Raser och folk

Publicerat i Folkvett nr 2-3/1998.

Fredrik Sjöberg. Den moderna genetiken får konsekvenser på vår syn på människan som biologisk varelse. Bl a ger den en ny syn på den traditionella indelningen av människosläktet i grupper av det slag som benämns ”raser” och ”folk”. Om detta får vi här en redogörelse av biologen och författaren Fredrik Sjöberg. För den som vill läsa mer finns en längre version av denna text i hans bok Vi och dom, som är utgiven av Vetenskapsakademien.

Alla människor har samma uppsättning av gener, och inom några få år kommer vi tack vare HUGO-projektet att ha en någorlunda god bild av hur de ser ut och var på kromosomerna de är belägna. Att människor likafullt är olika, beror på att nästan alla dessa gener förekommer i diverse varianter (ofta kallade alleler) som kombineras slumpmässigt vid nedärvningen. Det är därför en del av oss har gröna ögon, medan andra har blå eller bruna.

Vad har då molekylärbiologerna att säga om varianten på populationsnivå, dvs. mellan befolkningsgrupper? Med den frågan är vi inne på statistikens område, ty de skillnader som förekommer mellan grupp av människor är ytterst sällan hundraprocentiga på samma sätt som de kan vara mellan individer. Om din granne har blå ögon och du själv bruna, är ju olikheten absolut i just det avseendet. Men om man ger sig till att jämföra ögonfärg mellan två populationer, säg islänningar och turkar, finner man aldrig några absoluta olikheter, bara skillnader i frekvenser (vanligen uttrycka i procent). I fallet med ögonfärgen märker man till exempel snart att frekvensen blåögda individer är hög på Island, medan den är låg i Turkiet. Dock hittar man nästan aldrig några hundraprocentiga olikheter mellan folkgrupper, och övergångarna mellan grupperna är alltid flytande.

Begreppsförvirring

Folkgrupper, förresten. Och populationer. Är inte också detta ganska diffusa begrepp med undflyende konturer? Jo, visst är det så. Tyvärr eller tack och lov, det beror på hur man ser det. Ur ett humanistiskt perspektiv är det på sitt sätt betryggande att man helt enkelt inte kan dela in människor i entydiga, biologiskt definierade grupper. Å andra sidan är den därmed näraliggande begreppsförvirringen i sig ett bekymmer som hela tiden hotar att lura ut lekmannen i ett moras av missuppfattningar. Därför ska vi nu dra ur kontakten en stund och skruva isär begreppsapparaten.

Alla mänskliga grupper är sociala konstruktioner, mer eller mindre kulturellt betingade. Uppdelningen av skandinaver i svenskar och norrmän handlar uteslutande om kultur och politik, även om man säkerligen också kan hitta någon minimal statistisk skillnad av biologisk art om man noga skärskådar alla genfrekvenser.

Vi svänger oss dagligen med en mängd sådana kulturella kategorier för att definiera oss själva och andra, knutna till var vi bor, vad vi gör eller inte gör och till snart sagt vad som helst. Vi talar om smålänningar, arbetslösa, folkpartister, läkare, bilister, bönder, yuppies, veganer, höginkomsttagare, skalbaggssamlare… som sagt, vad som helst.

Indelningsgrunden kan ibland vara mer biologisk än kulturell. Sålunda refererar vi ofta och gärna till svarta och vita, friska och sjuka, rödhåriga, vänsterhänta, blåögda och så vidare utan att nämnvärt bekymra oss om att mellanformerna även här är legio. Så fort man börjar syna någon kategori i sömmarna får man problem. Med ens börjar fackets i förstone så knivskarpa konturer lösas upp. Vem är exempelvis att betrakta som svart? Ja, i USA, där frågan länge varit en het potatis, räknas man ofta som svart om man har någon afroamerikan i släkten. Särskilt mörk i hyn behöver man dock inte vara. Det vill säga, den som vi trodde klart biologiskt betingade gruppen svarta har här fått en minst sagt godtycklig definition av kulturell art. Enligt en likartad logik skulle merparten av USA:s svarta lika gärna kunna kallas vita, eftersom afroamerikanerna i genomsnitt bär på ungefär 15 procent europeiska gener, ett resultat av de senaste 250 årens blandning mellan europeiska och afrikanska amerikaner.

