och lämna fältet fritt för de nyreligiösa sekterna och ockultisterna?

I själva verket är det så att UFO-Sverige i flera fall har utfört det arbete som Vetenskap och Folkbildning borde ha gjort: Undersökt och givit naturliga förklaring på ofta mycket kontroversiella UFO-fall (t ex Domstensfallet 1958), avslöjat sekter och bedragare inom UFO-branschen (bl a Anders B Johansson, se UFO-aktuellt nr 2 1995), visat på och varnat för kopplingarna mellan nynazism/extremhöger och UFO-kulter. Akademiker, journalister och myndigheter vänder sig i allt större utsträckning till UFO-Sverige för information därför att UFO-Sverige i dag är den enda organisation som besitter en samlad sakkunskap i UFO-frågan. Att ”andra forskningsområden har en god tradition av att tillvarata amatörers insatser” är inget motiv att lägga ner UFO-Sverige. Vi är pionjärer och med tiden kommer förhoppningsvis även UFO-Sverige att ha samma goda tradition.

Jag ställer mig också frågan hur väl förankrad Sven Ove Hanssons åsikt är inom Vetenskap och Folkbildning. Är det föreningens allmänna inställning till kritiska ufologer eller en enskild medlems synpunkt? Detta med tanke på Anna Schytts artikel ”Varför jaga ufon?” i UFO-aktuellt nr 3 1995. Anna Schytt skriver: ”Skeptiker som saknar intresse för UFO har sagt att det vore bättre om ufologerna ägnade sin möda, tid och nyfikenhet åt någon amatörvetenskaplig disciplin… Den uppmaningen har jag själv lite svårt att stämma in i. Man skall inte tala om för folk att de skall skaffa sig en ’nyttigare’ hobby… de folkbildande insatser de seriösa ufologerna gör när de hjälper folk att förklara konstiga fenomen har ett mycket stort värde. Dessutom vet jag att ufologerna håller bättre koll på bolider än vad professionella astronomer gör. Så visst kan ufologerna också göra nytta för vetenskapen.”

Sven Ove Hanssons andra invändning gäller hypotesfrågan. UFO-Sveriges inställning betecknas ”kärnhypotesen”, dvs att det finns en restgrupp av UFO-iakttagelser som representerar ett genuint nytt fenomen. Mot denna ställer Hansson skeptikerns inställning, trivialhypotesen, som menar att även denna restgrupp kan ges naturliga förklaringar. Enligt Hansson skiljer sig restgruppens UFO-fall från de övriga ”i huvudsak genom att vi inte har tillgång till de faktauppgifter som skulle behövas för att finna förklaringen”. Men detta är ett ologiskt och vetenskapligt felaktigt resonemang. Man kan inte a priori avfärda kärnhypotesen när ingen ordentlig forskning har gjorts.

Om vi håller oss till svenska förhållanden så finns i Arkivet för UFO-forskning mellan 500 och 700 UFO-iakttagelser som motiverar kärnhypotesen. Kärnhypotesen kan delas in i tre kategorier: 1) Okänt elektriskt urladdningsfenomen eventuellt kopplat till geologiska och magnetiska förhållanden. 2) Svenska eller främmande makts hemliga spionmissiler/flygplan. 3) Farkoster som synes representera en främmande teknologi av okänt ursprung.Endast en fortsatt dokumentering och forskning kan avgöra i vad mån kärnhypotesen håller. Sven Ove Hanssons påpekande att att kärnhypotesen ”har en osunt stark ställning även inom den kritiska ufologin” är också förbryllande. Vari ligger det ”osunda” i kärnhypotesen när den grundar sig på empiriska data? Data som Sven Ove Hansson aldrig tagit del av. Jag återkommer till mitt tidigare yttrande. Det räcker inte med att vara skeptisk, man måste veta något också. Man kan inte kategoriskt uttala sig i en sakfråga utan sakkunskap. Då förlorar man den vetenskapliga och intellektuella trovärdigheten.

UFO-Sverige har naturligtvis sina brister. Det är en organisation av amatörforskare. Men amatörer som strävar efter större vetenskaplig noggrannhet och kunnande. En organisation som försöker intressera fler akademiker, intellektuella och ”skeptiker” att ge sig i kast med ämnet. Inte bara som skrivbordsexperter utan som undersökare på fältet. Men det kräver förstås en del mod att trotsa akademiska konventioner och ge sig in i ett kontroversiellt ämne. Tyvärr tycks många akademiker sakna vad jag skulle vilja kalla existentiell nyfikenhet. Kanske är det en följd av rädslan att bli förlöjligad.

Det har framgått att UFO-Sverige redan på olika sätt bidrar till vetenskapen. Mindre känt är kanske att UFO-Sverige också gör en social och politisk insats genom att kartlägga och varna för UFO-kulternas samband med extremhöger och nynazism. Fler och fler extrema religiösa och politiska grupper använder sig av UFO som myt för att nå ut med sitt budskap. Sannolikt kommer denna tendens att öka i och med den ekonomiska och politiska oron samt närheten till sekelskiftet. Louis Farrakhan, ledare för de svarta muslimerna, påstår sig ha varit ombord på ett tefat. Likaså Timothy McVeigh, milismannen i USA som står anklagad för Oklahoma-massakern. På bokmässan i Göteborg, med den mordhotade Salmon Rushdie som hedersgäst, kunde man också finna ett litet teosofiskt bokförlag, Foinix. Vid deras bord såldes litteratur som påstår att judarna styrs av de onda rymdmänniskorna från Pluto, onekligen en udda form av antisemitism. Endast UFO-Sverige har sakkunskap om dessa grupper och försöker varna för konsekvenserna av de nyreligiösa UFO-sekternas läror.

Med den ovan skisserade bakgrunden anser jag det vara viktigt med ett seriöst studium av UFO både som myt och gåta. Jag hoppas medlemmarna i Vetenskap och Folkbildning ser det berättigade i UFO-Sveriges verksamhet och gärna själva bidrar till att göra organisationen ännu bättre i vetenskapligt hänseende.

Håkan Blomqvist

(Bibliotekarie och styrelseordförande i Arkivet för UFO-forskning)

Svar

Jag tror att den viktigaste åsiktsskillnaden oss emellan gäller kärnhypotesen, dvs hypotesen att det i restgruppen av oförklarade UFO-iakttagelser finns iakttagelser som representerar ett genuint nytt fenomen. För att det ska vara vetenskapligt angeläget att pröva en hypotes krävs det indikationer på att hypotesen är antingen tämligen sannolik eller av andra skäl vetenskapligt fruktbar. Enligt min mening saknas sådana vetenskapliga skäl att pröva kärnhypotesen. Att UFO-fenomenet blivit så litet uppmärksammat inom vetenskapen beror, såvitt jag kan förstå, på att de allra flesta forskare delar denna uppfattning.

Detta hindrar inte att det kan finnas andra skäl att undersöka UFO-fall. Inom vilka områden amatörforskare gör bäst nytta är kanske vid närmare eftertanke inte värt besväret att träta om. Vi är ense om att den vetenskapliga kritiken ska riktas mot new age-ufologin och inte mot de ufo-rapportörer och ufologer som strävar efter ett vetenskapligt och kritiskt arbetssätt. Att sådana strävanden ska uppmuntras är vi också överens om, och detta är orsaken till att Folkvett öppnat en dialog med UFO-Sverige.

Sven Ove Hansson