Logik, statistik och könsfördomar
Publicerat i Folkvett nr 3/2003.
Henrik Eriksson. Vi är ibland villiga att acceptera felaktiga påståenden om könsskillnader som överensstämmer med våra fördomar, även om de strider mot logiken.
Det är ont om flickor på Teknis, men de som finns dominerar ofta kårstyrelsen och studentlivet. Inte så konstigt, eftersom de får mera uppmärksamhet redan från början. Själv har jag sedan fyrtiotre år intresserat mig för de intellektuella könsskillnader som en uppmärksam lärare kan iaktta och jag ska här sammanfatta dessa iakttagelser.
Kvinnliga teknologer har oftast rundare och jämnare handstil.
Ja, det är allt! Helhetssyn, simultankapacitet, vilja veta vad det kan användas till, miljötänkande, teknikskräck – inget av detta har jag sett mer av hos det ena könet. Och ändå är det många skribenter och talare som lever gott på att påstå att män och kvinnor rent av kommer från olika planeter. För att ta hänsyn till kvinnors mentala särdrag har man i några fall gjort tjejprogram med andra undervisningsformer. Så vitt jag kan förstå bygger sådana initiativ mest på könsfördomar även om avsikterna är de bästa.
Flickor på Teknis är oftast nöjda med utbildningen och klagar mest på att välviljan och hjälpbenägenheten är för stor hos manliga lärare och teknologer. Jag försöker att i stället få flickorna att våga ta sig an tekniktunga projekt på egen hand och därigenom få gott självförtroende. Det fungerar rätt bra.
Ologiska fördomar
Fördomar är som ogräs – utrotar man en tar två andra dess plats. Jag har hela livet haft kontakt med den feministiska rörelsen och på senare år med genusforskningen. Som jag ser det skulle kampen mot fördomar må bra av mer vetenskaplig skepticism i genuskretsarna. Den teori av postmodernt snitt som dominerar området har inte gjort många positiva insatser mot fördomsfullheten utan snarare skapat fördomar, både bland feminister och bland utomstående. Men jag tror att en självsanering är på väg och de i mitt tycke främsta svenska genusforskarna är också goda skeptiker.
Det är tråkigt att det finns fördomar, men det är roligt att kunna vederlägga dem! I vissa fall räcker det med sunt förnuft för att inse att ett påstående bevisligen är falskt. Här kommer några vida publicerade och aldrig dementerade lögner. Skulle du själv ha låtit dig luras av dem?
Män har fler barn än kvinnor
Det här är hämtat från DN:s förstasida i mars 1994 och i den tillhörande notisen anges att genomsnittsmannen i Kamerun har 8,1 barn medan genomsnittskvinnan bara har 4,8. Sunt förnuft säger dock att varje nyfött barn har exakt en far och exakt en mor och eftersom det föds lika många män som kvinnor får män och kvinnor i genomsnitt lika många barn. (Ska man vara riktigt noga föds det lite fler pojkar, så männens barnantal bör vara något lägre än kvinnornas.)
Det är män som står för överbefolkningen i världen
En rolig variant av samma tankekullerbytta som framförts av en genuslektor i ett diskussionsforum.
Män har flera äktenskap än kvinnor
Hämtat från samma DN-notis och angivet som förklaring till att männen hade fler barn. Men varje äktenskap förenar ju exakt en man och exakt en kvinna (i Kamerun i alla fall) så könen har samma genomsnittliga äktenskapsfrekvens. Eventuell förekomst av månggifte påverkar inte genomsnitten.
Medelsvensken har legat med 7,1 kvinnor, svenskan med 4,6 män
Hämtat från Folkhälsoinstitutets undersökning från 1998 Sex i Sverige. Enligt samma resonemang som ovan kan inte talen vara olika för könen. Pinsamt att undersökarna inte insett det.
Svenska kvinnor har 5,7 samlag per månad, svenska män 8,5
Från samma undersökning och tycks gälla heterosex. Precis som ovan inses att genomsnittsantalen är lika för könen.
Poängen med exemplen är att vi är villiga att acceptera felaktiga påståenden om könsskillnader som överensstämmer med våra fördomar, även om de strider mot logiken.
Fabricerade påståenden
”Den vanligaste dödsorsaken för europeiska kvinnor i åldrarna 15-44 är våld från make eller manlig partner.” Det här måste vara en av de ruskigaste nyheter som TT och Dagens Eko spritt och det skedde den 27 sep 2002. Samma dag hade Europarådet antagit en resolution om kvinnomisshandel och det var därifrån uppgiften hämtats.
