Raser inte pseudovetenskap

Publicerat i Folkvett nr 2-3/1998.

Pelle Palm. Det är inte pseudovetenskap att dela in människosläktet i biologiska raser. Men det innebär inte att man är rasist. Det skriver biologen Pelle Palm apropå ledaren i förra numret av Folkvett. Hans artikel blir utgångspunkt för det här numrets tema: Raser, finns dom?

I Folkvett 1/98 läser jag på ledarsidorna ett stycke som får mig att haja till – jag citerar:

Den moderna biologin visar entydigt att arten människa inte är uppdelad i distinkta raser. Någon ’vit ras’ finns inte. Uppledningen i ’raser’ har ingen biologisk mening utan är en konstruktion som upprätthålls för maktsyften. Idén att någon viss ’ras’ skulle vara överlägsen övriga människor har inte tillstymmelse till vetenskaplig trovärdighet.

Några rader tidigare hävdas också att föreställningen att mänskligheten är indelad i raser är pseudovetenskaplig (och därmed rimligen bör bekämpas av bl a Vetenskap och Folkbildning).

Nu förhåller det sig emellertid så, att arten Homo sapiens, som omfattar alla nu levande människor, faktiskt är uppdelad i geografiska raser – eller åtminstone var, innan dagens kommunikationssystem och människors därav betingade rörlighet börjat bryta upp det gamla mönstret.

Nu frågar sig Folkvettläsaren naturligt nog: Vad är karl’n ute efter egentligen? Vill han legitimera nazi-sympatisörers rätt att i namn av ’den ariska rasen’ förtrycka andra folkgrupper? Nej, verkligen inte – jag skriver helhjärtat under på den sista meningen i det inledningsvis citerade stycket, men finner det inte oväsentligt att korrigera missuppfattningen att människan inte skulle uppvisa ekologiskt/geografiskt betingad variation, dvs. en uppdelning i raser.

Låt mig därför förmedla litet tämligen elementär biologisk information och därvid börja med begreppet art. Karakteristiskt för arten är att alla individer av samma art kan producera fertil avkomma vid korsning inbördes: observera fertil avkomma – hästen och åsnan kan visserligen korsas och ge upphov till avkomma, som beroende på vilken art som är moder, åsnan eller hästen, benämns mula eller mulåsna. Både mula och mulåsna är sterila vid korsning inbördes, varför åsna och häst är skilda arter. Med detta synsätt tillhör alla nu levande människor arten Homo sapiens, som är klart skild från sina närmaste släktingar schimpans, dvärgschimpans och gorilla.

Varje art som uppvisar stor geografisk spridning har en tendens att uppdelas i geografiska raser (synonym: underarter). Detta beror på att klimatiska förhållanden eller andra ekologiska faktorer i utbredningsområdets ena utkant kan vara ganska annorlunda än på motsatta kanten: En population av arten längst i söder kan därmed vara utsatt för ett annat selektionstyck än en nordlig population, vilket med tiden leder till något olikartade anpassningar och därmed en rasdifferentiering.

Definitionsmässigt är en ras en population (dvs. en rumslig begränsad samling av individer av samma art) som skiljer sig från andra populationer av arten genom annorlunda frekvens av ett antal (ej alltför få) arvsanlag, vilket gör populationen en smula annorlunda anatomiskt, fysiologiskt och/eller beteendemässigt än grannpopulationerna. I vissa fall kan en art med mycket långsträckt utbredningsområde uppvisa en kedja av raser, där angränsande raser skiljer sig föga från varandra men där ändpunkterna i kedjan kan uppvisa ganska stora olikheter och t o m vid korsningsförsök kan visa sig uppträda som olika arter – de ger vid korsning en avkomma som är om inte hundraprocentig så i vart fall delvis steril. Uppkomsten av nya arter kräver normalt att genflödet mellan två populationer bryts en längre tid, t ex genom uppkomsten av någon geografisk barriär; är förhållandena tillräckligt olika inom de två populationernas hemområden och separationstiden tillräckligt lång kommer de två grupperna om barriären mellan dem senare bryts ned att under isoleringen ha ådragit sig så många genetiska skillnader att de inte längre kan producera fertil avkomma tillsammans – de har blivit skilda arter.