Vad är ett folk?

Hur skall man då kunna definiera begreppet ras? Eller folk? Man kan förstås låta bli, och hävda att individen är det enda som räknas. Det är ingen dum lösning, alla människor måste ju till syvende och sist bedömas just som individer, oavsett härkomst, språk eller hudfärg. Men det är ändå av intresse att syna den av tradition svårgenomträngliga ras-population-folk-förvirringen.

Låt oss börja med folket. Ett folk kan sägas vara en grupp individer som av någon anledning har kommit överens om eller på annat sätt upplever att de tillsammans utgör ett folk. Man kan faktiskt nöja sig med den definitionen, möjligen med tillägget att de tongivande ingredienserna i folkets självbild vanligen är en intrikat blandning av språkliga, historiska, geografiska politiska och religiösa faktorer. I arkeologiska sammanhang betecknas vissa grupper dessutom som folk på grundval av den materiella kultur de förknippades med, det kan vara fråga om en viss typ av yxor eller eldstäder. Men dessa ”folk” lär inte ha sett den enheten själva, lika litet som vi i vår tid ser oss som ett nära nog världsomspännande bilfolk, för att nu dra till med en inte helt poänglös men i nutiden föga uttömmande benämning.

Begreppet folk har i sig ingenting med biologi att göra, men om man ändå använder det när man studerar eller samtalar om genetiska släktskapsförhållanden, är det av yttersta vikt att man alltid på ett så objektivt sätt som möjligt förklarar vad man menar. Och då är det egentligen bara de geografiska och språkliga definitionerna som håller.

Ordet folkgrupp, då: Vad betyder det? Tja, det är med folkgrupp som med folk, och folkslag med för den delen, eller stam: det kan betyda snart sagt vad som helst. Av någon anledning har begreppet folkgrupp på senare tid alltmer ersatts av uttrycket etnisk grupp, kanske beroende på att ”folk” uppfattas som både oklart och litet otidsenligt, eller kanske är det på grund av att ordet ”ethnic” är vanligt i det amerikanska nyhetsutbud som är den främsta källan till svenska utrikesnyheter. Det låter onekligen stringentare än folkgrupp, men det är det knappast. Etnos är ingenting annat än det grekiska ordet för just folk, och även om det har undgått historiskt missbruk, hjälper oss detta ord inte till någon större insikt. De så förtvivlat aktuella termerna etnisk rensning respektive folkmord borde blottlägga släktskapet med all önskvärd tydlighet.

Ett annat begrepp, som inte minst biologer brukar använda sig av, är population. Det är neutralt, och har aldrig passat till vantolkningar modell herrefolk, men det hindrar inte att även detta ord kan betyda litet av varje. I princip är en population en grupp individer av samma art; djur eller växter, som på något sätt går att urskilja som grupp.

Alla människor på jorden kan följaktligen sägas utgöra en population, invånarna i Finspångs kommun likaså. Egentligen är det ett biologiskt universalbegrepp, som ofta men långt ifrån alltid används för att beteckna grupper av individer som är helt eller delvis isolerade och i någon mån genetiskt avvikande från andra populationer.

Ras – moras

Till kategorin påtagligt odugliga ord med biologisk anstrykning hör i ännu högre grad det sorgliga begreppet ras. Det används alltjämt med avseende på människor, men har lyckligtvis på senare tid mer och mer kommit att hänvisas till husdjursavelns område. Det är nämligen inte heller så lätt att hantera på ett fullt begripligt sätt, främst genom att det – vilket väl nu inte förvånar någon – saknar en enhetlig definition.

En ras kan vara en population eller ett antal populationer av samma art som delar en eller flera konstanta, ärftliga egenskaper vilka särskiljer dem från artens övriga populationer.

