En salig blandning

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

En bok om vetenskap, evolution, skapelse, gudstro. Red. Per Landgren. Haninge: XP Media, 2002. 217 s.

I förordet till antologin En bok om vetenskap, evolution, skapelse, gudstro står att läsa: ”från förlagets sida är vår förhoppning att boken skall tjäna som ett inspirerande inlägg i den ständigt pågående debatten om vetenskapens relation till de existentiella frågorna”. Personligen tror jag, efter att ha läst boken ifråga, att förlagets fromma förhoppning kommer på skam. Antologin innehåller 15 artiklar, de flesta skrivna av relativt välkända svenska kreationister, tidigare publicerade i tidskriften Genesis. Artiklarna innehåller inget nytt utan författarna ger sig i vanlig ordning och i känd stil på evolutionsteorin.

I en artikel med titeln ”Darwinismen, mera en kulturspegling än en naturbeskrivning” hävdar t.ex. gymnasieläraren Kjell Ulander att Darwin var ett barn av sin tid, vilket han naturligtvis var, och att evolutionsteorin skulle vara resultatet av upplysningstidens världsbild mera än ett vetenskapligt teoribygge. Flera av artiklarna spinner på samma tema och argumenteringen känns igen. Den sorglustiga ”piltdownaffären” används i en annan artikel av Ulander för att visa att vetenskapsmäns hunger efter berömmelse skulle driva dem till att fuska eller åtminstone ljuga litet. År 1912 hittade apotekaren, amatörgeologen och engelsmannen Charles Dawson den första av två skallar i ett grustag i Piltdown, Sussex. Skallen verkade komma från en primitiv människa, en hominid. Piltdownmannen, som fick det vetenskapliga namnet Eoanthropus dawsoni, blev en jättesensation eftersom man trodde att han var den eftersökta ”felande länken” representerande steget från apa till modern människa. Han hade den moderna människans ögonbågar och en primitiv käke, men det bästa var kanske att han var engelsk! Åren gick och fler primitiva hominider hittades. Piltdownmannen förvandlades från en celebritet till en anomali. Han passade inte in någonstans i människans släktträd. Slutligen, vid en konferens i London 1953 bestämde man sig för att undersöka om Piltdownmannen var en förfalskning och sanningen kom fram. Piltdownmannen var sammansatt av en människoskalle och ett käkben från en orangutang. Tänderna hade slipats och benen hade patinerats för att se gamla ut. En skickligt gjord förfalskning, bra nog att lura forskarsamhället som vid den tiden saknade många av de metoder som fanns tillgängliga 40 år senare. Man vet ännu inte vem som låg bakom förfalskningen.

Hursomhelst, Ulander hastar vidare från Piltdownmannen till upptäckten av det välkända fossilet ”Lucy” (40% av ett skelett av hominiden Australopithecus afarensis) och glömmer naturligtvis inte att dra historien om Lucys famösa knäled. En välkänd kreationistisk legend förtäljer att Lucys upptäckare, paleontologen Donald Johnson, råkade ”försäga sig” under en konferens och ”medge” att en knäled som Johnson skulle ha påstått hörde till Lucys skelett i själva verket hade hittats 60-70 m längre ner i avlagringarna (stratigrafiskt) och över 2 km fågelvägen från Lucy. Sanningen är att Johnson aldrig påstått att knäleden hörde till Lucys skelett. Den var ett separat fynd som hade gjorts ett år innan Lucy hittades, men det har Ulander inte orkat ta reda på. Varför är knäleden så viktig? Enligt de kreationister som sprider denna myt ”behövde” Johnson en knäled för att kunna visa att Lucy gick upprätt och att hon därmed var mer människa än apa. Därför skulle Johnson i sin iver att få sin påstått förutfattade mening bekräftad kombinerat två separata fynd på ett inkorrekt sätt. Faktum är att knäleden inte behövdes för att visa att Lucy gick upprätt, utan andra detaljer i de delar av skelettet som hittats, såsom lårben och höftben, gav tillräcklig information.

I sina två artiklar ”Information – den tredje storheten? Del 1 och 2” hävdar Krister Renard (fysiklärare från Uppsala) att information har en egen existens precis som materia och energi och att det han kallar ”verklig information” omöjligt kan uppstå genom en slump (alltså, fastslår Renard, kan liv inte uppstå av en slump). Problemet är bara att författarens definition av ”verklig information” leder till att hans påståenden närmast blir självuppfyllande profetior.

Antologin är sålunda ett sammelsurium av medvetna och omedvetna missförstånd, samt vetenskapsteoretiska krumsprång (som att naturvetenskap och religiös tro är ekvivalenta). Vi får prov på gamla godbitar som att ögats evolution skulle sakna en tillfredställande evolutionsteoretisk förklaring, och att ”evolutionsteorin leder till en del otäcka etiska konsekvenser” (läs: rasism).

Curt Roslund, docent i astronomi, som i mitt tycke skrivit antologins enda läsvärda essä, tycks ha fått en extra titel till sitt opus; den har titeln ”Kristendomens kamp mot astrologin” i innehållsförteckningen, och ”Kristendomens ställningstagande till astrologin” inne i boken. Vilken titel som är den rätta vet jag inte och jag behöver inte veta det heller, men jag undrar hur i all sin dar essän hamnade där den gjorde.