Det är också viktigt att komma ihåg att gränsen mellan geografiska raser alltid är flytande eftersom genfrekvenserna förändras gradvis; hur rasindelningen sker blir därför i hög grad beroende på vilka karaktärer den enskilde forskaren främst lägger vikt vid – rasindelning är därmed en ständig källa till dispyter mellan taxonomiskt intresserade biologer.

Nu närmar vi oss pudelns kärna – människoraserna. Vi vet att människan redan på stenåldersstadiet bebodde så skilda miljöer som savann (där arten uppstod), öken, tropisk regnskog, tempererade skogar och slätter samt den ytterst ogästvänliga tundran. Det är också lätt att konstatera att genomsnittskinesen ser ganska annorlunda ut än en ”genomsnittsafrikan” eller en Medel-Svensson. Varför? Jo, befolkningarna i dessa områden domineras ännu av individer av den ras som en gång på stenåldersstadiet uppstod i resp. region som ett svar på omvärldens olikartade ekologiska krav, framför allt i form av klimatiska faktorer. Det typiska mongolansiktet utformades under den senaste nedisningens ca 100 000 år av extremt köldklimat över den eurasiska kontinenten – ett ”fettpolstrat” ansikte med en platt näsa (som inte så lätt förfryser som t ex arabshejkens örnnäsa) och ett extra, fettrikt hudveck som skydd över den ömtåliga ögongloben, det s k mongolvecket. På samma sätt kan många tropiska folkslags rika pigmentering ses som ett skydd mot stark UV-strålning och omvänt: blekansiktena i Nordvästeuropa kan tack vara en allmän pigmentbrist låta den sparsamma och över året ojämnt fördelade solstrålningen tränga in i huden, så att det livsviktiga D-vitaminet kan bildas där. (Mot tillfällig överdosering av UV under sommaren skyddas de av en temporärt utvecklad solbränna.)

Jämför också massajen och eskimån: Den högreste, slanke massajen erbjuder en stor yta mot omvärlden, bra för kylning genom svettavdunstning i ett hett klimat: den satte eskimån erbjuder en så liten värmeavgivande yta som möjligt kring sin värmeproducerande kroppsvolym – han kan göra skäl för epitetet Klot-Johan!

Om man sedan vill betrakta mänskligheten som bestående av tre eller trettio raser är oväsentligt, eftersom en sådan indelning beror på den enskilde antropologens syn på saken.

Att någon av de mänskliga raserna (hur man nu vill avgränsa dem) skulle vara överlägsen alla andra i väsentliga avseenden – t ex beträffande intelligens – finns få belägg för; variationen inom raserna är ju så stor att genomsnitt blir svåra att fastställa utan tillgång till mycket stora material. T o m inom en syskonkull kan ju den genetiska variationen vara avsevärd! En sak kan dock med säkerhet slås fast: Varje ras har en gång varit överlägsen varje annan ras på den plats där den uppstod, detta på grund av sina unika anpassningar till den just där rådande miljön. Idag färdas vi i ilfart överklotet, klär av eller på oss T-shirts, dunjackor och regnställ, tar på solglasögon och smörjer oss med solkräm. Vi bemästrar t o m de ”omänskliga” förhållandena under vattenytan, ja rentav på månen eller i rymdkapseln på väg dit! De gamla ”stenåldra” raskaraktärerna har härvid helt spelat ut sin roll, men finns likafullt kvar om än i mer blandad form.