Om mänskliga raser talar det fortfarande en hel del, även i den vetenskapliga litteraturen, trots att alla är överens om att det hela är en djungel av definitioner, förbehåll och brasklappar. Vanligen hamnar uppskattningar av antalet raser någonstans mellan tre och sextio, och redan vid denna iakttagelse kan vi försöka glömma ordet alldeles och tala om grupper och populationer i stället. Om inte annat av historiska skäl kan det vara lämpligt att undvika rasbegreppet, fast i princip är det varken bättre eller sämre än alla andra beteckningar vi här försökt dissekera. Det gäller bara att man definierar vad man talar om.

Det kan dock vara på sin plats att påpeka att några ”rena” raser aldrig har funnits och ej heller någonsin kommer att uppstå. Och kanske är det just detta som är den meningsfullaste lärdomen mitt i all begreppsförbistringen – så länge det handlar om människans biologi är alla gränser flytande. Absoluta, genetiskt betingade olikheter existerar inte mellan kulturellt definierade grupper av människor. En variation finns, men den kan inte uttryckas som annat än statistiska skillnader i frekvensen av vissa gener som förekommer i olika varianter. Dessutom är dessa skillnader förvånansvärt små.

Mänsklighetens genetiska mångfald

Få arter har ett så vidsträckt utbredningsområde och rymmer inom sig en så stor utseendemässig variation som människan. Vi kan t ex tänka oss tre grupper bestående av svenskar, sudaneser och japaner. Skillnaderna är enastående stora: Bortsett från en och annan sentida invandrare har vi inga som helst svårigheter att omgående och med stor träffsäkerhet säga vem som kommer från Sverige, Sudan respektive Japan. Lägg därtill de omisskännliga skillnaderna i språk och andra kulturella yttringar som ligger i öppen dager – även vid jämförelser av grupper som bor betydligt närmare varandra än i vårt exempel – och fram tonar bilden av en i grunden mångformig art.

Med vår närmaste släkting, schimpansen, förhåller det sig tvärtom. Dess utbredningsområde inskränker sig till ett smalt band som sträcker sig över Centralafrika, från Guinea i väster till Zaire i öster, och individer i artens olika populationer ser inte särdeles olika ut om man ställer dem bredvid varandra. Säger något gör de inte heller, åtminstone inget som ger några avgörande ledtrådar till deras inbördes olikhet. Alla schimpanser förefaller, i alla fall för lekmannen, tämligen lika.

Lustigt nog är förhållandet det omvända, och det rejält, i alla fall så länge vi talar om den biologiska variation som framskymtar i undersökningar av mitokondrie-DNA. Människan visar sig då vara en förbluffande enhetlig art, medan man hos schimpansen finner en jämförelsevis enorm spännvidd mellan de olika populationernas genetiska konstitution. Två schimpanser från västra respektive östra Afrika är sålunda ungefär tio gånger mer genetiskt olika än två människor, vare sig dessa kommer från Grönland och Australien, Hawaii och Gotland eller Amazonas och Sahara.

Vidare kan vi konstatera att det inte är schimpansen som är exceptionell i sin variation. Även gorillan och orangutangen uppvisar en likartad hög diversitet mellan olika populationer. I stället är det människan som är osedvanligt homogen, och det främst av allt på grund av artens ringa ålder och sentida spridning över jorden.

Flera av de olikheter mellan mänskliga populationer som faller oss i ögonen – hudfärg, kroppsform, och så vidare – är visserligen genetiskt betingade, men de är uppenbarligen inte representativa för hela den genetiska bilden. Ytan ljuger om släktskapet.

Hudfärg

Att människor från skilda delar av världen ser så pass olika ut beror således inte så mycket på avlägset släktskap, som på diverse klimatfaktorer och det faktum att genflödet mellan populationerna ofta varit litet. I områden runt ekvatorn, där solinstrålningen är stark, verkar det naturliga urvalet till mörkhyade individers fördel på grund av att pigmenteringen ger dem ett bättre skydd mot ultraviolett strålning. På breddgrader där solen står lägre är det tvärtom en fördel att vara ljusare i skinnet, av det enkla skälet att den bildning av D-vitamin som äger rum i huden under solljusets inverkan är betydligt effektivare hos ljushyllta personer.