Maria-Pia Boëthius, Johanne Hildebrandt, Nina Lekander och andra skrev krönikor grundade på denna falska nyhet. Ja, tack och lov var uppgiften falsk. Den officiella statistiken ger en helt annan bild. Enligt det svenska dödsorsaksregistret har 16 kvinnor i åldersgruppen våld som dödsorsak medan 252 dör av tumörer, 118 av självmord och 98 i trafikolyckor (siffrorna avser år 2001). Men kanske är Sverige en idyll och den europeiska verkligheten så mycket värre?
Jag försökte ta reda på fakta men det visade sig inte vara lätt. Uppgiften i Europarådet härrörde från en schweizisk parlamentariker, Ruth-Gaby Vermot-Mangold, som lagt fram den i en rapport redan i mars 2000. Av sessionsprotokollen framgår att många citerat uppgiften men ingen ifrågasatt den. Jag skrev till många av dem som spritt uppgiften, men fick inte svar av någon annan än Johanne Hildebrandt. I sitt svar till mig vidhöll hon att familjevåldet dödade 50000 europeiska kvinnor om året.
Men Paul Frigyes på journalistförbundets tidskrift Journalisten, 11 nov 2002, fick till slut en EU-kommissionär att medge att uppgiften är en anka. En anka som ingen har lust att dementera och som nog kommer att citeras i åratal framöver.
Den 25 november 2002 kunde vi se uppgiften i fetstil i DN igen, nu i en halvsidesannons från FNs informationskontor. Fastän DN kände till Journalistens avslöjande släppte man igenom ankan. Gudrun Schyman har så sent som i mars 2003 använt påståendet i en artikel i ABF:s tidskrift Fönstret.
Jag tycker själv att det vore en angelägen uppgift att se till att varje fall av hustrumord blir offentlig statistik så att man kan se hur olika förhållanden och åtgärder påverkar saken, och jag har framfört det till Brottsoffermyndigheten och BRÅ. Med riktade åtgärder borde man kunna rädda många kvinnors liv. Enligt en radiojournalist som deltog i debatten var det dock inte detta som fick mig att efterforska sanningen, utan uppsåtet var ”att frita de europeiska männen från denna kollektiva anklagelse om mord på sina kvinnor. Man är man närmast.”
Sedan artikeln skrevs har det hänt saker som föranlett författaren att göra följande tillägg.
Sexforskning och snedsteg
Statustidskriften Forskning & Framsteg råkade i nr 4/03 citera en av uppgifterna ur rapporten Sex i Sverige utan att notera den logiska motsägelsen. När matematikprofessorn Svante Linusson läste att ”kvinnor har haft i snitt 4,6 samlagspartners, medan männen har haft 7,1”, kontaktade han F&F och bad om rättelse. Till att börja med hänvisades han bara till rapportens huvudredaktör, sociologiprofessorn Bo Lewin, och denne ville inte alls medge att uppgiften var fel. Hans argument framförs i F&F 6/03, fortfarande utan någon kritisk redaktionell kommentar.
De angivna talen 4,6 och 7,1 är medianvärden, skillnaden mellan medelvärdena är ännu större – nämligen 6,9 för kvinnor och 15,0 för män. Det finns enligt Lewin tre förklaringar till skillnaderna. För det första finns det med ett litet antal homosexuella män med som har samlag med varandra och som har många hundra olika partners. För det andra är det vanligt att svenska män har samlag med utländska kvinnor i utlandet och för det tredje är det vanligt att svenska män har samlag med utländska kvinnor i Sverige.
Övertygande? Låt oss räkna litet. Om homosexuella män i undersökningen (cirka en halv procent) haft samlag med hundratals andra män, hur mycket skulle det påverka medianen? Inte alls! Medelvärdet då? Inte tillräckligt mycket. För det skulle krävas att alla homosexuella haft tvåtusen sexpartners. Kommentar överflödig.
Att svenska kvinnor är mindre sexaktiva än svenska män skulle förstås kunna förklaras av att det är tvärtom i andra länder. Det är ju vad Lewin påstår. Det blir svårt att sälja det påståendet i utlandet!
Varför har utredarna så svårt att dra den självklara slutsatsen – att män tenderar att överdriva sin sexuella aktivitet medan kvinnor oftare underskattar sin? Kanske för att man i förordet till sin rapport skriver så här: ”Svaren har kontrollerats mycket noga och det har i åtskilliga sammanhang varit möjligt att verifiera sanningshalten i svaren genom att jämföra svar hos en och samma individ, samt framför allt genom att jämföra svar mellan män och kvinnor. Överensstämmelsen är i det närmaste perfekt, och risken för att det skulle finnas svar med bristande sanningsenlighet i en sådan omfattning att resultaten allvarligt påverkas kan betraktas som försumbar” (Sex i Sverige, Folkhälsoinstitutets rapport 1998:11).