Rasblandning, ja. Ett skrämmande ord för den oupplyste med vanföreställningen att hans egen ras skulle vara överlägsen alla andra. Nu är det emellertid så, att de ”rena” (ursprungliga) raserna uppnått sin anpassning till rådande (ursprunglig) miljö till priset av en stark homozygotisering av anlagspar (dvs. att vi finner exakt samma anlag/gen på samma plats i vardera av två homologa kromosomer – se din gamla lärobok i biologi/genetik!); detta ökar samtidigt risken för uppkomst av ärftliga defekter; ja t o m ökad dödlighet – de rena raserna är i viss mån inavlade. Bryts detta mönster, som vid en raskorsning, uppstår därför ofta en ökad vitalitet hos avkomman, den s k heterosis-effekten. När de klimatiska faktorerna idag spelat ut sin roll som urvalsinstrument bland mänskliga individer och sådana av olika kulörer möts och blandas överallt på klotet, kan det rimligen inte vara något att sörja över; möjligen kan man med en museal aspekt beklaga att vi snart inte längre vet hur våra förfäder såg ut i olika delar av världen.

Till slut några ord om rasismen – den som alltså hävdar att den ras/grupp man själv tillhör är i praktiskt taget allt överlägsen andra raser/grupper, vilka därför inte kan accepteras utan kanske rentav måste bekämpas. Fenomenet existerar – hur kan det ha uppkommit? Eller, som biologen gärna vill formulera det: Har rasismen något överlevnadsvärde?

Ja och nej. den hade det när människosläktet ännu bestod av samlare/jägare formade, varje ras för sig, enligt sin regions ekologiska krav. Gör tankeexperimentet att en eskimå på den tiden ville slå sig ned hos och beblanda sig med en stam massajer: situationen är knappt tänkbar – hur skulle han ha hamnat där? Och väl där, hur länge skulle han ha överlevt? Men om han överlevde och rentav fick avkomma med någon massajkvinna, så skulle i nästa generation uppträda ett antal individer nästan lika missanpassade till rådande förhållanden som fadern – ett klart hot mot massajstammens överlevnad. Den enkla regel som troligen tidigt tog form hos våra förfäder kan ha lytt: Släpp inte in någon i din grupp som klart avviker från dig själv och dem du är van vid!

Vad kan ett sådant imperativ innebära i dagens samhälle, där de gamla selektionsmekanismerna är satta ur spel och vi ständigt konfronteras med ”avvikande” individer? Det måste självfallet bekämpas, vilket knappast är möjligt om man inte är medveten om bakgrunden. Tyvärr är det inte bara vårt biologiska arv som tas till intäkt för avståndstagande och isolering; nationalitet, språk, kulturella sedvänjor och inte minst religion kan alla åberopas för att särskilja en grupp och hopblandas därför ofta med rasbegreppet.

En bättre biologisk allmänbildning är bestämt något vi behöver för att ”känna oss själva” – det första steget när vi vill nå den svårgripbara ”lyckan”. Men med kännedom om biologiska fakta kan vi också bättre bekämpa den hydra, som bland sina många fula huvuden bär rasismen, chauvinismen, elitismen och fundamentalismen. Vill vi förhindra framtida uppslitande motsättningar mellan grupperingar av olika slag, måste vi som föräldrar predika tolerans för våra barn – och själva vara toleranta mot avvikelser hos våra medmänniskor, så länge de inte direkt skadar individer och samhälle.

Vad beträffar ledaren i Folkvett, som orsakat denna långa utläggning, ser jag den som en ganska typisk yttring av det påfallande naturintresserade svenska folkets förvånande klena kunskaper i biologi, tyvärr också manifesterade i biologiska spörsmåls perifera placering i samhällsdebatten, där de borde inta en central position. (”Hur abstrakt och enfaldig den kan bli / som är ointresserad av biologi / ger de flesta politiker inblick i” – Alf Henriksson.) Jag är medveten om att det i sentida antropologisk litteratur och i samhällsdebatten kring rasismens natur ofta hävdats att det idag inte finns några ”rena” mänskliga raser. Detta kan jag delvis gå med på, och jag betvivlar ingalunda det goda uppsåtet i Folkvett-ledaren; men att människans indelning i raser, som är en i vart fall historisk realitet, skulle benämnas pseudovetenskap kan jag inte acceptera.

Litteratur

• T Dobzhansky, Evolution, Genetics, and Man, 1955.

Läs redaktionens svar.
Läs Dan Larhammars kommentar.