En gudasoppa

Publicerat i Folkvett nr 3/2002.

Midgårdsormen, Fenresulven, Hydran och Leviathan, vilka var de? Mona Sparthan. Nisaba-Laconia 2001.

Författaren hävdar att det finns ett stort tomrum i mänsklighetens historia, som hon med denna bok vill täcka in. Detta tomrum omfattar flera tusen år under den romerska och nordiska bronsåldern. Under denna tid, menar hon, inträffade de händelser som beskrivs bl.a. i Eddan, på de sumeriska kilskriftstavlorna och i den grekiska mytologin.

Med stor konsekvens sammanför hon gudar från en lång rad olika religioner till en och samma person. Så t.ex. var Oden densamme som Neptunus, Enki, Ea, Alulim, Wotan, Ptah, Poseidon m.fl. Detta och mycket annat har hon kommit fram till genom att ”korsläsa översättningar av sumeriska, caanaitiska, aztekiska och egyptiska texter mot grekisk och nordisk mytologi”. Hon ger dock aldrig några egentliga skäl till varför hon kombinerar de olika gestalterna på just det sätt som hon gör. Det närmaste hon kommer en förklaring är fraser av typen ”Har man läst mytologin ordentligt ser man man att Pontus, Iapetus, Kronos och Hyperion är samma individ och Oceanus är Nereus.”

Gudasagornas huvudpersoner var, hävdar hon, verkliga gestalter som levde cirka 2100 f.Kr. ”De här personerna rörde sig över hela jordklotet.” I stor utsträckning verkar hon identifiera dem med sumerernas ledarskikt.

Gudarna var enligt författaren betydligt längre än våra dagars människor. Det ska också finnas fysiska spår av dem: ”Men skelett funna i gravar i Sydamerika, Tunisien och Grekland visar att det funnits en ras som var mycket större än den nutida människan. Från Sydamerika kommer uppgifter om skelett på 2.40-2.70 m.” Några källhänvisningar om dessa sensationella fynd ges inte. Däremot uppvisas ett fotografi från modern tid av en man som uppges ha blivit 279 cm lång, med förklaringen att han var en individ ”med framträdande gener från forntiden”.

Gudarna hade, menar hon, tillgång till högteknologi. De använde flygande farkoster, och kan ha byggt en ”konstgjord satellit kopplad till Sirius A”. Vidare hade de mycket avancerade förstörelsevapen, som bl.a. beskrivs i Eddan som Tors blixtar och Odens spjut. Dessa vapen byggde på ”den rena, ursprungliga, oförstörbara, kosmiska energin som finns överallt omkring oss. Joner som strålar ut från vår sol och stjärnorna i rymden och som man finner lagrade i stenar, idag kallad termolumiens [sic]. En energikälla som inte tagits i bruk, kanske för att starka oljeintressen motarbetar.” Kiviksgraven i Skåne var inte en grav utan ett skyddsrum mot strålar och hetta från dessa högteknologiska vapen.

Det är svårt att ta alla dessa påståenden på allvar, men författaren menar uppenbarligen allvar. Framställningssättet är mycket vanligt inom pseudovetenskap: spekulationer framläggs som fakta, och summan av alla dessa spekulationer blir en enhetlig bild som för den oinsatte kan framstå som trovärdig. I jämförelse med von Däniken och andra konkurrenter i samma genre framstår dock Mona Sparthan som ett gott stycke oskickligare, varför det ännu finns hopp om att hon inte ska få alltför många anhängare.