Den som lider brist på D-vitamin drabbas lätt av rakitis och andra tillväxtstörningar, så det är inte svårt att föreställa sig hur det naturliga urvalet har verkat för ljusare hy. Dessutom anses processen ha påskyndats betydligt sedan människan blev jordbrukare, med spannmål som stapelföda, eftersom bröd och andra spannmålsprodukter till skillnad från kött och fisk, i synnerhet fisklever, har en låg halt av naturligt D-vitamin. Om det är så det har gått till, vilket är troligt men svårt att bevisa, kan detta även förklara varför eskimåer och andra människor som lever på de högsta breddgraderna inte är ljusast av alla. De har helt enkelt ätit så mycket fisk att selektionstrycket för ljusare hy aldrig har blivit särskilt starkt. Möjligen kan man i detta sammanhang tillåta sig att fundera ett ögonblick över hur det skulle ha sett ut om fiskleveroljan och AD-dropparna uppfunnits redan på ett tidigt stadium av Homo sapiens utveckling. Då kanske alla människor än i dag skulle ha varit svarta.

Studier av DNA-sekvenser

Omfattande undersökningar har gjorts av människans genetiska variation. En studie gällde 17 variabla DNA-sekvenser hos 168 folkgrupper från hela världen. Vad man gjorde var egentligen att mäta diversitet på tre nivåer. Först räknade man ut sannolikheten för att två slumpvis utvalda individer från en och samma geografiskt eller lingvistiskt avgränsade folkgrupp (t ex en svensk och hans granne) skulle vara olika i något ärftligt avseende, dvs. ha olika varianter, eller alleler, av samma gen. Därefter beräknade man på samma sätt sannolikheten för att två individer från olika folkgrupper inom någon av tre grovt tillyxade rasgrupper, som vi här kan kalla européer, afrikaner och asiater, skulle vara olika (till exempel en svensk och en spanjor). Och slutligen avsåg beräkningen sannolikheten för olikhet mellan två individer från olika rasgrupper (t ex en svensk och en nigerian).

Härigenom fick man alltså fram ett mått på variationen mellan individer inom väldefinierade folkgrupper, mellan populationer inom vad som i vid bemärkelse kan kallas raser, samt, slutligen, mellan dessa raser. Resultaten från studien, som i allt väsentligt har bekräftats av senare analyser, visar att 86 procent av variationen finns mellan individerna inom en population, medan ytterligare 8 procent finns mellan populationer inom raser. Endast återstående 6 procent av variationen tillkommer när man jämför européer, afrikaner och asiater, dvs. de raser eller rasgrupper som i fråga om utseende är så uppenbart olika.

Om den totala variationen i hela världen skrivs 100 procent, finns följaktligen 94 procent inom Europa, Asien eller Afrika, och inom var och en av de mindre folkgrupperna eller nationerna (svenskar spanjorer, nigerianer och så vidare) hittar man som sagt 86 procent av all variation.

I samma andetag kan och bör vi konstatera att dessa genetiska olikheter mellan populationer, även mellan dem vi med vissa reservationer kan kalla raser, är kvantitativa och inte kvalitativa. Två grupper är praktiskt taget aldrig fullkomligt olika om man så bara avser en enda gen, utan det är alltid den relativa förekomsten, frekvensen av genens olika variationer (alleler) som är olika. Med undantag för hudfärg och några få andra yttre egenskaper kan vi inte säga något säkert om en individ med ledning av vad vi vet om hennes härkomst, utan endast röra oss med sannolikheter.

Ett sätt att omvandla denna insikt till ett hanterligare format är att föreställa sig en ofantlig katastrof av hittills okänt slag som leder till att alla jordens människor omkommer, med undantag för, säg xhosafolket i södra Afrika. Vi kan givetvis även låta någon annan grupp överleva i stället, kanske norrmännen, och låta den bilda den grundpopulation som med tiden åter kommer att befolka jorden. Människans hudfärg skulle utan tvekan förändras, den skulle under lång tid vara genomsnittligt mörkare eller ljusare, beroende på vilken grupp vi väljer som våra hypotetiska överlevare, och i språkligt hänseende skulle ju människans historia onekligen ta en intressant vändning. Men i termer av genetisk variation skulle inte mycket hända.

