Var Apolloprojektet en bluff?
Publicerat i Folkvett nr 3/2002.
Lars Falk. Vissa konspirationsteoretiker hävdar att USA aldrig placerade en människa på månen 1969. I stället skulle scenerna ha spelats in i en studio på jorden.
I julas visade TV 5 filmen ”Conspiracy Theory: Did We Land on the Moon?”, som väckte starka känslor i USA. Många kände sig kränkta av att konspirationsteoretikerna ifrågasatte nationens stordåd och utan invändningar fick berätta om konstigheter de tyckte sig se i månfilmerna. Slutsatsen blev att månlandningarna aldrig ägt rum utan var en bluff iscensatt av amerikanska myndigheter i Area 51 i Nevadaöknen. Hollywood var tidigt på bettet och hakade på genom att göra en rolig film om den första resan till Mars, ”Capricorn One”.
Det är inte lätt att motbevisa sådana teorier. SVT gjorde en parodi och hävdade att fotbolls-VM 1958 aldrig ägt rum, men alla tittare förstod nog inte avsikten. Hur bevisar man att en händelse ägt rum, vare sig det är Jesu födelse eller slaget vid Poitiers 732? Men tvivlet blir bisarrt om händelsen inträffat nyligen och berör tusentals personer. Ändå har Förintelsen, Apolloprojektet och 11 september lockat fram sådana teorier.
Problemet med månfilmerna är att få vet hur en bild tagen på månen ser ut. Det gäller också konspirationsteoretikerna. Ett effektivt sätt att bemöta dem är att be om en detaljerad förklaring till hur bedrägeriet gick till. Producenterna av filmen undvek sådana frågor och NASA fick bara uttala sig i enstaka sekvenser. Deras milda synpunkter finns på nätet [1]. Upprörda tittare raserade senare alla påståenden i filmen. Deras förklaringar finns på också nätet [2], men sådana åtgärder räcker sällan.
De psykologiska krafterna bakom konspirationsteorier är så starka att allmänheten inte bryr sig om att vissa påståenden är felaktiga. Det finns alltid någon annan konstighet som tyder på att något var fel, om man letar tillräckligt länge. Enligt min erfarenhet är två metoder särskilt övertygande som motbevis. På apollo-hoax-länken [2] finns en intervju med Bill Kaysing, som skrivit en bok om Apollobluffen. Även de trognaste sympatisörer brukar baxna, när de hör det sammelsurium av paranoida tankar som uppfyller ”the crowned prince of hoax theorists”. Förvirringen märks tydligt när han får tala fritt ur hjärtat, så producenterna klippte ner Kaysings inlägg till ett minimum för att rädda filmen.
Ett ännu effektivare argument har Ian Goddard funnit. Med enkla medel har han återskapat de foton, som påstås visa att månbilderna är falska. Resultatet finns på nätet [3]. Vilken skolelev som helst kan göra om bilderna och få en utmärkt övning i vetenskaplig metodik.
En del påståenden i filmen är innehållslösa. Mitt favoritexempel är astronauterna som hoppar upp och ner och vagnshjulen som kastar upp grus. Rörelsens hastigheten beror enbart på tyngdaccelerationen, som är sex gånger mindre på månen än på jorden. En film från jorden ser ut att vara gjord på månen, om den spelas upp 61/2 = 2,4 gånger långsammare än avsett. I TV-filmen kompenserade man för det påstådda bedrägeriet genom att spela upp Apollofilmerna dubbelt så fort. I själva verket kan filmen komma från vilken planet som helst. Det beror bara på hur fort den visas. Lyckligtvis ser den uppmärksamme tittaren att små partiklar rör sig i parabelbågar. Det utesluter Nevadaöknen, eftersom inspelningsplatsen måste ha varit fri från luftmotstånd.
Den fråga som förbryllat tittarna mest är varför den amerikanska flaggan vajade på månen. Förklaringen är att flaggan spänts upp på en horisontell pinne, som vibrerade när flaggstången stacks ner i marken. Just det ögonblicket visas på TV-filmen. Pinnen var för kort, men vecken blev så dekorativa att alla följande expeditioner använde korta pinnar.
Referenser