Gener och miljö

Nåväl, vad är det då för något litet som skiljer större eller mindre populationer åt biologiskt? Att vi ser olika ut är uppenbart, men är vi olika i andra avseenden också? Och i så fall, varför?

Här måste vi omgående böja oss för det faktum att kunskapen om ärftliga egenskaper som påverkas av många samverkande gener ännu är mycket dålig. Den genetiska komponenten i olika former av mental och fysisk prestationsförmåga är, i den mån den över huvud taget finns, inte bara invecklad i sig, utan även intimt sammantvinnad med kulturell påverkan och andra miljöfaktorer.

Ta exempelvis det kenyanska löparundret. Ingen som bevittnat någon av de senaste årens internationella friidrottsgalor har kunnat undgå att lägga märke till de kenyanska löparstjärnor som i täta klungor, såväl på medeldistans som på långdistans, får deltagare från övriga nationer att framstå som ambitiösa motionärer. Det är genetiskt, säger vi förnumstigt och lutar oss tillbaka i TV-soffan. Och det kan man väl säga. Eftersom en lång och smal kropp har en yta som är större i förhållande till volymen än en kropp som är kort och kraftig, har det naturliga urvalet verkat för gängliga individer i Kenya, vars klimat gör att kroppens överskottsvärme lätt blir ett problem. Men människor med den kroppsformen finns ju i alla länder, det är bara frekvensen som skiljer. Detta duger inte som förklaring av varför kenyanerna hinner springa ärevarv innan andra har hunnit i mål.

För att ens komma i närheten av ett fullödigt svar på frågan om vad som orsakar kenyanernas suveränitet, måste vi även ta med andra faktorer i beräkningen. Träning på hög höjd, till exempel. Medan den övriga världseliten tränger ihop sig i särskilda höghöjdshus, ett slags tryckkammare där man mixtrar med luften för att höja blodets syreupptagningsförmåga, behöver kenyanerna bara gå ut genom dörren, åtminstone på den stora högplatån i landets centrala delar. Skolbussarna ej att förglömma. Eller rättare sagt bristen på skolbussar, som innebär att de kenyanska barnen i stället springer till skolan, ibland förvånansvärt långa sträckor. Utan skor. Och det finns säkerligen fler kulturella faktorer i sammanhanget. Förresten kanske kenyanerna tränar mer än andra. Så var det med den genetiken. Visst, det är mycket möjligt att det finns någon ännu okänd genetisk komponent med i spelet. Problemet är att vi inte kan skilja ut den från all annan påverkan.

Ökande blandning

Om människan av någon anledning hade blivit kvar på en teknologisk stenåldersnivå präglad av låga befolkningstal och sparsam eller ingen migration mellan kontinenter och större befolkade öar, skulle sannolikt mer grundläggande biologiska olikheter förr eller senare ha utvecklats. Men hur det nu var blev det inte så. Länge var visserligen världshaven och många öknar, bergskedjor och storskogar effektiva spridningsbarriärer som hindrade människor från skilda hörn av världen från att annat än undantagsvis träffas och utbyta gener och kulturella erfarenheter, men den epoken är sedan länge bruten, en brytning som kanske bättre än något annat symboliseras av Leif Erikssons irrfärder över Nordatlanten och Christofer Columbus historiska felnavigering femhundra år senare. Sedan dess minskar de redan små genetiska skillnaderna mellan alla folkslag.

Märk väl att denna utjämning endast minskar mångfalden i så måtto att de relativa förekomsterna, frekvenserna, av en rad genvarianter blir något mer likartade i olika delar av världen. Inom ett område blir vissa varianter vanligare i förhållande till andra, inom ett annat är det tvärtom, och så vidare i all oändlighet. Dock försvinner ingen av dessa alleler, de blandas, det är allt, så i den meningen minskar inte människans genetiska diversitet, hur mycket vi än flyttar omkring på jorden.